Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Historia - Romersk provins - Angelsaxiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
England
848
provinsen mot n. till Solway och Tyne. Till
försvar mot de vilda kaledonierna (pikterna)
i n. Skottland uppförde Agricola en rad
befästningsverk mellan Clyde och Forth, och
122 lät kejsar Hadrianus bygga en mur el.
vall, som gick tvärs över landet från Solway
till Tyne och var försedd med starka fort.
Dessa fästningsverk, som ännu äro delvis
bevarade, blevo romarrikets nordgräns, ty kejsar
Septimius Severus’ försök (208) att erövra
Kaledonien misslyckades. Den romerska
erövringen av E. medförde ökad kultur och
allmän blomstring. Bergshanteringen och
jordbruket togo ett kraftigt uppsving, och vid
garnisonsorterna uppväxte folkrika städer.
Ännu påminna ändelserna -coln och -chester
(lat. colonia och castra) om romartiden.
Fejderna mellan de olika stammarna upphörde,
och druidismens (jfr Druider) blodiga
människooffer undertrycktes. En kristen kyrka
organiserades på 300-talet, men
hedendomen levde dock fortfarande kvar. Den
allmänna upplösning, som från slutet av
200-talet hotade det romerska riket, visade sig
även i Britannien. Försvarsverken fingo
förfalla, och bland det högre militärbefälet
gjorde den ene efter den andre uppror. Den
förste »motkejsaren» i Britannien var
Carau-sius (reg. 286—293), efterträdd av Allectus,
som 296 besegrades av Constantius Chlorus.
Gång efter annan var landet h. o. h. blottat
på försvarskrafter, och då britterna 410
bön-föllo kejsar Honorius om militär hjälp,
förklarade han, att de själva fingo sörja för sin
säkerhet, och löste dem därmed från
förbindelsen med Kom.
Den angelsaxiska tiden. E. var efter de
romerska truppernas återkallande prisgivet
åt germanernas anfall. Källornas torftighet
(man har kvar endast några korta notiser i
samtida latinska krönikor och långt senare
gjorda uppteckningar av sägner och
traditioner) omöjliggör en klar överblick av
erövringens gång. Den anses emellertid ha börjat
449 med att två enligt en uppgift jutska
hövdingar, vilka Beda kallar H e n g e s t och
H o r s a, satte sig i besittning av ön (nu
halvön) Thanet i Kent. Sedan fortgick den under
blodiga fejder steg för steg till omkr. 600, då
britterna voro undanträngda till Cornwall,
Wales och Strathclyde. Tidtals synas de dock
ha gjort framgångsrikt motstånd, och minnet
härav lever kvar i berättelserna om
sago-konungen Artur (se A r t u r s a g a n).
Frågan om i vilken utsträckning den keltiska
befolkningen utrotades el. uppblandades med
germanerna i de erövrade områdena är
fortfarande oavgjord. Keltiska språket
utplånades i varje fall (utom i vissa ortnamn), den
brittisk-romerska stadskulturen likaså, och
kristendomen gick helt under.
Erövrarna, som tillhörde minst tre
stammar, jutar, saxare och angler (först senare
uppkom namnet angelsaxer; se d. o. och
Angler), grundade ett antal småriken, i
his
torien kallade heptarkien (»sjuväldet»),
emedan sju äro historiskt kända: Kent,
Susse x, Wessex, Essex (syd-, väst- och
östsaxarnas land), ö s t ang e In (Eastanglia,
östanglernas rike), M e r c i a (mark- el.
gränsmännens land, vid gränsen mot britterna i
Wales; jfr sv. markerna, ty. Mark) och
Northumberland (Deira och B
er-ni c i a). Deras samhällsskick var ej olikt
våra forngermanska förfäders. Släkten
spelade ännu en stor roll; den äldsta
bebyggelsen försiggick släktvis. Bland folket funnos
fria och trälar, de senare till största delen
avkomlingar av brittiska fångar. Bland de
fria märktes i sin tur två klasser, en högre,
eorls, ett slags bördsadel, och en lägre,
ceorls. Vid erövringens början hade de ännu
icke hunnit fram till konungadömet; de olika
stammarna och flockarna anfördes av
hövdingar, heretogas el. ealdormen. Dessa
om-gåvo sig med beväpnade följen, vilkas medl.
kallades gesithas, senare thegns (sv.
tignar-män). Den hårda kampen mot britterna
tvingade emellertid stammarna att
sammansluta sig och överlåta makten på en hand,
varför konungadömet snart blev allmänt.
Valet av konung stannade inom en särskild
familj, och kronan fick därför utseende av att
gå i arv. Konungens makt berodde vanl. på
styrkan av hans hird men var under den
äldsta tiden starkt beskuren genom
folkförsamlingen, folk-moot, som bl. a. rådde över
krig och fred. Dessutom hade den mindre
enheten, varav ett rike var sammansatt, näml.
hundred (sv. hundare, härad), en vidsträckt
självstyrelse med eget ting, hundred-moot, där
framför allt rättegångssaker avgjordes. I krig
förekom ett allmänt folkuppbåd, fyrd.
Samhällsskickets demokratiska karaktär försvann
dock rätt hastigt, och utvecklingen gick
liksom på kontinenten mot feodala förhållanden.
Smårikena lågo i ständiga fejder inbördes.
Northumberland under konungarna Edvin
(reg. 617—633) och O s v a 1 d (reg. 635—
642), Mercia under P e n d a (reg. 626—655)
samt Wessex under O f f a (reg. 757—796)
till-vällade sig i tur och ordning ledningen.
Kristendomen började återinföras 597 av den från
påven Gregorius den store utsände
Augustinus, vilken som ärkebiskop tog sitt säte i
Canterbury. Några årtionden senare tog den
irländska munkmissionen fart i
Northumberland, där Aidan från klostret Lindisfarne
verkade som missionsbiskop. Till en tid hejdades
kristendomens framsteg av en hednisk
reaktion under konung Penda i Mercia, men med
hans död 655 föll hedendomens sista stöd. De
meningsskiljaktigheter, som uppstått mellan
den romerska och den irländska kyrkans
anhängare, avgjordes på en synod i Whitby 664
till den förras fördel. Den kyrkliga enheten
befordrade den politiska. Långvariga strider
utkämpades emellertid mellan Wessex och
Mercia, och dessa ledde slutligen till Wessex’
seger under Eg ber t (omkr. 775—839),
vil
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
