Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Historia - Angelsaxiska tiden - Normandiska tiden (1066—1154)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
England
850
ken lyckades tilltvinga sig erkännande som
hela landets överherre. Då smårikena
samlades till större enheter, indelades dessa i
grevskap, shires. I varje shire höllos två
gånger årl. shire-moots, som ersatte de forna
folk-moots. Viktigare riksärenden avgjordes
på witenagemot (»de vises möte»), där
konungens witan (»vise män»), de största
jordägarna och biskoparna, hade säte.
Grevskaps-indelningens uppkomst och de angelsaxiska
jordegendomsförhållandena (jfr Folkland)
äro emellertid ännu ej fullt utredda problem
i E:s historia. Resultatet av utvecklingen
400—800 var socialt en stark minskning av
de fria böndernas antal med en uppdelning
av folket i skarpt avgränsade klasser och
politiskt en, låt vara täml. lös,
sammanfog-ning av smårikena till ett välde.
Den lösa enheten fick emellertid snart en
farlig fiende i vikingarna. Dessa, till
större delen danskar, visade sig f. ggn i E.
793 och plundrade klostret Lindisfarne. I
början enbart sjörövare, som härjade och
brände utmed kusterna, uppträdde de från
mitten av 800-talet som verkliga erövrare,
besatte (omkr. 867) större delen av östangeln
och Northumberland, inträngde i Mercia och
hejdades först i Wessex av Egberts sonson
Alfred den store (reg. 871—901), som
i grund slog vikingahären vid Ethandun (878).
Fred slöts s. å. i Wedmore, och danskarna
fingo behålla den s. k. D a n e 1 a g e n, som
omfattade Northumberland, halva Mercia,
östangeln och en del av Essex. Alfred, som var
en utmärkt konung och med framgång
arbetade på sitt rikes konsolidering och höjande
i materiellt och andligt avseende, erövrade
dock tillbaka en del av Danelagen. Hans son
och efterträdare, Edvard den äldre (reg.
901—924), lyckades tilltvinga sig erkännande
som herre över hela E. Då danskarna sedan
gjorde uppror mot Ethelstan (reg. 926—
940), besegrades de grundligt vid Brunanburh
(937). Efter ett par årtiondens strider mot
vikingarna inträdde fred och lugn under E
d-gar (reg. 959—975), vars regering leddes av
ärkebiskop Dunstan (se d. o.). Med Edgars
söner Edvard Martyren (reg. 975—978)
och den oduglige Ethelred II (reg. 979—
1016) började vikingarna, anförda av bl. a.
Olof Tryggvesson och Sven Tveskägg, ånyo sina
anfall. Ethelred, som även låg i strid med sina
stormän, försökte köpa bort vikingarna med
danegälden (se d. o.), men då detta medel hade
en rent motsatt verkan, lät han (1002) på ett
svekfullt sätt mörda ett stort antal i Wessex
bosatta danskar. Sven Tveskägg hämnades
blodigt sina landsmän, 1013 var hela E. i hans
våld, och Ethelred flydde till Normandie.
Efter Svens död (1014) valde danskarna sonen
Knut till konung i E. Ethelred återvände
och upptog kampen, som efter hans död
(1016) tappert fortsattes av sonen Edmund
Järnsida (reg. april—nov. 1016). Denne
vann efter slaget vid Assandun (1016) halva
E. tillbaka men dog s. å. Knut den store
(reg. 1016—35) blev då ensam härskare, och
under hans kloka regering hämtade E.
krafter på nytt. Knut, som 1018 blev
konung jämväl i Danmark och 1028 i Norge,
uppträdde ej som erövrare utan som en
infödd furste och respekterade undersåtarnas
rätt. Han gifte sig (1017) med Ethelreds
änka, Emma av Normandie. Efter Knuts död
blev hans oäkta son Harald Harfot (reg.
1035—40) vald till E:s konung, medan
Danmark tillföll hans son med Emma, H a r d
e-k n u t, som efter sin halvbrors död vann även
E:s krona (reg. 1040—42). Med honom
utslocknade den danska kungaätten, och Ethelreds son
Edvard Bekännaren (reg. 1042—66)
valdes till konung. Då Edvard, som var svag och
oduglig, omgav sig med normandiska
gunstlingar, uppstod ett nationellt parti under den
mäktige jarl Godwin (se d. o.) och dennes
söner, främst Harald. Den senare blev snart
landets verklige styresman och valdes efter
Edvards död till konung. Han hotades genast
av en norsk erövringshär under Harald
Hård-råde, som emellertid blev slagen vid Stamford
bridge 25 sept. 1066. Samtidigt landade på
E:s södra kust en annan fiende, hertig
Vilhelm av Normandie, som på mödernet var
besläktad med Edvard Bekännaren och fått
såväl dennes som Haralds löfte att bli konung
i E. Genom att uppträda som hämnare av
ärkebiskop Robert av Canterbury, som
engelsmännen förjagat, fick Vilhelm även kyrkan på
sin sida. Det avgörande slaget stod i närheten
av Hastings 14 okt. 1066. Hela den
angelsaxiska styrkan blev uppriven, och konung
Harald stupade.
Den normandiska tiden (1066—1154).
Vilhelm Erövraren (the conqueror; reg.
1066—87) lät nu (juldagen 1066) kröna sig
till E:s konung, men först 1071 var hela
landet kuvat. Följderna av erövringen blevo
betydande. Engelsmännens gods
konfiskerades i mängd till normandernas förmån,
kyrkan rensades från infödda prelater
(ärkebiskopen i Canterbury t. ex. måste lämna rum
för den lärde normanden Lanfranc), och
franskan blev för 200 år framåt överklassens
språk. För de lägre klasserna medförde
däremot erövringen ingen väsentlig förändring.
Länsväsendet, som redan under den
angelsaxiska tiden slagit djupa rötter i E.,
genomfördes helt av Vilhelm men fick en särskild
form. Vilhelm lät näml, alla länsinnehavare,
vare sig de hade land direkt av honom eller
av hans vasaller, avlägga trohetsed till
konungen, och för att hindra den för kronan
farliga maktanhopningen på få händer
splittrade han länen över hela riket. Vilhelm styrde
också E. med nära nog oinskränkt myndighet,
medan konungamakten på kontinenten endast
var en skugga. De normandiska baronerna
försökte flera gånger göra uppror (det
farligaste var »earlernas resning» 1075), men de
kuvades med stränghet. För att få en
till
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
