Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Historia - Normandiska tiden (1066—1154) - Huset Plantagenet (1154—1485)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
England
852
förlitlig grundval för skattefördelningen lät
Vilhelm 1085—86 upprätta en jordebok över
E., den berömda D o m e s d a y b o o k (se d. o.).
— Vilhelm efterträddes av sin andre son,
den kraftfulle och hänsynslöse Vilhelm
II R u f u s (reg. 1087—1100), medan den äldre
brodern, Robert, fick nöja sig med Normandie.
Baronerna, som naturligtvis föredrogo den
svage Robert, reste sig mangrant 1088, men
Vilhelm Rufus sökte hjälp hos den engelska
befolkningen och undertryckte hastigt det
farliga upproret. Genom grymhet och snikenhet
gjorde sig emellertid Vilhelm impopulär, och
hans tvister med kyrkan (själve ärkebiskop
Anselm av Canterbury måste lämna landet)
ökade det allmänna missnöjet. Efter hans
död blev Vilhelm Erövrarens yngste son, den
duglige och statskloke Henrik I (reg. 1100
—35), konung. Brodern Robert försökte
visserligen hävda sina rättigheter och företog
1101 ett anfall på E. men måste ingå
förlikning och förlorade 1106 även Normandie.
Henrik slöt 1107 en klok kompromiss med
kyrkan, enl. vilken biskoparna skulle väljas
av domkapitlen men avlägga trohetsed till
konungen för sina världsliga förläningar. Han
genomförde vidare flera viktiga reformer inom
finansväsendet och rättskipningen (han
organiserade bl. a. curia regis). Då hans ende son
drunknat, förmådde han 1126 på ett
herremöte (magnum concilium) stormännen att
erkänna dottern Matilda, änka efter kejsar
Henrik V och omgift med Gottfrid
Planta-genet, greve av Anjou, som efterträderska,
men knappt var Henrik död, förrän hans
systerson Stefan av Blois (reg. 1135—54)
lyckades rycka till sig kronan. Matilda ville
emellertid ej uppgiva sin rätt, och så utbröt
ett inbördeskrig, som baronerna samvetsgrant
utnyttjade till att skaffa sig ökad makt och
personliga fördelar. »Varje shire var fullt av
borgar och varje borg av djävlar och onda
män», heter det i den angelsaxiska krönikan.
Striden slöts först 1153 genom en
överenskommelse, enl. vilken Stefan erkände Matildas
son Henrik som tronarvinge men fick behålla
kronan för sin återstående livstid.
Huset Plantagenet (1154—1485). Henrik
II Plantagenet (reg. 1154—89), som
efter Stefans död uppsteg på E:s tron, var
en av sin tids mäktigaste konungar. Redan
före sin tronbestigning innehade han som län
av franske konungen nära 1/3 av Frankrike,
näml, genom arv Normandie, Anjou, Maine
och Touraine samt genom sitt giftermål 1152
med Eleonora av Akvitanien Poitou, Gascogne
och Guienne. Därtill erövrade han 1171 större
delen av Irland. Henriks regering blev ytterst
betydelsefull för hela samhällsutvecklingen i
E. Han rev ned rovriddarborgarna, gjorde
slut på anarkien och begynte ett omfattande
reformarbete. Så t. ex. omorganiserades den
gamla folkbeväpningen, fyrden, genom Assize
of arms (1181), men vasallerna sluppo den
personliga krigstjänsten mot en avgift, scuta-
gium (sköldpengar), som satte konungen i
stånd att hålla legotrupper. Framför allt var
rättskipningen föremål för hans omsorg, och
genom Assize of Clarendon (1166) och Assize
of Northampton (1176) lades bl. a. grunden till
den för E. så karakteristiska jury
institutionen. Genom de ryktbara
konstitutionerna i Clarendon (1164)
utvidgade Henrik dessutom väsentligt statens
inflytande över kyrkan men invecklades
därigenom i en våldsam strid med sin forne vän
och rådgivare ärkebiskopen av Canterbury,
Thomas Becket. Denne mördades 1170, och
Henrik gjorde då vissa eftergifter men behöll
i stort sett sin efter tidens förhållanden
ganska enastående myndighet över den mäktiga
kyrkan. Under senare år oroades han genom
ständiga uppror av sönerna, som understöddes
av den franske konungen. Hans efterträdare
blev sonen Rikard I Lejonhjärta (reg.
1189—99), folksagornas hjälte, berömd för sin
vilda tapperhet under tredje korståget (1189
—92). Efter återkomsten från Palestina
vistades Rikard nästan uteslutande i Frankrike
och kämpade där mot detta lands konung,
Filip August. Henrik II :s yngste son, J
o-han utan land (reg. 1199—1216), fick
därefter kronan, ehuru den rätte tronarvingen
var den unge Artur av Bretagne, son till
Johans äldre broder Gottfrid. Då Artur
mördades (1203) och ryktet utpekade Johan som
gärningsmannen, passade Filip August genast
på tillfället och lade, under förevändning att
hämnas Artur, beslag på Johans alla franska
besittningar utom Akvitanien. Då Johan kort
efteråt vägrade erkänna den nyutnämnde
ärkebiskopen, Stephen Langton, och dessutom
förgrep sig på kyrkans egendom, förklarade
påven Innocentius III honom avsatt och
inbjöd (1212) franske konungen att erövra E.
Johan föll emellertid genast till föga, erkände
påven som sin länsherre och lovade att betala
en årlig tribut (1213). I förening med kejsar
Otto IV och andra kontinentens furstar
angrep Johan sedermera Filip August men led
ett förkrossande nederlag vid Bouvines (1214).
Vid hemkomsten möttes han av sina
stormäns uppror och tvangs att 15 juni 1215
underteckna Magna chartael. det stora
frihetsbrevet, som länge ansetts vara
ett för Englands hela befolkning
betydelsefullt »frihetsbrev» men som av den nyare
forskningen obarmhärtigt reducerats till ett
helt vanligt privilegiebrev, gällande endast
feodaladeln (se vidare Magna charta).
Då Johan redan s. å. lyckades få påven att
upphäva chartan, inkallade stormännen Filip
Augusts son Ludvig, men ett par månader
efter det att denne hållit sin intåg i London,
dog Johan, varefter baronerna enades om att
välja dennes nioårige son, Henrik III (reg.
1216—72), till konung. Efter en svag
förmyndarstyrelse övertog Henrik III själv
regeringen 1227 men var ingalunda vuxen sin
svåra uppgift. Han gynnade utlänningar,
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
