Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Historia - Huset Plantagenet (1154—1485)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
England
854
förde en oklok utrikespolitik och kunde ej
hindra de oerhörda utpressningar påven
till-lät sig mot sitt »län» E. Stormännen tvungo
därför konungen 1258 att med ed bekräfta de
s. k. Oxfordsprovisionerna
(antagna på ett herremöte eller parlament i
Oxford), varigenom all makt lades i
baronernas händer. Då emellertid påven 1261
löste Henrik från eden, reste sig
stormännen under Simon av Montfort. Denne insåg,
att konungens makt lättare skulle brytas,
om oppositionen vilade på mera
demokratisk grund, och efter att i slaget vid Lewes
(1264) ha tagit både Henrik och dennes äldste
son, prins Edvard, till fånga, lät Montfort jan.
1265 inkalla till ett parlament utom baroner
och prelater även ombud från grevskapen (två
riddare för varje) och de viktigaste städerna.
De segrande stormännen blevo emellertid
snart oeniga, Edvard flydde ur fångenskapen,
och i slaget vid Evesham 1265 stupade
Montfort. E d v a r d I (reg. 1272—1307), som redan
under sin fars sista år stått i spetsen för
regeringen, sammankallade 1295 det s. k.
mönsterparlamentet (the model parliament), där
alla klasser (utom bönderna) voro
representerade. 1297 lyckades detta nya parlament
tilltvinga sig en viss beskattningsrätt
(genom Confirmatio chartarum). Edvards
regering är i övrigt berömd för ivrigt lagarbete.
Genom de båda
Westminsterstatu-ten (1275, 1285; om förvaltningens,
rättskipningens och jordäganderättens ordnande),
sta-tutet Quia emptores (1290; som förbjöd
förlä-ning i andra hand) och Statute of mortmain
(1279; varigenom kyrkan fick rätt att endast
med kunglig tillåtelse förvärva jordagods)
försökte Edvard på laglig väg stävja
feoda-lismen. Hans utrikespolitik var
storbritan-nisk; efter häftiga strider i flera omgångar
erövrade han 1295 Wales (hans son, född i
Wales, fick 1301 titeln prins av Wales) och
lyckades, sedan skotska konungaätten
utslocknat, bli erkänd som Skottlands överherre
1292. De stridbara skottarna reste sig dock
snart under nationalhjälten Robert Bruce, och
under kampen mot honom avled Edvard. Han
efterträddes av sin oduglige son Edvard II
(reg. 1307—27), som 1314 genom det
förkrossande nederlaget mot Bruce vid Bannockburn
helt förlorade Skottland. I E. togo baronerna
hand om makten, och konungen tvangs att
avsäga sig tronen, sattes i fängelse och
mördades kort därefter. Hans son Edvard III
(reg. 1327—77) började det s. k.
hundraårskriget mot Frankrike (1339—1453). Då huset
Capet utdog (1328), gjorde han som Filip
IV :s dotterson anspråk på franska tronen
och överföll 1339 Filip VI med krig.
Främsta krigsorsaken var dock rivaliteten om
inflytandet i Flandern och Skottland. Under
krigets första skede vunno engelsmännen
glänsande segrar vid Sluis 1340 samt under Svarte
prinsens befäl vid Crécy 1346 och Poitiers
1356.1 freden i Brétigny 1360 nedlade Edvard
Ord, som saknas under
visserligen sina anspråk på Frankrikes krona
men fick med full suveränitet hela Akvitanien
och Calais. Då fransmännen 1368 förnyade
kriget, förlorade Edvard allt det vunna utom
Calais. För att få pengar till de långvariga
krigen måste Edvard ställa sig i allt större
beroende av parlamentet, som nu började
sammanträda på två kamrar, House of lords,
»överhuset», och House of commons,
»underhuset».
Edvards regering utmärktes i övrigt genom
en skärpning av klassmotsättningarna, som
under hans sonson och efterträdare, Rikard
II (reg. 1377—99), ledde till en allvarlig
social kris. Den stora europeiska katastrofen
pesten, som våldsamt härjade E. 1348—50
(man beräknar, att omkr. 1/3 av E :s
befolkning bortrycktes), inskränkte produktionen och
drev upp de arbetandes och köpmännens
intäkter. Då arbetslönerna stigit med 48 %,
företog sig parlamentet att genom Statute of
labourers (1349) genomdriva återgång till de
löner, som gällde före farsoten. De ofrälse
drevos till förtvivlan; andra bidragande
orsaker till den farliga resning, som utbröt
1381, voro förbittringen hos de arbetande
klasserna över inskränkningarna i deras rätt
till sammanslutning (bl. a. genom en lag av
1378), det lägre prästerskapets obenägenhet
att betala skatterna till påven och ett
allmänt hat mot främlingar och jordägare.
Under ledning av Wat Tyler drog en väldig
bondehär plundrande och mördande mot
London. Den unge Rikard ingrep emellertid
resolut, och mot hans löfte om förbättring vände
skarorna hem. Upproret slogs därefter ned
med vapenmakt. Rikards regering utmärktes
i övrigt av hätska partistrider. Under sina
sista regeringsår utvecklade han sig till en
oberäknelig despot, varför han förlorade alla
anhängare och störtades av sin kusin Henrik
av Lancaster, son till Edvard III:s fjärde
son, John av Gaunt, hertig av Lancaster.
Henrik IV (reg. 1399—1413) erkändes
av parlamentet som konung, ehuru Edmund
Mortimer stod tronen närmare. Henrik sökte
stöd mot adeln hos kyrkan och förföljde
lollar-derna, Wycliffes anhängare. Hans son
Henrik V (reg. 1413—22) återupptog för att
stärka sin ställning kriget mot det av
inbördeskrig hemsökta Frankrike, vann där den
lysande segern vid Azincourt 1415, erövrade
nästan hela landet n. om Loire och erkändes
vid freden i Troyes 1420 som arvinge till
franska kronan. Han gifte sig därpå med Karl
VI:s dotter Katarina. Deras son Henrik
VI (reg. 1422—61) blev vid ett års ålder
konung av E. och Frankrike. Efter Jeanne
d’Arcs uppträdande gick det emellertid
ohjälpligt tillbaka för engelsmännen i Frankrike,
och vid krigets slut 1453 återstod endast
Calais. I E. kämpade under tiden två
stor-mannapartier om makten över den svage
konungen, som hösten 1453 t. o. m. blev
fullständigt sinnesrubbad. Hertig Rikard av York,
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
