Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Historia - Huset Plantagenet (1154—1485) - Huset Tudor (1485—1603)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
855
England
856
som på fädernet härstammade från Edvard
III:s fjärde son men på mödernet från den
andre, blev nu en kort tid rikets
protek-tor, men då Henrik tillfrisknat och, driven
av sin viljestarka gemål, Margareta, ville
återtaga styrelsen, grep Rikard 1455 till
vapen, och därmed började rosornas krig,
så kallat, emedan Lancaster förde en röd ros
i vapenskölden och York en vit. Rikard
segrade vid Northampton 1460 men föll vid
Wakefield s. å. Hans son Edvard IV (reg.
1461—83) lät med hjälp av den mäktige earlen
av Warwick (»kungamakaren») utropa sig till
konung och besegrade i flera blodiga
drabbningar (Mortimer’s cross, S:t Albans och
Tow-ton 1461, Hexham 1464, Barnet och
Tewkes-bury 1471) Margareta och Henrik VI. Edvards
söner Edvar d V (reg. 1483) och Rikard av York
mördades av sin farbror Rikard av Gloucester,
en rikt begåvad, kraftfull och hänsynslös man,
vilken besteg tronen som Rikard III (reg.
1483—85). För att få bukt med honom
förenade sig anhängarna av de båda »rosorna»
under ledning av den landsflyktige Henrik
Tudor, earl av Richmond, som på mödernet
tillhörde en legitimerad sidolinje (Beaufort)
till huset Lancaster och nu gifte sig med
Edvard IV :s dotter Elisabet av York. Henrik
landsteg i E. juni 1485 och vann 22 aug. s. å.
segern vid Bosworth, där Rikard, den siste
konungen av huset Plantagenet, förlorade
krona och liv. Henrik utropades på själva
slagfältet till E:s konung, och parlamentet
stadgade sedermera kronans ärftlighet bland
hans efterkommande. I »rosornas krig» hade
de gamla högadliga ätterna nästan utrotat
varandra, och därigenom blev det möjligt att
i E. grunda en stark konungamakt och trygga
den fred och ordning, som det engelska
samhället saknat under övervägande delen av
huset Plantagenets tid.
Litt.: »The political history of E., edited
by W. Hunt and R. L. Poole», I—IV (1903—
06; I, till 1066, av Th. Hodgkin, II, 1066—
1216, av G. B. Adams, III, 1216—1377, av T.
F. Tout, IV, 1377—1485, av C. Oman); T. R.
Holmes, »Ancient Britain and the invasions
of Cæsar» (1907); L. M. Larson, »Canute the
great» (1912); C. Oman, »E. before the
norman conquest» (1910); W. Stubbs, »The
con-stitutional history of E.» (6:e uppl. 1903) och
»The early Plantagenets» (5:e uppl. 1886); Fr.
Seebohm, »The english village community»
(4:e uppl. 1890); J. H. Round, »Feudal E.»
(1895); H. Williams, »Christianity in early
Britain» (1912); F. M. Powicke, »The loss of
Normandy» (1913); C. Oman, »The great
revolt of 1381» (1906); J. Gairdner, »Life and
reign of Richard III» (1898); J. H. Ramsay,
»Lancaster and York, 1399—1485» (2 bd,
1892). En god bibliogr. är Ch. Gross, »The
sources and literature of english history from
the earliest times to about 1485» (1900). Ä. S-n.
Huset Tudor (1485—1603). Henrik VII
(reg. 1485—1509) besvärades i början av sin
re
gering genom uppror av föregivna
Yorkätt-lingar (Lambert Simnel, Perkin Warbeck) samt
invecklades i stridigheter med Frankrike. Han
skaffade sig genom sträng hushållning,
reduktion av kronogods samt handelns och
industriens främjande en fylld skattkammare och
gjorde sig sålunda oberoende av parlamentet.
Genom organiseringen av den ryktbara
domstolen Stjärnkammaren (Court of
star-cham-ber), vilken utövade rådets av jury oberoende
domsmakt, möjliggjorde han ordningens snabba
återställande i landet men gav samtidigt det
kungliga godtycket fritt spelrum under sken
av lag. Hans son Henrik VIII:s regering
(1509—47) är märklig framför allt genom E:s
begynnande anslutning till reformationen. I
början, då kardinal Thomas Wolsey (kansler
1515—29) stod i spetsen för ärendena, upptog
utrikespolitiken främst styrelsens
uppmärksamhet, och som medlem av Heliga ligan
bekrigade Henrik 1512—14 Frankrike och dess
bundsförvant Skottland, dock utan varaktigt
resultat. Han vann icke heller någonting på
sin allians med kejsar Karl V (hans första
drottnings, Katarinas, systerson) i dennes
första krig mot Frankrike. Då påven
Cle-mens VII vägrade att upplösa Henriks
äktenskap med Katarina, som denne ville
övergiva för Anna Boleyn, skedde en fullständig
brytning med Rom. Prästerskapet tvangs 1531
att erkänna konungen som engelska kyrkans
överhuvud. Äktenskapet med Katarina
förklarades (1533) ogiltigt av ärkebiskop
Thomas Cranmer, vilken jämte den hänsynslöse
Thomas Cromwell efter Wolsey ärvt platsen
som Henriks förtrogne rådgivare. 1534
bekräftade parlamentet högtidligen den
kungliga suprematien över kyrkan. Därefter skreds
till en reduktion av klostergodsen (som
omfattade 1/s av E:s jord). På grund av
parlamentsbeslut indrogos 1536 de mindre klostren
— vilket i n. E. framkallade ett farligt
uppror, pilgrimage of grace —, och sedermera
indrogos under hand även de större;
högadelns stöd vanns genom förläningar av
indragna klostergods. Från Roms övervälde
lösgjordes den engelska kyrkan, men själva
bekännelsen avvek föga från den
romersk-katolska läran. Cromwell sökte binda konungen
vid reformationens sak genom ett förbund med
Nordtysklands protestantiska furstar, men han
störtades 1540. Henrik förband sig nu åter med
kejsaren (1543) mot Frankrike och Skottland.
Kriget mot dessa grannstater fördes icke utan
militära framgångar för engelsmännen
(Edinburghs erövring, 1542; Boulognes intagande,
1544). Vid Henriks död (8 jan. 1547) hade
reformationens vänner åter sedan någon tid
övervikten. Medlemmar av detta parti
förordnades i Henriks testamente till
förmyndare för sonen Edvard VI (reg. 1547—53).
Både earlen av Hertford, snart upphöjd till
hertig av Somerset och som Englands
pro-tektor febr. 1547—okt. 1549 styrelsens ledare,
och dennes rival om högsta makten i rådet,
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
