Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Historia - Huset Stuart (1603—49) - Commonwealth och protektorat (1649—60) - Huset Stuart åter regerande (1660—88)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
859
England
860
1640 in i E. Karl måste då sammankalla ett
nytt parlament (»långa parlamentet», 1640—
53), i vilket det puritanska elementet var starkt
representerat. Oppositionen, i underhuset ledd
av John Pym, fordrade och fick Karls
förnämste rådgivares, earlens av Strafford,
huvud; den genomdrev vidare, att
Stjärnkam-maren och andra det kungliga enväldets
verktyg avskaffades, att skeppspenningarna och
andra utan parlamentets bifall utskrivna
skatter förklarades olagliga, att parlamentet skulle
sammanträda vart tredje år o. s. v. Snart
började underhusets radikala majoritet
angripa episkopalkyrkan samt kräva sådana
inskränkningar i konungamakten, som skulle ha
förvandlat denna till en skugga. Konflikten
skärptes hastigt till ett inbördeskrig, som
utbröt i aug. 1642. Det kungliga partiet hade
i början överhand över parlamentspartiet. Men
sedan parlamentet slutit förbund med
skottarna (Solemn league and covenant, 1643, som
åsyftade att göra presbyterianismen till
gemensam kyrkoform för de tre rikena) och
parlamentets här reorganiserats under ledning av
Oliver Cromwell, ledo de kungliga flera
förkrossande nederlag (särskilt vid Marston moor
1644 och Naseby 1645). Karl nödgades fly
till skottarna (maj 1646) men utlämnades av
dem till parlamentets ombud (jan. 1647) och
kom sedan (juni s. å.) i händerna på den
inde-pendentiskt sinnade hären. Denna hade på
grund av utebliven sold och missnöje med
parlamentets presbyterianska böjelser kommit
i öppen konflikt med parlamentet och sökte
nu på egen hand uppnå en uppgörelse med
konungen (Iretons demokratiska
författnings-förslag, Heads of the proposals, juli). Karl
intrigerade på alla håll och förlorade
därigenom förtroende hos alla.
Ytterlighetsmän-nen inom hären framkommo med ett
demokratiskt, nästan republikanskt,
författningsför-slag (Agreement of the people, okt.), och
oredan ökades, då Karls ränker med skottarna
framkallade ett nytt uppflammande av
inbördeskriget (maj-—aug. 1648).
Independent-hären »rensade» då (dec. s. å.) underhuset från
rojalister och genomdrev, att Karl ställdes
inför en utomordentlig domstol, varpå han
dömdes till döden och avrättades (30 jan. 1649).
E. som commonwealth och protektorat (1649
—60). Efter Karls död avskaffades
konunga-dömet och överhuset; riksstyrelsen
överlämnades åt ett av 41 medl. bestående »statsråd»,
och statens titel blev The commonwealth
of E. Mot sakernas nya ordning reste sig
det kungliga partiet, särskilt i Skottland
och Irland, med oväntad styrka, men
Cromwell bragte 1649 Irland till underkastelse,
erövrade 1650 Skottland och slog 1651
»martyrens» son Karl, som infallit i E., vid
Wor-cester. Cromwell, stödd på hären, var nu i
verkligheten men ej till namnet E:s herre.
Parlamentet hade 1651 genom
navigations-akten sökt främja E:s handel, framför allt
på Hollands bekostnad, men invecklade
där
Ord, som saknas under
igenom landet i krig med denna republik (1652
—54). Då det motsatte sig flera önskade
samhällsförbättringar och behandlade ett
lagförslag om arméns upplösning, skingrade
Cromwell med våld kvarlevorna av »långa
parlamentet» (20 april 1653) samt lät 16 dec. s. å.
utropa sig till lordprotektor. Om Cromwells
kraftiga och nationellt målmedvetna men
hårda styrelse se Cromwell, Oliver. Han
dog 3 sept. 1658 och efterträddes som
protek-tor av sin son Richard (sept. 1658—april
1659). Då denne drog sig tillbaka, sökte
Lam-bert, Fleetwood m. fl. generaler upprätthålla
arméns välde över E. Men engelsmännen voro
nu uttröttade vid militärdespotismen och
började längta efter konungadömet. Den i
Skottland kommenderande general Monk ingrep
mot militärväldet, besatte London (febr. 1660)
och förklarade sig vilja som konung hylla
Karl I:s äldste son, Karl.
Huset Stuart åter regerande (1660—88). En
utomordentlig riksförsamling (convention
par-liament) lät utropa Karl I:s son Karl II
(reg. 1660—85) till konung,
restaurationen (the restoration). Denna statsvälvning
var ett gemensamt verk av episkopalkyrkans
anhängare och presbyterianerna, men de
senare belönades med otack. Parlamentet
uteslöt från municipala tjänster (Corporation act,
1661) och från prästsysslor (Act of uniformity,
1662) alla dissenters — som
nonkonformis-terna vid denna tid började kallas — samt
beläde med strängt straff (Conventicle act,
1664) alla dem, som deltogo i firandet av
enskild gudstjänst. Karl, som själv lutade åt
katolicismen, ville, av hänsyn till katolikerna,
bereda dissenters vissa lättnader men mötte
segt motstånd hos det högkyrkliga partiet.
För att bli mindre beroende av det med
bevill-ningar sparsamma parlamentet ingick Karl,
som efter ett krig (1665—67) mot
Nederländerna 1668 deltagit i den mot Frankrike
riktade trippelalliansen (E., Nederländerna och
Sverige), 1670 i hemlighet med Ludvig XIV
traktaten i Dover. I denna förpliktade han sig
till anfallsförbund med Frankrike, mottog
betydande subsidier och lovade att vid lämpligt
tillfälle tillkännage sin övergång till
katolicismen. 1672 utfärdade konungen, nästan
samtidigt med krigsförklaringen mot Holland, ett
toleransedikt (Declaration of indulgence), som
upphävde strafflagarna mot dissenters, men
han nödgades 1673 av parlamentet att återkalla
ediktet och giva sin bekräftelse åt
testakten, genom vilken dissenters utestängdes
från alla militära och civila ämbeten. Bland
folket stegrades oron för katolikernas anslag
till panik genom Titus Oates’ falska
berättelse om en papistisk sammansvärjning med
de blodigaste syften (»the popish plot», 1678).
En lag antogs, som för framtiden utestängde
katoliker från parlamentet (konungens
katolske broder Jakob, hertig av York, ensam
undantagen). Efter en häftig konflikt med
konungen upplöstes parlamentet 1679. Tre nya
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
