Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eolin - Eolisk - Eoliska avlagringar, Luftsediment - Eoliska dialekten - Eolisk tonart - Eoliter - Eolsgrottor - Eolsharpa - Eolshäll - Eolus - Eon - Éon de Beaumont, Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
903
Eolin—Éon de Beaumont
904
Eolin (av lat. Äe’olus; se A i olos), en 8
(fots orgelstämma av mjuk ton; den svagaste
i gruppen stråkstämmor.
Eölisk. 1. (Geol.) Bildad genom vindens
verksamhet. — 2. Utmärkande för eoler (se d. o.).
Eoliska avlagringar, Luftsediment,
bildningar, som samlats el. avsatts genom
vindens och luftströmmarnas verksamhet, t.
ex. flygsand och »löss» ävensom vulkanisk
aska etc. K. A. G.
Eoliska dialekten, se Grekiska språket.
Eolisk tonart, se Kyrkotonarter.
Eolit från Ipswich, England.
Eollter (av grek. li’thos, sten), flintstycken
av tertiär ålder, vilka förmenas visa spår
(»retuscher») av en första bearbetning till
verktyg och åberopas som bevis för att något
slags urmänniska existerat i tertiär tid. En
ivrig förkämpe för eolitteorien har särskilt
den belgiske geologen A. R u t o t (f. 1847)
varit, vilken beskrivit e. av t. o. m. oligocen
ålder men numera knappast har några
anhängare. Engelsmannen J. R. Moir anser sig
sedan 1911 ha funnit e. i röd crag (se d. o.) av
pliocen ålder vid Ipswich i England, och 1922
gav den ledande franske paleolitforskaren H.
Breuil (se d. o.) denna uppfattning sin
anslutning. Av många forskare hävdas dock,
att alla e. formats på naturlig väg, i det att
flisor avslagits t. ex. i vågsvallet vid en
strand. T. O.
Eolsgrottor, se V i n d h å 1 o r.
Eolsharpa (av lat. Ae’olus; se A i o 1 o s),
instrument, bestående av en rektangulär
resonanslåda (ofta med välvd botten) med flera,
ofta i enklang stämda strängar, som vinden
bringar att ljuda. Särskilt populärt under
1800-talets första årtionden. T. N.
Eolshäll, egendom vid Mälaren i
Brännkyrka socken. På E. fanns 1897—1915 en
kuranstalt för alkoholister.
E’olus (lat. Ae’olus), se A i o 1 o s.
Eön (grek, aiön, lat. aè’on), tidrymd,
världsålder. I de gnostiska fi älsningslärorna
betecknade eoner de väsen el. krafter, som
emanera från gudomsväsendet. Jfr Gno sis
och Gnosticism. S-e.
Éon de Beaumont [eä’ do båmå’], C h a r 1 e s,
bekant först som chevalier d’É., sedermera
Ord, som saknas under
vanl. kallad madame la chevalière
d’É., fransk diplomat och äventyrare (1728—
1810). É. har mest blivit beryktad genom de
tvivelsmål, som under hans levnad och långt
senare yppats om hans rätta kön. Som jur. dr
vann É. anställning
vid Ludvig XV :s
hemliga diplomati, trol.
1756, och åtföljde s.
å. konungens agent
Douglas på en mission
till Petersburg. Att É.,
förklädd till kvinna
och under namnet Lia
de Beaumont, redan
1755 skulle ha åtföljt
Douglas på dennes
förberedande hemliga
besök i Petersburg, är
allenast en med
romantiska detaljer utbrode-
rad myt. É. var 1757—60 officiellt anställd vid
beskickningen och blev 1761 adjutant hos greve
de Broglie, den dåv. ledaren av Ludvig XV :s
hemliga diplomati (le secret du rot). Som
dragonkapten deltog han i 1761 års fälttåg samt
åtföljde 1762 hertigen av Nivernais till
London som ambassadsekreterare (och samtidigt
agent för »den hemliga diplomatien»). I
London hopade han ofantliga skulder genom
slösaktigt deltagande i det engelska societetslivet.
Ehuru han framkallade skandal genom att
beskylla sin förman den nye ambassadören
greve de Guerchy för mordförsök, lyckades
É. tilltvinga sig en förmånlig uppgörelse med
franska regeringen, enär han innehade för
Ludvig XV komprometterande papper om en
plan till fransk invasion i England: han
utlämnade papperen, fick en riklig pension och
förblev icke-officiell politisk agent i London
till »den hemliga diplomatiens» avveckling
efter Ludvig XV :s död 1774.
Redan tidigare hade i London tvivelsmål
yppats och t. o. m. höga vad ingåtts om É:s
verkliga kön. Närmast
väl driven av ett
sjukligt begär att
alltjämt förbli omtalad,
uppmuntrade É. dessa
rykten och kom
slutligen på den idén att
genom en officiell
»förvandling till kvinna»
bli kvitt sina
fordringsägare. Han
lyckades 1775 dupera den
som kunglig agent till
honom sände
författaren Beaumarchais, så
att han fick
pensionen förvandlad till
livränta. 1777 lämnade han London för att
i Frankrike i kvinnodräkt vinna
societets-triumfer. 1785 flyttade han till England och
tillbragte där sina sista år i armod, sedan
Ch. Éon de Beaumont.
E, torde sökas under Ä.
Ch. Éon de Beaumont
förklädd till kvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
