Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - d’Épinay, Louise - Epinikier - Epipactis - Epipetal - Epiphanes - Epiphyllum - Epiphysis - Epipogium (Epipogon) aphyllum - Epiroter - Epirus - Episcopius, Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
921
Epinikier—Episcopius
922
till en brytning med Grimm och madame d’É.,
som Rousseau sedan nedsvärtade i sina
»Con-fessions». Bäst av hennes arbeten äro
»Mé-moires», en blandning av självbiografi och
roman i brev och
dagboksform (1818; sv.
övers., »Fru de
Mont-brillants ungdom», och
inl. av D. Sprengel
1925); intimt och
levande skildras där
dåtida aristokratiska,
litterära och
storfinansiella kretsar. Litt.:
J. Lemaftre, »Jean
Jacques Rousseau» (sv.
övers. 1912); É.
Fa-guet, »Les amies de
Rousseau» (1912); O. Levertin, »Fransk
litteraturhistoria», III (1916). B. H-d.
Epinikier (grek. Epinlkia, av nike, seger),
hos de gamla grekerna dels de glädjefester,
vilka firades med anledning av segrar, som
vunnits vid de stora tävlingsspelen, dels
de vid dessa fester utförda korsångerna.
Dessa höllos i högstämd lyrisk ton och
förhärligade segraren och hans bragd, ofta även
hans ätt och hans folk. Berömda äro Pindaros’
ännu bibehållna e. (se P i n d a r o s). Även av
Bakchylides äger man sådana sånger. A.M.A.*
Epipa’ctis, se Knipprotsläktet.
• Epipetäl (av grek. pe’talon, kronblad) säges
en ståndare (el. ett fruktblad) vara, om den
står rakt innanför ett kronblad.
Epi’phanes, se E p i f a n e s.
Epiphyllum, släkte bland
kaktusväxterna. Har platta, bladlika stamledstycken
och stora, ensidigt symmetriska, nästan
tvåläppiga blommor (röda, violetta el. vita). Den
enda arten, E. truncatum (från Brasilien),
odlas i många former i boningsrum och blommar
mitt i vintern.
Epfphysis, se E p i f y s.
Epipögium (E p i p ö g o n) aphy’llum, en
orkidé, se Skogsfru.
Epiröter, invånare i Epirus (se
d. o.).
Epirus (grek. E’peiros, eg.
fastland, i motsats till de utanför
liggande Joniska öarna), landskap
i v. Grekland; sträcker sig från
Artaviken i s. till det antika
Greklands nordgräns inom s.
delen av nuv. Albanien (forna
Illy-rien); i ö. äro Pindos och andra
nordgående kedjor gräns mot
Tes-salien och Makedonien.
Landskapet är ett högland av utpräglad
karstkaraktär, genomdraget av
mot n. och n. v. allt högre
stigande kedjor. Betydande
jord-bruksslätter i s. intill Artaviken
och i Janiabäckenet; i övrigt är
Eårskötseln huvudnäring.
Huvudorter Jania (Janina), Preveza och
Arta; var och en av dessa är huvudstad i ett
lika benämnt nomos. A. B-n.
Invånarnas nationalitet är omstridd, men
de voro säkerligen icke greker, ehuru de tidigt
råkat under starkt grekiskt inflytande, som
utgick från kusterna. Dodona med sin
berömda Zeushelgedom, som låg på molossernas
område, var en grekisk enklav. De viktigaste
stammarna voro thesproterna vid kusten i s.,
chaonerna längre norrut och molosserna i ö.;
dessa samlade E. till ett konungadöme. På
peloponnesiska krigets tid kom E. i beröring
med den grekiska politiken. Konungahuset
var molossiskt. Landet greciserades alltmer
(alla inskrifter äro avfattade på grekiska).
Filip av Makedonien, som var förmäld med
en epirotisk prinsessa, Olympias, bragte
landet under makedoniskt inflytande. E:s
märkligaste konung var Pyrrhos (se d. o.), en
kon-dottiär i stor stil, som använde sitt arvland som
utgångspunkt för sina krigståg, av vilka det
mest berömda är kriget mot romarna. Omkr.
230 f. Kr. undanröjdes den sista ättlingen av
konungahuset, Deidameia, och infördes
republikansk författning. Då romarna 197 f. Kr.
besegrat Filip V av Makedonien, löstes E. från
beroendet av detta land, men då E.
understödde Filips son Perseus, som besegrades vid
Pydna 168 f. Kr., läto segrarna sin hämnd
övergå landet. Det berättas, att Aemilius
Paullus förstörde 70 städer och sålde 150,000
människor som slavar. E. införlivades 148 med
rom. prov. Makedonien. — Litt.: M. P.
Nilsson, »Studien zur Geschichte des alten E.» (i
Lunds Univ:s Årsskrift 1909); C. Klotzsch,
»Epirotische Geschichte» (1911); H. Treidler,
»E. im Altertum» (1917). M. Pn N-n.
Episco’pius, Simon, nederländsk teolog
(1583—1643). Blev 1613 teol. prof, i Leiden
och förvisades 1618 som arminian ur land och
kyrka av Dordrechtsynoden. Under sin
landsflykt sysslade E. med polemiskt
skriftställar-skap. 1626 återvände han, fick en prästerlig
befattning i Rotterdam och blev 1634 rektor
Landskapsbild från Epirus.
Ord, som saknas under E, torde sökas under A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
