Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Episkopalkyrkan, Engelska, Anglikanska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Episkopalkyrkan
926
Den vanliga beteckningen på episkopalerna
var conf ormers (konformister), emedan de
»samtyckte till» Elisabets anordningar;
motståndarna kallades med ett gemensamt namn
nonkonformister. Stuartarnas
restauration 1660 betecknade e:s avgörande seger.
1661 antogs Corporation act (varje kommunal
ämbetsman måste taga nattvarden efter
anglikansk ritus och erkänna den kungliga
supre-matien). 1662 års revision av bönboken ökade
dess katoliserande högkyrkliga element i stor
utsträckning. Puritanismen blev nu definitivt
hänvisad att söka sin vidare utveckling i
frikyrklig form. Motsatsen mellan e. och dem,
som ej underordnade sig denna (dissenters),
fick även politiskt stor betydelse.
En rad lagar 1662—73 sökte undertrycka
dissenters; mest bekant är testakten
1673, som uteslöt dissenters från parlamentet
och alla statsämbeten. Kampen mot
dissenters hade medfört en blomstringstid för e:s
religiösa och teologiska liv. Vid 1600-talets
början grundades den anglikanska teologien
av män, sådana som Bancroft, Hooker och
Andrewes. 1688 års revolution beredde den
religiösa toleransen dess första stora seger i
Europa. Toleransakten 1689 gav alla
dissenters i England (utom papister och
uni-tarier) laglig existens.
Under 1700-talets förra hälft indrogs e. i
de politiska striderna mellan de stor»
politiska partierna tories och whigs. Därav följde
religiös avmattning och förlust av kyrkans
självständighet. Konvokationerna
(provinssynoder), det lagliga organet för e:s
självverksamhet, upphävdes till följd av politiska
motsatser; först 1850 väcktes de åter till liv.
Whigpolitiken motarbetade religiös
livaktighet som farlig fanatism, och den flacka
»upplysningen» kom i högsätet under namn av
latitudinarianism. Metodismen göt
nytt liv i e.; denna evangelisationsrörelse
bland massorna inom kyrkan drevs dock
småningom av yttre och inre förhållandens tryck
in i dissenterkyrkans snävare begränsning.
Emellertid stannade många av dess
anhängare kvar i moderkyrkan och sökte verka där;
så uppstod, mot 1700-talets slut, den e v a
n-gelikala rörelsen (e v a n g e 1 i k
a-1 i s m e n). Under ledning av W. Wilberforee
och lord Shaftesbury väckte den inom kyrkan
intresse och arbete för hednamission,
filan-tropi och sociala reformer. Söndagsskolor
ordnades; 1799 bildades Traktatsällskapet, 1804
Brittiska och utländska bibelsällskapet.
Hela 1700-talet och 1800-talets förra hälft
upptogos av dissenters’ kamp för praktiskt
genomförande av den frikyrkoställning, som
1662 och 1689 utbildats i princip. 1779
bortföll tvånget att underskriva statskyrkans
läro-artiklar, 1828 upphävdes Corporation act och
testakten, 1829 skedde katolikernas
emancipation, 1839 upprättades borgerliga
ämbets-kontor för dissenters’ kyrkliga bokföring och
gavs åt dem rätt till egen vigsel, 1854 och
Ord, som saknas under
1871 fingo de fritt tillträde till universiteten.
1868 befriades dissenters från tvånget att
betala skatt till statskyrkan.
Under denna dissenters’ utveckling hade e.
sjunkit ned i kraftlöshet. Uppryckningen kom
på 1830-talet i den viktiga och omstridda O
x-fordrörelsen (se d. o.). Den var som
reaktion mot evangelikalismen
antiindividua-listisk och betonade framför allt kyrkan och
sakramenten men innebar samtidigt en djup
religiös väckelse. I början åsyftade man
främst en återgång till den gamla
anglikanis-men. Senare framträdde ett starkt intresse
för kulten (ritualis m). Genom Newmans
berömda 90 :e traktat (1841) inträdde en
vändpunkt i rörelsen, och efter hans övergång till
Rom (1845) vidgades rörelsen efter hand till
en allmän högkyrklig pånyttfödelse med starkt
betonande av biskopsämbetets betydelse med
katoliserande nattvardsuppfattning, iver för
liturgisk utsmyckning och kyrkoprydnader
samt praktiskt kyrkligt arbete genom skolor,
mission och social verksamhet.
Under trycket av den växande högkyrkliga
rörelsen kallades evangelikala partiet till
nytt liv. Den gamla latitudinarianismen fick sin
fortsättning i en bredkyrklig strömning,
»de liberala», som vars grundläggare skalden
Coleridge (se d. o.) brukar räknas. Genom
betydande representanter, ss. Thomas Arnold,
F. D. Maurice och Ch. Kingsley, arbetade
denna riktning under årtiondena kring
1800-talets mitt för friare vetenskaplig forskning,
större kulturvänlighet och starkare intresse
för sociala frågor. Maurices och Kingsleys
verksamhet har bidragit till att den engelska
arbetarrörelsen intagit en mera
kristendoms-vänlig hållning än den kontinentala.
Samtliga nämnda riktningar medverkade
under senare hälften av 1800-talet att stärka
e. Från 1867 samlas de anglikanska
biskoparna vart tionde år till konferens (L a
m-bethkonferensen), vilket bidragit att
ge kyrkan ny fasthet. 1919 infördes en
verklig representationsordning för den engelska
kyrkan, National church assembly, som
började fungera 1920. S. å. upphävdes
statskyrkan i Wales och organiserades där i stället
en episkopal frikyrka. (Se vidare England,
kyrkliga förhållanden.)
Litt.: Det moderna huvudarbetet för e:s
historia är den av W. R. W. Stephens och W.
Hunt utg. »History of the english church», IV
ff. (1904 ff.; moderat högkyrklig). Värdefull
är även R. W. Dixon, »History of the church
of England from the abolition of the roman
jurisdiction» (6 bd, 1877—1902). Den mest
spridda engelska kyrkohistorien är G. G.
Perry, »History of the english church» (3 bd;
6:e uppl. 1894). En god översikt (ritualistiskt
färgad) ger H. O. Wakeman, »Introduction to
the history of the church of England» (7 :e
uppl. 1923; sv. övers. 1906). En utmärkt
idéhistorisk framställning är E. W. Watson, »The
church of England» (1914). Utvecklingen un-
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
