Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Episkopalkyrkan, Engelska, Anglikanska kyrkan - Episkopalsystem - Episkopat - Episk poesi - Episod - Epistel - Epistelsida - Epistemologi - Epistolæ obscurorum virorum - Epistolarisk - Epistolarium - Epistrofeus, Epistrpheus el. Axis - Epistrofi - Epistyl - Episyllogism - Epitaf - Epitafios - Epitafium, Epitaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Episkopalsystem—Epitafium
928
der de senaste årtiondena är utförligt
behandlad i Hj. Holmquist, »Kyrkohistoria», III
(1926). Hj.H-t.*
Episkopalsystem, se Episkopalism.
Episkopät, biskopsdöme, en biskops ämbete.
Episk poesi, se Epos.
Episod (grek. epeiso’dion), bihandling,
bihändelse, som finns inskjuten i ett litterärt
verk; händelse el. period av mindre vikt och
varaktighet (i ett liv, ett tidevarv o. s. v.).
— Adj.: Episodisk.
Epi’stel (lat. epi’stola, grek, epistolè, brev),
brev i allm. 1. Beteckning för breven i N. T.
samt, i ännu inskränktare bemärkelse, för
de av ålder brukade utdrag ur dessa brev,
vilka läsas vid gudstjänsterna. Jfr
Evangeliebok. E. A.
2. E. (fr. épitre) har man kallat i brevform
skriven dikt av lyriskt, episkt eller, vanligast,
didaktiskt innehåll. Bland författare av
poetiska e. må nämnas Horatius, Ovidius;
Boi-leau, Voltaire; Pope, Young; Wieland.
»Fredmans epistlar» av Bellman fingo sin titel som
parodi på Pauli epistlar. R-n B.
Epistelsida, se A m b o n.
Epistemologl (av grek, epistème, kunskap),
kunskapslära.
Epi’stolæ obscurörum virörum, lat.,
»oberömda mäns brev», en serie fingerade brev
från början av 1500-talet, i vilka de rådande
missförhållandena inom kyrkan och
munkordnarna satiriseras. Närmaste anledningen
till deras utgivande var, att Reuchlin
uppträtt till skydd för den hebreiska litteraturen,
Epitafier i Malmö S:t Petri kyrka. 1600-talets förra del.
Ord, som saknas under
vilken man från fanatiskt kyrkligt håll velat
tillintetgöra. Till stöd för sin sak
offentliggjorde Reuchlin 1514 en samling av till
honom ställda brev från berömda lärde
(»Episto-læ clarorum virorum»). För att ytterligare
sprida löje över Reuchlins motståndare
ut-gåvo dennes beundrare, den unga
humanistkretsen kring Crotus Rubianus och Ulrich von
Hutten, en serie brev, »Epistolæ obscurorum
virorum» (2 vol., 1514 och 1517), i vilka några
karikerade representanter för den stränga
konfessionalismen beklaga sig över tidens
ondska och den frambrytande
humanistkulturens fördärvlighet, medan de i höga toner
prisa de skolastiska metoderna och den
medeltida latiniteten. Breven blevo mycket
berömda, spredos i en stor mängd Uppl. och
påverkade starkt den allmänna meningen till
humanistkulturens förmån. Litt.: W. Brecht,
»Die Verfasser der Epistolæ obscurorum
virorum» (»Quellen und Forschungen zur
Sprach-und Culturgeschichte», del 93, 1904); A. Bömer,
»Ist Ulrich von Hutten am ersten Teile der
Epistolæ obscurorum virorum nicht beteiligt
gewesen?» (i »Aufsätze, Fritz Milkau
gewid-met», 1921). O. W-n.
Epistolärisk (av Epistel), i brevform.
Epistolärium, se Evangeliebok.
EpistroTeus, E p i s t r o’p h e u s el. A’x i s,
namn på andra halskotan, »vridaren», så
kallad, enär första halskotan, atlas, vrides kring
en från e:s övre yta utgående upprätt tapp,
som sticker in i atlas’ ring och ledar mot
denna. Därvid följer huvudet atlas i dess
rörelse (huvudvridning). Jfr Atlas. (T. R.)
Epistrofl (av grek, strofè, vändning),
återgång (hos växter) av en eljest konstant
missbildning till den normala formen, t. ex.
uppkomsten av grenar med normala blad hos
flikbladiga trädvarieteter.
Epistyl (grek, epistylion), arkitrav (se d. o.).
EpisyllogPsm, den senare enkla
slutledningen i en sammansatt slutledning. Dess
översats är slutsats i den föregående slutledningen,
prosyllogismen (se Polysyllogis m). S-e.
Epitäf, se Epitafium.
EpitaTios, grek., »till begravningen
hörande» (med tillagt eller underförstått lo’gos,
tal), hos grekerna urspr. de åminnelsetal,
vilka av staten förordnade talare höllo vid
de i strid för fosterlandet fallna krigarnas
begravning. Aristeides synes genom sitt
minnestal efter slaget vid Plataiai (479 f. Kr.) ha
infört det officiella bruket av epitafier.
Småningom utbildade sig e. till en särskild, i
talarskolorna flitigt odlad konstform. Flera
bland forntidens största talare (Lysias,
Iso-krates, Demosthenes) ha författat sådana tal;
med tiden höllos de även utan offentligt
uppdrag och till enskilda personers minne. A.M.A.*
EpitaTium, Epitäf (jfr E p i t a f i o s), eg.
gravskrift, en i det inre av en kyrka uppsatt
minnestavla över en avliden, vanl. en, som
begravts inom kyrkan. E. förekomma mest
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
