Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erikskrönikan el. Gamla krönikan - Erikslund (Uppsala) - Erikslund (Södermanlands län) - Eriksmässan (Ersmässan) - Erikson, Gustaf - Erikson, Maria Charlotta - Erikson, Sven - Eriks själlandske lov - Eriks skrin - Eriksson, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
981
Erikslund—Eriksson, Chr.
982
uppl. av E. är utg. av R. Pipping i Sv.
forn-skriftsällsk:s saml. (1921). över den
vidlyftiga litt. om E. orienterar R. Pipping,
»Kommentar till E.» (1926). R. G. (S. T-g.)
Erikslund, förstad till Uppsala (se d. o.).
Erikslund, herrgård i Västerljungs socken,
Södermanlands län, 7 km v. om Trosa; 1,970
har, varav 350 har åker; tax.-värde 444,300
kr. (1925). E. lydde till 1778 under Tullgarn,
har sedan tillhört släkten Skjöldebrand, Karl
XIV Johan m. fl. Nuv. ägare M. von Geijer.
Eriksmässan (Er smäss an), Erik den
heliges minnesdag. Var under den katolska
tiden en av Sveriges förnämsta helger och
firades 18 maj. Dagen utmärktes på
runstaven med ett huvud, krönt med en kunglig
krona, samt med sädesax (en påminnelse om
att S:t Erik troddes vårda sig om det späda,
för frosten utsatta sädesaxet, liksom S :t Olof
om det mogna axet). Ännu lever hos
allmogen den föreställningen, att »ersmässeax ger
olsmässekaka» (Olofsdagen 29 juli). E. var
fridlyst. (L. D.)
Erikson, Gustaf, ingenjör, uppfinnare
(1859—1922). Utexaminerades från Tekniska
skolan i Örebro 1878, var ritare och ingenjör
bl. a. vid Skutskär och Domnarvet samt
anställdes 1897 vid Vagnfabriks-a.-b. i
Södertälje, där han igångsatte och ledde
tillverkningen av motorer och automobiler, på vilket
område E. var en föregångsman i Sverige.
Den första svenskbyggda automobilen
konstruerades av E. Under senare år ägnade sig E.
mest åt konsulterande verksamhet. G. H-r.
Erikson, Maria Charlotta,
skådespelerska (1794—1862), g. 1812—20 m.
kormästaren J. F. Wickström. E. var 1812—34 och
1836—42 anställd vid de Kungl. teatrarna,
gästspelade dessemellan och sedermera t. o. m.
1853 både i Stockholm och i landsorten. Bland
hennes roller märkas Ofelia i »Hamlet», Maria
Stuart och senare drottning Elisabet i »Maria
Stuart», Preciösa, hertiginnan Marlborough i
»Ett glas vatten» och lady Milford i »Kabal
och kärlek». -— Fru E. var en älskvärd och
behaglig skådespelerska, som särskilt i
komedien av sin samtid prisades för säker smak,
elegans och okonstlad förnämitet. G. K-g.
Erikson, Sven, industriidkare (1801—66).
E. var bördig från Marks härad, Älvsborgs
län, där han från barndomen ägnade sig åt
det i trakten sedan gammalt mycket idkade
hemvävnadsyrket, som
han genom flit och
företagsamhet
lyckades organisera. Däri
sysselsatte han i
början av 1830-talet 1,500
hemväverskor.
Därefter tog verksamheten
industriella former.
1834—35 anlade E.
Rydboholms mek.
bom-ullsväveri, det första
i sitt slag i Sverige,
varefter följde Svaneholms väveri, Rydals
bomullsspinneri (1853) och Viskafors fabriker
(1854—55), dit Rydboholms maskinväveri
flyttades. E. blev härigenom en av den svenska
textilindustriens grundläggare. G. H-r.
Eriks själlandske lov [-låv], en samling av
rättssedvänjor på Själland, vilken möjl.
härrör från omkr. 1250. Den är utförligare och
delvis yngre än den s. k. »Valdemars
själlandske lov». Utan skäl har den hänförts till en
konung Erik. Den avlöstes först 1683 av
»Kristian V :s danske lov». Utg. bl. a. av P.
G. Thorsen 1852; en ny uppl., av J.
Bröndum-Nielsen, förberedes. C. R.*
Eriks skrin, det i Uppsala domkyrka
förvarade skrin, vilket innehåller konung Erik
den heliges reliker (ben, av vilka ett är en
av ett skarpt vapen genomskuren halskota)
jämte en ringformig, förgylld bronskrona och
en italiensk vävnad från 1300-talet. 24 jan.
1273 flyttades Eriks ben högtidligt från sin
första viloplats i Gamla Uppsala kyrka till
den påbörjade Nya Uppsala domkyrka (jfr
Erik translatus). Om det dåv.
relikskrinets utseende har man ingen underrättelse.
I början av 1400-talet förfärdigade
Stockholms-guldsmeden Lambrecht ett nytt skrin,
av silver; detta konfiskerades antagligen av
Gustav I. 1580 skänktes av Johan III ett
nytt skrin, tillverkat 1574—79 av en hans
guldsmed, Hans Rosenfälth. Detta
förvaras ännu bakom högaltaret inom ett
tätt järngaller. Det har formen av ett
rektangulärt hus med sadeltak och
takryttare, är helt klätt med etsade eller graverade
silverplåtar, skilda genom och prydda av
relieffigurer, även i silver, föreställande änglar
och evangelister, samt helt förgyllt. Det är
ett typiskt arbete för hovkonsten under
Johan III. Den trälåda, vari helgonets ben
närmast vilat, har förblivit orörd. Se C. Ä.
Ossbahr, »S. Eriks skrin» (i Meddelanden från
Svenska Slöjdföreningen 1894). J. R.*
Eriksson, Christian, skulptör (f. 1858
30/ö), f- i trakten av Arvika, son till en
möbelsnickare. Blev redan som gosse
ornaments-snickare, studerade i Stockholm vid Tekniska
skolan, vistades från
1877 i Hamburg och
från 1883 i Paris,
försörjde sig, vart han
kom, med eget arbete,
var i Paris därjämte
elev vid École des
beaux-arts och École
des arts décoratifs
samt arbetade 3 år på
Falguières ateljé. Som
självständig konstnär
debuterade han med
en naken staty,
»Mar
tyren» (salongen 1888), samt fick medalj
och treårigt stipendium från
Konstakademien i Stockholm. E:s verksamhet i Paris
och efter hans flyttning till Stockholm blev
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
