Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eriksson, Joel Wilhelm - Eriksson, Johan Bernhard, i Grängesberg - Eriksson, Johannes - Eriksson, Josef - Eriksson, Jösse - Erikstad (Dalsland) - Erikstad (Småland) - Erik Svensson - Eriksvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
985
Eriksson, J. W___Eriksvisan
986
Eriksson, Joel Wilhelm, geograf (f. 1883
18/n). Blev fil. dr i Uppsala 1920, s. å. förste
statshydrograf vid Statens
meteorologiskhydrografiska anstalt, har bl. a. utgivit en
handbok, »Om kartprojektioner» (1916; 2:a
uppl. 1925), »Isläggning och islossning i
Sveriges insjöar» (1920; doktorsavh.) samt en
oceanografisk handbok, »Havet och livet»
(1926). O. Sjn.
Eriksson, Johan Bernhard, i
Grängesberg, politiker (f. 1878 “/a). E. var
han-delsföreståndare 1903—05 och flera år
anställd hos Grängesbergsbolaget som
järnarbetare och två år som verkmästare vid mek.
verkstad samt har sedan 1905 varit led. av
Andra kammaren. I riksdagen tilldrog sig E.
tidigt uppmärksamhet som livlig och
slagfärdig debattör samt har flitigt anlitats i
ut-skottsarbetet, bl. a. som led. av
statsutskottet 1914 (sommarriksdagen)—1920 och 1922
(v. ordf. 1918—20), bankoutskottet 1923—26
(ordf.), v. ordf, i ryska
handelsavtalsutskot-tet 1922 och i försvarsutskottet 1925 samt
led. av utrikesnämnden 1922—26. I Brantings
socialdemokratiska ministär 10 mars—27 okt.
1920 var E. först sjöminister, sedan
socialminister. Han var ordf, i socialdemokratiska
riksdagsgruppen 1922—23 samt 1925—26. E.
blev led. av kontrollrådet 1915 och fullmäktig
för pensionsförsäkringsfonden 1916. Han är
landstingsman sedan 1910 och blev 1926 ordf,
i Kopparbergs läns landsting. Ths. (R. L-dm.)
Eriksson, Johannes, åländsk bonde och
politiker (f. 1869 28/io)- E- har gjort sig känd
genom den centrala ställning han intog i
strä-andena 1917—21 för Ålands
återförening med Sverige.
Han medverkade till
Fin strömsmötet 20 aug.
1917 och invaldes då i
den deputation, som i
febr. 1918 mottogs av
Sveriges konung och
regering. Jämte
bonden J. Jansson och red.
J. Sundblom företog
E. dec. 1918—jan. 1919
en resa till London
och Paris för att vid
fredskongressen verka
för Ålands återförening med Sverige. E.
deltog även i Ålands landstings uppvaktning för
Gustav V på Stockholms slott i maj 1920 och
stannade därefter i Stockholm till nov. s. å.
utom den tid, då han tills, m. bonden A.
Karlsson vistades i London vid Nationernas
förbunds råds sammanträde i juli och i Paris,
där juristkommissionen gav sitt utlåtande i
sept. Vid rådets avgörande möte i Genève
juni 1921 var även E. tillstädes. — E. har i
hemkommunen och landskapet erhållit många
förtroendeuppdrag; sedan 1922 är han förste
vicetalman i Ålands landsting. W. Sd.*
Eriksson, Josef, tonsättare (f. 1872 8/12).
Tog organistexamen i Uppsala 1900 samt
mu
siklärarexamen vid Konservatoriet i
Stockholm 1906, var 1905—10 vikarierande organist
vid Trefaldighetskyrkan i Uppsala och utövar
enskild verksamhet som musiklärare där. Som
kompositör har E. alltmer vunnit beaktande,
och särskilt hans solosånger ha allt oftare
upptagits på konsertprogrammen. Hans till
ett 50-tal uppgående tryckta häften upptaga,
förutom sånger till piano, manskörer,
piano-oeh orgelstycken, kammarmusik för violin oeh
piano, sånger med orkester m. m. Dessutom ha
utförts en »Air» för violin och orkester samt
sviten »Bucolica» (dels för stråkorkester, dels
för kvartett). E:s stil utmärker sig för stor
klarhet och ädel form. Harmoniseringen är
markant. Som liedkompositör torde han höra
till Sveriges bästa nutida lyriker. E. sluter
sig mera till tysk än till fransk skola. T. N.
Eriksson, Jösse, se Jösse Eriksson.
Erikstad, socken i s. Dalsland, Sundals
härad, Älvsborgs län, n. om Dalbergsån vid
Kroksåns inflöde; 32,25 kvkm, 824 inv. (1927).
Tillhör den bördiga Dalboslätten. 2,240 har
åker, 807 har skogs- och hagmark. Ingår i
Bolstads, Grinstads, Grestads och E :s
pastorat, Karlstads stift, Södra Dals kontrakt.
Erikstad, gods i v. Småland vid s. v. ändan
av sjön Vidöstern, Vittaryds socken,
Kronobergs län; 3,500 har, därav 260 har åker.
Tax.-värde 350,000 kr. (1925). Har tillhört
bl. a. släkterna Trolle, Sparre och Horn.
Erik Svensson, valbiskop (»electus») i
Finland. Var 1523 dekan i Linköping, då han
av Åbo domkapitel valdes till biskop där.
Valet vann Gustav Vasas men icke påvens
stadfästelse, varför E. icke kunde utföra alla
prästerliga förrättningar. Han återvände 1527
till sin forna plats i Linköping. (H. E. P.)
Eriksvisan, ett svenskt kväde i låtsat
ålderdomlig tonart och med raskt löpande rytm;
utgöres av 10 fyraradiga strofer med omkväde.
Visans hjälte är Erik, som »fyrsti konunger
var i Götalandinu vidha». Han sände en flock
göter söderut till ett land, Vetala, där ännu
ingen odlat jorden, och med dem en vis man,
som skulle upprätthålla lagen. Slutligen satte
götakungen Humle sin son Dan över dem, och
efter honom, heter det i visan, fick Vetala
namnet Danmark. — E. offentliggjordes först
i latinsk form, på sapfisk vers, av Johannes
Magnus 1554 med uppgift, att den av honom
översatts från en på den tiden i hela Sverige
allmänt bekant sång. I svensk form anträffas
den tidigast i två övers, av Johannes Magnus’
historieverk, den ena av Elaus Terserus (före
1611; aldrig utg.), den andra av Erik
Schro-derus (»Swea och Götha crönika»; tr. 1620).
Terserus’ version är avfattad på det äldre
1600-talets vanliga språk, medan Schroderus’
fått en starkt arkaiserande form, med talrika
inslag av falska islandismer. Av enskilda
strofer finnas från 1600-talet fyra olika
uppteckningar, alla arkaiserande. — Det råder
intet tvivel, att E. ytterst härrör från
Johannes Magnus. Den har huvudsaki. karaktären
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
