Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eriksvisan - Erik translatus - Erin - Erinaceus - Eringsboda - Erinnyer - Erinran om krigsmans förpliktelser - Erinring - Erinringar om verkställighet - Erinyer el. Erinnyer - Eriobotrya - Eriocampoides - Eriocrania - Eriodendron - Eriogaster - Eriometer - Eriomys - Eriophorum - Eriophyes - Eris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
987
Erik translatus—Eris
988
av en parafras av Prosaiska krönikan (omkr.
1450) och den därpå byggda s. k. Lilla
rimkrönikan men visar därjämte tydliga spår av
Johannes Magnus’ typiska
historiekonstruk-tioner, gemensamma för visan och hans
fantastiska historia. Då dessa överensstämmelser
jämväl återgå i de svenska stroferna, måste
även för dessas del beroendet av Johannes
Magnus anses till fullo bevisat. Den i
Prosaiska krönikan förekommande förste
göta-konungen, Erik, visans hjälte, är urspr. ingen
annan än goternas konung Beric, omtalad av
Jordanes. — E:s höga ålder och autenticitet
betvivlades ännu långt fram på 1800-talet
icke av svenska forskare; ehuru den i varje
fall icke kan härstamma från medeltiden,
utgavs den av G. E. Klemming i »Svenska
medeltids dikter och rim» (1881—82; »Samlingar
utg. av Sv. fornskriftsällsk.», del 25). N. A.
Erik translatus, lat., »Erik flyttad», i gamla
almanackan (före 1901) den dag, 24 jan., då
Erik den heliges kvarlevor 1273 flyttats från
Gamla Uppsala till nuv. Uppsala. Under
katolska tiden firades dagen med att relikerna
buros till den gamla vilostaden och tillbaka
igen. Jfr Eriks skrin. T. H-r.*
Erin [ö’-], »den gröna ön», Irlands gamla
keltiska namn.
Erinäceus, se Igelkott.
Eringsboda, socken i n. Blekinge,
Medelstads härad, Blekinge län, intill
Smålandsgränsen; 131,73 kvkm, 2.232 inv. (1926). Är
en sjörik skogstrakt, avvattnad genom
Nättra-byån, Listerbyån och biåar till Ronnebyån.
1,616 har åker, 9,278 har skogs- och hagmark.
Pastorat i Lunds stift, Medelstads kontrakt.
Eri’nnyer, se E r i n y e r.
Erinran om krigsmans
förpliktelser infördes 1887 i st. f. krigsmannaeden. Åt
envar, som inträder vid krigsmakten, skall
av regementschef el. annan befälhavare
meddelas e., vilket sker högtidligt inför
blottad fana. — Erinran är namnet på den
ceremoni, varigenom flickscouter upptagas i
Sveriges kvinnliga scoutförbund.
Erinring, se Minne.
Erimingar om verkställighet av K. m:ts
beslut kunna av departementschefer enl. R. F. § 38
givas på egen hand. Jfr Ministerstyrelse.
Eri’nyer el. Eri’nnyer (grek. eriny’es), grek,
myt., uppträda vanl. i flertal. E:s äldsta
funktion torde vara att förfölja och hämnas på den,
som utgjutit frändeblod och som blodshämnden
ej kan nå, framför andra den, som mördat sin
fader eller moder. Urspr. torde e. vara de
mördades andar, som stiga upp ur jorden och
obevekligt förfölja sitt offer. I denna
egenskap äro de framför allt kända från
Aischy-los’ »Eumeniderna» och Euripides’ »Ifigeneia i
Tauris», där myten om Orestes behandlas.
Apollon själv, som befallt Orestes att döda sin
moder, vilken mördat sin make, hans fader,
kan ej skydda Orestes mot e. Aisehylos låter
saken dragas inför Areopagens domstol och,
då röstetalet väger jämnt, avgöres genom att
Athena kräver frikännande, vilket innebär,
att konflikten eg. är olöslig. E. låta sig
försonas och taga sin bostad i Areopagens kulle;
där dyrkades de som eumenider (de välvil-
Orestes förföljd av en bland erinyerna.
liga), ett eufemistiskt namn. Euripides låter
en del av e. icke nöjas med Areopagens dom
utan fortsätta förföljelsen. Aisehylos skildrar
hur e. som blodhundar förfölja sitt offer, driva
honom från hem och härd och jaga honom dag
och natt, tills graven öppnar sig för honom.
Hos Euripides taga sig mördarens
samvetskval uttryck i hallucinationer; Orestes tycker
sig höra e. i kornas råmande och hundarnas
skällande. Från den ovannämnda
utgångspunkten ha e. redan hos Homeros blivit
väktare av den sedliga ordningen över huvud;
de anropas vid eden, de straffa mened, barns
olydnad mot föräldrar, förseelser mot äldre,
släktingar och skyddssökande. Det heter t.
o. m., att de skydda tiggare och hundar. Så
äro e. den grekiska mytologiens på samma
gång mest skräckinjagande och mest
vördnadsbjudande skapelse; de bära också
tillnamnet semnai’ theal’ (de högheliga gudinnorna).
E:s karaktär och ursprung låta dem räknas
till underjordens makter; Homeros låter dem
bo i underjorden. Enl. Hesiodos föddes de av
jorden av de blodsdroppar, som nedföllo på
henne, när Uranos stympades. Senare
fixerades antalet till tre med namnen T i s
i-f o n e, Alekto och M e g a i r a. Äldre konst
framställer dem i lång dräkt med ormar och
blommor i händerna. I senare konst
framställas de vanl. som jägarinnor i kort dräkt
med vingar, ormar i händer och hår, facklor
och gissel. M. Pn N-n.
Eriobo’trya, se Japansk mispel.
Eriocampo’ides, se Fruktträdens
skadeinsekter.
Eriocränia, se Björkmalar.
Eriode’ndron, se Kapokträd.
Erioga’ster, se Björkspinnar e.
Eriomèter (av grek. e’rion, ull, och me’tron,
mått), ullmätare, ett mikroskop med
anordning för mikrometrisk mätning av de i ull
ingående hårens finhet. G. H-r.
Eri’omys, se Chinchilla.
Erio’phorum, se Ängsull.
Erio’phyes, se G a 11 k v alster.
E’ris, grek., motsv. rom. Discordia,
tvedräktens gudinna, enl. Hesiodos dotter till Natten
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
