Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erlaucht - Erling Slakke - Erling Skjalgsson - Erlingsson, Þorsteinn - Erling Steinvegg - Erling Vidkunsson - Erlkönig, Er - Erman, Adolf - Ermanarik el. Ermenrik (Jormunrekr) - Ermatiger, Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
995
Erlaucht—Ermatinger
996
Erlåu’cht, ty., eg. »upplyst» (fr. altesse
illu-strissime), ers höghet, tysk tilltalstitel (lägre
än D u r c h 1 a u c h t, se d. o.), fordom för
regerande riksgrevar, från 1829 för
huvudmännen för de mediatiserade grevliga husen.
Erling Skakke, norsk storman och jarl (d.
1179), Kyrpinga-Orms son. Fick på 1150-talet
under ett korståg (1153) ett svärdshugg i
halsen, vilket hade till följd, att han sedermera
bar huvudet på sned (därav namnet Skakke,
sned). Han blev 1155 g. m. Sigurd Jorsalfarers
dotter Kristina och hade med henne en son,
Magnus Erlingsson (se M a g n u s,
norska konungar), vilken han lyckades mot
tron-följdsordningen — Magnus var ej kungason —
få vald till konung (1161) oeb krönt (1163
el. 1164). E. skulle själv vara konungens
förmyndare. Sedan Sverre Sigurdsson blivit
anförare för birkebeinarnas parti, blev E:s
ställning inom kort ohållbar. I slaget på
Kalv-skindet, en liten slätt utanför Nidaros
(Trond-hjem), fann han döden 19 juni 1179, omkr.
60 år gammal. — E. var en begåvad man
men ytterligt hänsynslös, närhelst det för
honom gällde att hävda sin egen och sonens
maktställning. Y. N. (K. V. H.)
Erling Skjaigsson, norsk herse (d. 1027).
E. bodde på Sole, ett gods på Jæren i
närheten av Stavanger. Dit kom 997 Olof
Trygg-vesson, vann E. och hans mäktiga fränder för
kristendomen, gav honom sin syster Astrid
till äkta och förlänade honom stora ägodelar.
Även sedan Olof stupat vid Svolder (1000),
var E. den mäktigaste mannen i den del av
landet, där han bodde. Till Olof den helige
stod han i ett spänt förhållande, och han var
en av de första, som slöto sig till dennes
motståndare, Knut den store. 21 dec. 1027 togs
E. till fånga av Olof och dräptes mot dennes
vilja av en bland konungens män. — E. var
med sin starkt utpräglade
självständighets-känsla en typ för den tidens hövdingar. På
Sole förde han ett lysande hov. Hans
efterkommande där spelade icke någon roll i
Norges historia. Y. N. (K. V. H.)
Erlingsson [e’d], Porsteinn, isländsk
skald (1858—1914). Studerade juridik men
övergav den för litteraturen, utgav
diktsamlingen »Pyrnar» (Törnen, 1897; ny, tillökad
uppl. 1905). Ingen samtida islänning var hans
like som språkkonstnär. Fastän radikal
tendensdiktare med stor kraft och skarp satir,
skrev E. kärleksdikter av den innerligaste
vekhet. Hans ofta våldsamma angrepp pä
kristendomen och den bestående
samhällsordningen väckte förbittring på många håll, men
han var dock mycket uppburen. E:s
märkligaste dikter äro den djuptänkta »örlög
gu-danna» (Gudarnas öde) och det mot danska
väldet riktade hjältekvädet »Jörundur». R. N-g.*
Erling Steinvegg, norsk partihövding på
1200-talet (d. 1207). Gav sig ut för att vara
son till Magnus Erlingsson, ha flytt till
Sverige och suttit fängslad (»i Steinveggen»)
på Visingsö. Av baglerna valdes han till
ko
nung 1204. Men hans makt blev icke
långvarig. Sedan han i Nidaros (Trondhjem)
överfallit birkebeinarna och av dem fördrivits till
Bergen, dog han vid jultiden 1207. (K. V. H.)
Erling Vidkunsson, se Bjarköätten.
E’rlkönig, Der, ty. (bildat efter da.
elv&r-kongé), älvkungen, ballad av Goethe.
E’rman, Adolf, tysk egyptolog (f. 1854).
Blev 1883 e. o. prof, i egyptologi i Berlin,
1885 dir. för Berlinmuseets egyptiska avd och
1893 ord. prof, vid Berlins univ. Led. av sv.
Vet.-akad. (1927). E. är den moderna, strängt
vetenskapliga egyptiska filologiens
grund-läggare (jfr Egyptologi, sp. 414). Redan
hans första arbeten på det grammatiska
området, »Neuägyptische Grammatik» (1880) och
»Ägyptische Grammatik» (1894; 3:e
fullständigt omarb. uppl. 1911), fingo epokgörande
betydelse. Sin språkligt banbrytande
verksamhet har E. fortsatt genom talrika
texteditioner, bl. a. »Reden, Rufe und Lieder auf
Gräberbildern des Alten Reiches» (1919), samt
uppsatser, de flesta i Zeitschrift für ägyptische
Sprache und Altertumskunde, vars red. ha”
var en följd av år. 1897 utarbetade E. planen
till den stora egyptiska ordboken och har
sedan lett arbetet på detta jätteverk. 1926
utkom dess första, av E. tills, m. H. Grapow
utg häfte. Även på de flesta andra områden av
egyptologien har E. brutit ny mark. 1885
utgav han sålunda det berömda verket »Ägypten
und ägyptisches Leben im Altertum» (2:a
be-arb. uppl., av H. Ranke, 1923), byggt på hans
egna primärforskningar. Där påvisade han
förekomsten av en fortlöpande utveckling med
tydligt skilda epoker inom Egyptens historia.
Av E:s många skrifter märkas ytterligare
»Ägyptische Religion» (2:a uppl. 1909) och
»Die Literatur der Aegypter» (1923). I »Eine
ägyptische Quelle der ’Sprüche Salomos’» (1924)
påvisar E., att ett antal språk ur en egyptisk
vishetsbok (se Egyptiska
litteraturen, sp. 400) i något bearbetad övers, ingå
i Ordspråksboken, en upptäckt av stor
principiell betydelse för forskningen om G. T.
Därigenom lämnades näml, för första gången
bindande bevis för att de israelitiska
författarna direkt påverkats av egyptiska litterära
förebilder. P. L-n.
Ermanarik el. E r m e n r i k (i fornnordiska
sagor Jormunrekr), en mäktig konung
över östgoterna, av amalernas \ungasläkt.
Hans rike i s. Ryssland gick 375 under för
hunnernas anfall, och han uppges därvid ha
tagit sig själv av daga. E. är medelpunkt
i en krets forntyska och fornnordiska sagor;
i några förväxlas han med Odoakar.
ErmaTinger, Emil, tysk-schweizisk
litteraturhistoriker (f. 1873), prof, vid tekniska
högskolan i Zürich 1920. Utom arbeten i
grekisk litteraturhistoria har E. utgivit »G. Kei
lers Leben, Briefe und Tagebücher» (3 bd,
1924—25), »Die deutsche Lyrik seit Herder»
(2:a uppl., 3 bd, 1925), »Das dichterische
Kunstwerk» (2:a uppl. 1923), »Das Formge
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
