Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erytrin - Erytrit - Erytropsi - Erytropsin - Eryx (Monte San Giuliano) - Eryx - Erzberger, Matthias - Erzerum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1011
Erytrin—Erzerum
1012
Erythronium dens canis.
Erytrin, Koboltblomma, ett vattenhaltigt,
i naturen förekommande koboltarseniat.
Erytrlt, CH2OH (CHOH)2 CH2OH, en
fyrvärdig alkohol. Bildar tills, m. orsellinsyra estern
erytrin, som förekommer i en del lavar.
Erytropsl (av grek. erythro’s, röd, och o’psis,
syn), »rödseende», ett komplicerat
bländnings-fenomen av övergående natur. Efter
långvarigt betraktande av starkt ljus kunna ljusa
föremål i ett svagare upplyst rum under några
minuter synas purpurröda. Långvarigare e.
iakttages efter starroperationer och vid
snöblindhet. K. G. P-n.
Erytropsln, synpurpur (se d. o.).
E’ryx, forntida namn på ett berg (nu
Monte San Giuliano, 751 m ö. h.) och
en på dettas topp belägen stad på Siciliens
n. v. kust med Venus Erycinas tempel;
stödjepunkt för Hamilkar Barkas’ strider med
romarna omkr. 244—242 f. Kr. R. Tdh.*
E’ryx (zool.), se Boaormar.
Erzberger [ä’rts-], Matthias, tysk
statsman (1875 20/8—1921 2B/s). Föddes i
Württem-berg, var urspr. folkskollärare, därefter (1896
—1903) medarbetare i Stuttgarttidningen
Deutsches Volksblatt
och ivrig deltagare i
den katolska
arbetar-och hantverkarrörel-sen, valdes 1903 till
riksdagsman och
bosatte sig s. å. som
politisk skriftställare i
Berlin. I riksdagen
blev han snart en av
de ledande på
centrumpartiets demokratiska
vänsterflygel,
kritiserade skarpt den tyska
kolonialförvaltningen och genomdrev 1906 så
betydande reduktioner i regeringens
kolonialmilitära anslagskrav, att rikskanslern Bülow
därav föranleddes att upplösa riksdagen. E.
bidrog 1909 avsevärt till Bülows fall på
frågan om arvsskatten. Vid världskrigets utbrott
1914 blev E. ledare av den officiösa
tyskpropagandan i neutrala länder och anlitades vid
Ord, som saknas under
flera hemliga politiska uppdrag (i Italien och
Bulgarien 1915, i Ungern 1916 o. s. v.). E. kom
tidigt till insikt om svagheten i
centralmakternas ställning och blev då en bland
sam-förståndsfredens mest energiska förfäktare.
Samverkande i detta syfte våren 1917 med
österrikisk-ungerske utrikesministern Czernin,
begick han den farliga indiskretionen att i
ett tal i sin valkrets yppa innehållet i ett
av denne avgivet pessimistiskt memorandum,
vari nödvändigheten av snar fred motiverades
med en mörk skildring av Österrikes
försvinnande motståndskraft. E. genomdrev den
tyska riksdagsresolutionen av 19 juli s. å. om
samförståndsfred utan annexioner eller
krigsskadestånd och bidrog under
riksdagsförhandlingarna därom att störta rikskanslern
Beth-mann-Holhveg. Hans egna förhoppningar om
en dräglig fred genom katolska kyrkans och
den internationella socialdemokratiens
intervention visade sig illusoriska; i fredssyfte
påyrkade han 1918 allt ivrigare demokratisk
inre reformpolitik och fullt otvetydig
reducering av krigsmålen. I prins Max’ av Baden
ministär inträdde han 4 okt. s. å. som
statssekreterare, fick 8 nov. i uppdrag att leda
förhandlingarna om vapenstillestånd och
undertecknade 11 nov. stilleståndsfördraget (jfr
Världskriget). Den efter tyska
revolutionen tillkomna regeringen fortfor att
anlita honom vid förhandlingar med de
allierade om stilleståndets förlängning m. m., och
han var febr.—juni 1919 minister utan
portfölj i Scheidemanns ministär. Han blev juni
s. å. finansminister i ministären Bauer, hade
väsentlig del i beslutet om fredsfördragets
undertecknande och genomförde en
centralis-tisk skattereform, som hårt drabbade de
besittande klasserna. En hätsk
förföljelsekampanj mot E. från högernationalistiskt håll
framställde honom som »nederlagets
organisatör», och därvid framkomna angrepp mot hans
personliga heder föranledde mars 1920 hans
avgång ur ministären. E. stod på
sensommaren året därpå i begrepp att åter kasta sig in
i riksdagsstriderna men blev då i Bad
Gries-bach i Baden mördad av två nationalistiska
fanatiker, f. d. officerarna Schulz och
Tillessen. Han var en smidig, stundom med grova
medel arbetande opportunist men ägde skarp
blick för politiska realiteter och outtröttlig
arbetskraft. — Bland E:s skrifter märkas
»Der Völkerbund als Friedensfrage» (1919)
och memoarverket »Erlebnisse im Weltkriege»
(1920). V. S-g.
Erzeru’m. 1. Vila jet i turk. Armenien, kring
Eufrats källor; 301,288 inv. (1924). — 2.
Huvudstad i vilajetet E., 1,880 m ö. h., på en
trädlös men fruktbar och välodlad (vete m. m.)
högslätt, som bevattnas av Eufrats källflod
Kara su och omges av kala bergshöjder; 48,500
inv. (1920), flertalet turkar. Klimatet är hett
och torrt om sommaren, strängt om vintern;
snö ligger på gatorna under 8 mån. E. är säte
för en armenisk biskop. Kärnan av staden
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
