Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1023
Eskatologi
1024
hövdade draken Azhi Dahåka på djävulens,
Angra-Mainyus (Ahrimans), uppmaning skall
slita de fjättrar, som binda honom vid berget
Demavend. Om världsundergångens hundar
och odjur, som skälla och väsnas i bergen, veta
estnisk och tatarisk samt annan folktro att
berätta. Jordskalv ligga väl till grund.
Judisk-kristen apokalyptik känner den gamle
ormen, som skall komma lös i världsslutet (Joh.
Upp. 20: 2—3). Oden går att kämpa med
ulven men stupar. Tor dräper Midgårdsormen
men får själv banesår.
Enl. Eddan, liksom hos greker, indier o. a.,
gäller världskatastrofen även gudarna. Den
kallas ragnarpk, »gudarnas öde» eller »slut»,
varav sedan blivit ragnarökr,
»gudaskym-ning». Nordisk e. kände en ny jord, som
skall stå upp ur havet och befolkas av det
sparade människoparets ättlingar.
På två håll, i Zoroasters mazdareligion och
i den gammaltestamentliga profetismen,
utbildades e. till läran om ett sedligt och
religiöst slutmål för
världsutvecklingen, vilken lära skiljer sig såväl från de
vanliga katastrofmyterna som från de indiska
och grekiska systemen av ständigt
återkommande världsperioder efter evigt upprepade
förödelser. Slutet fattas i religionens heroiska
tider som nära förestående. Det är
överhängande, med sin dom över ondskan. Därför
bätt-ren eder! Det bringar snar förlossning och
makt åt de fromma. Därför förtvivlen ej!
För de zoroasterska »Gäthä»-sångerna,
»Avestas» äldsta hymner, är avgörandet nära, än
mer för Amos, för den judiska apokalyptiken
och för urkristendomen, liksom för
eskatolo-giskt sinnade personligheter och
apokalyp-tiska folkrörelser inom den senare
kristendomen och islam.
I den utförda gammalpersiska eller m a
z-deistiska e. räcker tiden 12,000 år. Även
Mani och, enl. Suidas, etruskerna lärde, att
världen skulle vara i 12,000 år. — Före och
efter de 12.000 åren är tiden oändlig. Under
3,000 år varar först »den heliga andliga
skapelsen». Under nästa 3,000 år är den onde,
Angra-Mainyu (Ahriman), förvirrad.
Ahura-Mazda (Ormuzd) skapar sina heliga väsen;
människoandarna (fravashierna) besluta att
antaga kropp för att kämpa mot djävlarna.
Sedan, med den tredje tretusenårsperioden,
börjar striden i världen och människosläktets
nistoria. I periodens slut födes Zoroaster.
Med honom, som inleder den fjärde och sista
tretusenårsperioden, är stridens och
blandningens tid slut och segerns tidsålder börjad.
Efter tusen år föder en jungfru, som badat i
Kqsavasjön, profetens son, »som kommer
fromheten att förökas». Tusen år senare födes
övernaturligt ännu en son till profeten, »den,
som kommer bönen att förökas». Efter det
sista årtusendet födes den tredje, senare
ge-menligen kallad Saosjyant (»frälsaren»,
»hjälparen»). Han uppväcker de döda i
femtonåringars och fyrtioåringars gestalt. Alla
män
niskor församlas från jordens trakter, från
paradis och helveten. Endast de, som
begått vissa särskilda synder, vilka göra
människan här till en kroppslig och efter döden
till en andlig djävul, dela djävlarnas lott att
förbrännas i världsbranden. En meteor smäl
ter malmen i alla berg. Metallen står som
ett grunt hav över jorden. De ogudaktiga
känna svedan, men för de fromma är det som
ljum mjölk. Nu utkämpas den sista striden
mellan Herren och hans änglar samt ondskans
andemakter. Till sist återstår endast den onde
själv, enl. en version med en av sina
drabanter. Han jagas ned i helveteshålan och
brännes i metallen. De renade människorna
samlas i fröjd på den jämnade jorden. De
tala samma språk och göras odödliga; »allt
blir himmel». En omisskännlig optimism
präglar denna e. Men den senare
apokalyptiken på pehlevispråket har en fläkt av
historiens liv, ett dystert allvar och en längtan
efter den snara förlossningen, som
storhetstidens e. saknar. De tusen åren efter
Zoroaster räckte ej till. Mer än en gäng hälsades
en general eller furste som den väntade
världsfrälsaren. Tiden tänjdes förgäves ut till
1,600 år. Det eskatologiska hoppet har dock
ägt och äger en betydelse, som ingen sådan
felräkning minskar.
Inom Israel och judendomen har
en liknande sedlig och religiös framtidstanke
sett dagen och utbildats ur den egna
religionens förutsättningar, i vissa moment kanske
med någon påverkan från avestareligionens e.
och uppståndelsehopp. Det äldsta profetiska
stället om Jahves dag är Amos 5: 18 ff.,
från 700-talet f. Kr. Enl. den allmänna
meningen på profetens tid skulle tydligen
Herrens tillkommelse bli gynnsam för Israel. För
profeten betydde den straffdom och förödelse.
Profeterna rubba den nationella
självsäkerheten och predika bot, men de vänta även
bättring och frälsning. I den djupaste nödens
och ringhetens tider ljödo några av de
härligaste framtidshymnerna. I den profetiska
e. ingå brokiga, mytiska element. Senare
sam-manarbetas de fastare till ett helt i
apokalyptiken (se Apokalyptik, Daniel och
Daniels bok). Med naturen skall ett nytt
förbund ingås (Hos. 2: 18 ff.; Hes. 34: 25).
Märkligast är Jes. 11: 6 ff., vars väntade
djurfrid trol. genom de i österlandet förnyade
sibyllinska böckerna kommit in i Virgilius’
4 :e eklog. Herren skall sluta ett nytt
förbund med sitt folk (Jer. 31: 31). Så länge
Davidsätten härskade, lärdes dess eviga
bestånd. Efter dess fall väntades en kommande
ättling av Davids hus. I århundradena f. Kr.,
men icke någonstädes i G. T., kallas han
M e s s i a s, Herrens »smorde», beteckning för
konungen. I den judiska apokalyptiken spelar
han en viktig roll i slutdramat men är ej
en nödvändig beståndsdel. Vissa apokalypser
sakna honom. Först kristendomen tycks ha
gjort Messias till uppståndelsens redskap och
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
