Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil (ärkebiskop) - Eskil (lagman) - Eskil Mikaelis - Eskils gemak - Eskilsson, Nils - Eskilsson, Peter - Eskilstorp - Eskilstuna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1033
Eskil—Eskilstuna
1034
gentemot Hamburg invecklades han i strid
med kejsar Fredrik Barbarossa, hölls 1156
fången av denne och gav därvid anledning till
konflikten s. å. mellan kejsar- och påvemakt.
I sitt hemland kämpade han mot den skånske
kungen Olof Haraldsson (d. 1144), vilken mot
honom uppsatte en ny ärkebiskop, efter Olofs
besegrande mot Sven Grade, som han 1154
fördrev från tronen, slutligen i samband med
den påvliga schismen efter Alexander III:s
val mot Valdemar I. Den senare tvang
honom 1161—67 i landsflykt. Under denna
företog E. en pilgrimsfärd till Jerusalem och
levde länge i Frankrike och Rom. Då han
efter schismens upphörande återvände, synes
han ha tagit makten i Danmark. 1174—76
vistades han ånyo i Frankrike. Påven
beviljade honom 1177 tillstånd att nedlägga
ärkebiskopsvärdigheten. Det skedde vid det
ryktbara uppträde i Lunds domkyrka, som
Saxo minutiöst men på fri hand förevigat
i sitt historieverk. E:s efterträdare blev
Absalon.
För utvecklingen av den nordiska kyrkan fick
E :s verksamhet epokgörande betydelse.
Ärke-biskopsdömets ekonomiska ställning
grundfästes genom förvärvandet av privilegium på
^4 av myntet i Lund. Till kaniksamfundet
där gjorde han stora donationer i gods,
skatter och tionde, upprättade två nya prelaturer
och höjde prebendenas antal från 13 till 20.
Domkyrkan i Lund invigde E. 1145. Flertalet
romanska kyrkor i Skåne och Halland samt
på Bornholm torde tillhöra hans
ärkebiskops-tid. Efter återkomsten ur landsflykten
utfärdade han den skånska kyrkolagen. Under
ärkebiskopstiden blev E. en av alla tiders
främsta klostergrundläggare. Han grundläde
cisterciensklostren i Herrevad (1144) och i
Esrom (1151), premonstratensklostren i Öved,
Tommarp (1155) och Lund, det lundensiska
nunneklostret S:t Peder av benediktinorden
och införde även johanniter och kartusianer
i Danmark. I grundandet av
cisterciensklostren i Alvastra och Nydala (1144) samt
premonstratensklostret i Vä tog E.
avgörande del. E. tillbragte sina sista år som
broder i Clairvaux och ligger begraven vid
högaltaret i klosterkyrkan där.
Litt.: L. Weibull, »Den skånska kyrkans
äldsta historia», och C. Weibull, »Saxo», akad.
avh. 1915; båda tr. i Hist. Tidskr. för
Skåneland, V (1914 ff.) och VI (1915). L. Wbll.
Eskil, lagman i Västergötland omkr. 1215—
27, en av sin tids mäktigaste män, son till
Magnus Minnisköld och äldre broder till
Birger jarl. En gammal förteckning över
Västergötlands lagmän säger, att han samlade och
omarbetade landskapets lag med mycket
skarpsinne och stor klokhet och att han »var över
alla rikets hövdingar». Till följd av
Västergötlands läge och sitt eget giftermål med
Kristina, norske jarlen Håkon Galens änka, stod
E. i nära förbindelse med Norge och anlitades
ofta som underhandlare mellan den norska
regeringen och den svenska. 1219 gästades
han av Snorre Sturlasson. (S. T-g.)
Eskil Mikaélis, finansämbetsman under
1500-talets förra hälft (d. sannolikt i mitten av
1540-talet). E. tillhörde eg. det andliga
ståndet och var prästvigd, då han 1502 f. ggn
nämnes. Han var då Sten Sture d. ä:s
finansielle förtroendeman men anlitades 1503 av
herr Sten även i en diplomatisk mission till
Tyskland. Ej långt efter Sten Stures död
(dec. 1503) synes E. ha tagit anställning hos
sin forne herres systerson och arvinge Erik
Johansson (Vasa). Därunder kom han i nära
förbindelse med dennes son Gustav Eriksson,
i vars personliga tjänst han omtalas 1517.
Sedan Gustav Eriksson 1523 bestigit Sveriges
tron, var E. hela sin återstående livstid
konungens privatekonomiska faktotum, varvid
han bl. a. torde ha varit konungen till stor
nytta i dennes strävanden att medelst
uppletande av mer eller mindre befogade
arvsanspråk öka sina enskilda jordbesittningar.
Dessutom intog han från slutet av
1520-talet i många år som kamrerare en ledande
ställning inom rikets finansförvaltning. Jfr
Eskils gemak. Litt.: G. Carlsson, »Gustaf
Vasas äldste tjänare» (i Personhist. Tidskr.
1918—19). G. C-n.
Eskils gemak, fyra omkr. 6 m höga valv,
som skola ha varit belägna i bottenvåningen
av Stockholms forna slotts s. v. del. Valven
nyttjades under Gustav I:s tid som
konungens privata skattkammare, vilken stod under
Eskil Mikaélis’ (se d. o.) personliga vård. De
buro ännu på 1560-talet namn efter honom
och tjänade som den avsatte Erik XIV:s
fängelse okt. 1568—juli 1570. G. C-n.
Eskilsson, Nils, tapetvävare, se Nils
Eskilsson.
Eskilsson, Peter, målare (1820—72). Var
underofficer och bokhållare, innan han
började studera vid Konstakademien. Tillhörde
den sv. Düsseldorfskolan, vistades i Düsseldorf
1853—59, målade där och efter sin hemkomst
lantlig genre och Bellmansmotiv och var en
föga betydande konstnär, ehuru hans små
tavlor blevo ganska omtyckta. Han var även
fotograf. Representerad i sv. museer. G-g N.
Eskilstorp, socken i s. v. Skåne, Oxie härad,
Malmöhus län, utefter s. häradsgränsen mot
Skytts härad vid Öresund; 8,06 kvkm, 300 inv.
(1927). Är en uppodlad, jämn slätt. 712 har
åker; skog saknas. Ingår i Gässie, E:s, Arrie
och Hököpinge pastorat, Lunds stift, Oxie
kontrakt.
Eskilstuna, stapelstad i n. ö. delen av
Södermanlands län, belägen på ömse sidor om
Eskilstunaån, 7,5 km från dess utlopp i
Mälarfjärden Blacken; 8,573 har, därav 685 inom
stadsplanen, 30,655 inv. (1927). Av stadens
äldsta delar ligga Gamla staden ö. om ån och
i v. Nystaden och Fristaden, vilken sistnämnda
uppstod 1771 med frihet för metallarbetare
från kronoutskylder mot villkor att ha
verkstad i varje gård. 1833 förenades Gamla sta-
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
