Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esperanto - Espina de la Serna, Concha - Espinas, Alfred Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1049
Espina de la Serna—Espinas
1050
övningssamling. Vidare utsågs en
språknämnd, »lingva komitato», att »sörja för
bevarandet av språkets fundamentala principer
och kontrollera dess utveckling». 1908
inrättades som språknämndens styrelse
E.-akade-mien (med 18 led.). Årliga kongresser höllos
med stigande medlemstal intill världskriget.
E. gjorde goda tjänster under kriget, t. ex.
i fångläger. Den första internationella
e.-kongressen efter världskriget hölls 1920 i Haag.
Kongresserna i Helsingfors (1922),
Nürnberg (1923) och Wien (1924) ha utbyggt
e. - rörelsens världsorganisation:
E.-sällskapen i de olika nationerna utse var
sin representant, och detta stående
represen-tantskap, KoRo, tills, m. styrelsen för
Universala Esperanto-Asocio (UEA) utgör den
gemensamma styrelsen, som för treårsperioder
väljer en centralkommitté om sex led. med
säte i Genève. UEA, esperantisternas
viktigaste organisation, bestående av ett
10,000-tal (1926) medl., verkar genom ombud i 1,500
städer i 65 länder, vilka ombud spela rollen
av e.-konsuler. Varje medlem har rätt att
påräkna deras tjänster vid resor, besök,
efterforskningar och af färsuppdrag.
Inom affärsvärlden har e. tagits i bruk av
flera hundratal firmor, i flera handelskamrar
och hos de flesta större varumässor. I många
länder är e.-undervisning införd i åtskilliga
högre och lägre skolor (1922 i 320 städer i 17
länder) förutom privata kurser i mängd.
Nationernas förbunds 3:e församling antog
1922 sekretariatets betänkande om e. som
internationellt hjälpspråk (sv. övers, av C.
Ohlsson, 1923). 1924 antog 5:e församlingen
enhälligt en resolution, varigenom e.
rekommenderas som klart språk för expediering
och tariffering inom telegram- och
radiotrafiken. Till följd av denna
rekommendation har Världstelegrafunionen 1925 erkänt e.
som klart telegrafspråk till vanliga tariffer.
Ett stort antal (omkr. 80 år 1926)
radiostationer i olika länder utsända kurser och
föredrag om och på e.
E. har en betydande litteratur (1926 omkr.
5,000 bd, bl. a. skönlitterära verk på vers och
prosa i original och översättningar av de
flesta nationers förnämsta alster). 1926
ut-gåvos omkr. 80 tidningar på e. från 37
länder) därav 4 i Sverige och 9 arbetartidningar.
1906 bildades av föreningar i landet Svenska
Esperantoförbundet, till en början med
månadsskriften Esperantisten som organ. 1910
utgavs Sveda Espei antisto, 1911—12
Esperantofolket. Förbundets organ blev 1913 La
Espero, från 1925 Svenska
Esperanto-Tidningen. Förbundet upprättade 1922 Svenska
Esperanto-institutet, som anordnar högre och
Tägre examen i e. Förlagsföreningen
Esperanto u. p. a. utger läro- och ordböcker samt
tillhandahåller e.-litteratur. I aug. 1918 hölls
i Göteborg l:a skandinaviska e.-kongressen
med deltagare från Danmark, Norge och
Sverige. Svenska Arbetare-Esperantoförbundet med
lokalföreningar och egen tidning bildades 1922.
På svenska har intill 1926 utkommit ett
20-tal läroböcker i e., av bl. a. G. H. Backman
(1892 och 1917 m. fl.), P. Nylén (1896; 7 :e
uppl. 1922), A. Zachrison (1908), N. Nordlund
(1924), C. Ohlsson (1925), S. Owen Jansson
(1925); vidare »Esperanto-svensk ordbok»
(1919) och »Svensk-esperanto ordbok» (1921),
båda av G. H. Backman. P. Nn.
Espi’na de la Se’rna, C o n c h a, det
moderna Spaniens mest uppburna
romanförfattarinna (f. 1873). Efter ett kort äktenskap i
Chile återvände hon till hemlandet, där hon
med sin
förstlingsro-man, »La nina de
Luz-mela» (1909), inledde
en lång serie av
romaner. E. skildrar den
spanska kvinnan
under olika skepnader och
öden; hennes
favoritmotiv är den unga,
un-dergivna flickan, som
offrar sin kärlek för
att rädda familjen från
ekonomisk undergång.
E. räknas till den
»escuela montanesa», som utmärkt sig för rent
och vackert språk; esomoftast slår hon dock
över i det sentimentala och sötsliskiga, så i den
enda till sv. övers, romanen, »El metal de los
muertos» (1920; »De dödas metall», 1925), där
språket är svulstigt och karaktärsteckningen
schablonmässig. Bland E:s bästa romaner äro
»La esfinge Maragata» (1914) och »La rosa de
los vientos» (1916). I den förra, som
prisbelönats av sp. akad., skildrar hon en undangömd
landsända i Spanien och riktar sitt språk med
en massa bortglömda ord och uttryck, som
man trodde vara döda. Mera till sin fördel än
i romanerna är E. i sina noveller och skisser,
av vilka hon publicerat flera samlingar.
Novellen »El Jayön» har hon omarbetat till ett
verkningsfullt treaktsdrama (uppf. 1918).
E. har erövrat sp. akad:s alla tre pris; i
hennes födelsestad, Santander, har man åt
henne invigt en park och rest hennes staty
framför en springbrunn, vilken efter en av
E:s mest berömda romaner fått namnet »Den
röda kalkens fontän». K. A. H.
Espinas [äspina’], Alfred Victor, fransk
filosof (1844—1922), prof, i nationalekonomi
vid Sorbonne 1893. E., som utgav
psykologiska och fysiologiska undersökningar (»Du
sommeil provoqué chez les hystériques», 1885,
m. fl.) och studier över ekonomiska och
filosofiska teoriers historia (»Histoire des
doctri-nes économiques», 1892, och »La philosophie
sociale du XVIII :e siècle et la révolution»,
1898), ägnade sitt huvudstudium åt
sociologien. I sitt första arbete, »Les sociétés
ani-males» (1877; 3:e uppl. 1924), hävdar E., att
sociologien är en vetenskap och att grunden
till denna nya vetenskap måste sökas i
biologien. Man kan förstå de mer invecklade sam-
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
