Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Espinas, Alfred Victor - Espinel, Vicente de - Espinhaço, Serra do - Espirito Santo - Espiritu Santo - Esplanad - Espólin, Jón Jónsson - Espressivo - Espri - Esprit - Esprit des lois - Espronceda, José de - Esq. - Esquiliae el. Esquilinska berget - Esquimalt el. Esquimault - Esquire - Esquirol, Jean Étienne Dominique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1051
Espinel—Esquirol
1052
hällena ur de mindre komplicerade, och man
skall därför undersöka djurens
samhällsbildningar för att bättre begripa de mänskliga.
Samhällena äro organismer, i vilka
individerna äro delar av ett helt. Dessas
förhållande till det hela regleras av lagar, av vilka
de moraliska buden endast äro ett uttryck.
I sitt sista arbete, »Études sur 1’histoire de
la philosophie de 1’action. Descartes et la
morale» (2 bd, 1925), ville E. visa, att
Descartes’ filosofi förberett den uppfattning, som
framställes i »Contrat social». C. H-m.
EspineT, Vicente de, spansk författare
(1544—1634). Skrev en förträfflig
skälmroman, »Relaciones de la vida y aventuras del
escudero Marcos de Obregön» (1618; senare
utg. i »Biblioteca de autores espanoles», d.
XVIII), där han skildrar sitt krigarlivs
äventyr och som Lesage till en del efterbildade i
»Gil Bias». Dessutom utgav han talangfulla
dikter, »Diversas rimas» (1591). De s. k.
deci-mas — tioradiga strofer med åttastaviga
verser —, åt vilka han gav en regelbundnare
form, kallas efter honom espinelas. — E. var
virtuos på gitarr och säges ha försett detta
instrument med en femte sträng. (K. A. H.)
Espinhago, Ser ra do [sä’rø öo Jpinja’so],
bergstrakt i ö. Brasilien (se d. o., sp. 1126).
Espirito Santo [ijpfrito sä’nto], stat i
Brasilien, vid Atlanten, n. om Rio de Janeiro;
45,000 kvkm, 521,757 inv. (1923), botokuder,
negrer, vita och biandfolk. Kusten är i n.
flack och sumpig, i s. bergig liksom i det inre
av staten (Serra dos Aymorés). Täta skogar
sträcka sig ända ned till havet. Enda större
flod är Rio Doce. Klimatet är hett och
fuktigt. Odling av kaffe, kakao och bomull;
skogs- och bergsbruk. Huvudstaden, Victoria
(21,866 inv. 1920), god hamn, har
järnvägsförbindelse med Rio de Janeiro och västerut.
Tyskar, polacker och italienare ha anlagt
välskötta kolonier, ss. Leopoldina och Rio Novo.
Espiritu Santo [äspi’rito sa’ntå], ö, se N y a
Hebriderna.
Esplanäd. 1. Bred gata, planterad med
träd, ofta med plantering i mitten mellan två
körbanor. — 2. öppen plats, som man för att
få fritt skottfält lämnar mellan ett citadells
fältvall och den vidliggande staden. (L. af P.)
Espolfn [ä’s-], Jön Jönsson, isländsk
författare (1769—1836), domare (»syssloman»)
1792—1825. E:s förnämsta arbete är »Islands
årbækur i sögu-formi» (1821—55). Dessa
årsböcker, som sträcka sig från 1262 till 1832,
utgöra en förtjänstfull bearbetning av delvis
ännu otryckta källskrifter och äro själva en
viktig källskrift för tiden efter omkr. 1750.
Espressi’vo, it., mus., uttrycksfullt.
Espri (fr. esprit), prydnad av borstartade,
liksom upprispade fjädrar i damhattar,
hårklädslar eller på klänningar. Äkta esprier
göras av de prydnadsfjädrar, som de vita
prakthägrarna under fortplantningstiden bära
på ryggen och nacken.
Ord, som saknas under
Esprit [äspri’], fr., ande, förstånd,
kvickhet; fint vett. — E. d’a rrangement [-[-da-rä^mä’],-] {+[-da-
rä^mä’],+} förmåga att anordna. — E. d e
corps [-do kä’r], fr., kåranda.
Esprit des lois [äspri’ dä lcoa’], fr., lagarnas
anda, berömt verk av Montesquieu (se d. o.).
Espronceda [äsprånpä’öa], José de, spansk
författare (1808 el. 1810—42). Kastade sig
tidigt in i sin tids politiska strider i Spanien
och måste efter att ha deltagit i revolutionära
sammansvärjningar
fly ur landet. I
London lärde han känna
Byrons diktning,
vilken jämte Victor
Hugos utövade stort
inflytande på hans egen.
1833 återkom E. till
Spanien och fick
deltaga i det
revolutionära partiets triumf
1840. — E. var den
spanska
nyromantikens främste skald.
Hans ytterst subjektiva diktning präglas av
våldsam och impulsiv kraft, glödande fantasi
och högt utvecklad formtalang. Minst
lyckades han som dramatiker (»Dona Blanca de
Borbön»), men hans dikter, främst de
lyriska, äro av stort poetiskt värde. Mest
berömda äro »El pirata», »El diablo mundo»
och »El estudiante de Salamanca». Även
som tidningsman och politisk talare visade
E. stor begåvning. Biogr. av Cascales
Munos (1914). E. S-t*
Esq., se E s q u i r e.
EsquiTiae, lat. (eg. förstaden), el.
Esqui-linska berget, se Rom.
Esquimalt el. Esquimault [eskrøäFmält
el. e’skimält], britt, krigshamn på ön
Vancouver i British Columbia. Är en starkt
befäst, isfri och djup hamn, som behärskar
inloppet till Puget sound. E. är en förstad till
provinsens huvudstad, Victoria.
Esquire [isk<wåi’ø], eng. (av mlat. scutärius,
sköldbärare), urspr. medeltida eng. namn på
krigare i rang näst efter riddaren, vars
va-pendragare han var. Blev sedan en titel,
lagligen tillkommande vissa kategorier, bland
vilka ännu bruka nämnas yngre söner till en
pär, adliga utlänningar, fredsdomare m. fl.
Faktiskt ges titeln till var och en, som kan
betecknas som ståndsperson. Den skrives
förkortad (E s q.) efter släktnamnet, vilket
föregås av dopnamn el. initialer (men ej av Mr),
med komma mellan släktnamnet och Esq.
(»John Smith, Esq.»). Står titel framför
namnet, nyttjas ej Esq.
Esquirol [äskirå’l], Jean Étienne D
o-m i n i q u e, fransk läkare (1772—1840).
Praktiserade i Paris, där Pinel (se d. o.)
intresserade honom för psykiatrien. Omkr. 1800
inrättade han en privat, snart högt ansedd anstalt
för sinnessjuka. E:s avh. »Des passions
con-sidérées comme causes, symptömes et moyens
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
