Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esquirol, Jean Étienne Dominique - Esra - Esra bok - Esras apokalyps - Esrom kloster - Esrom sö - Ess - Es-sáchra - Essad pascha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1053
Esra—Essad pascha
1054
curatifs de 1’aliénation mentale» (1805) gjorde
honom med ens berömd. 1810 blev han efter
Pinel läkare vid »la
Salpétrière» och 1823
»inspecteur de
l’uni-versité» (vilken plats
fråntogs honom 1830)
samt dir. för
hospitalet Charenton bredvid
Paris, vilket han
gjorde till en
mönsteranstalt. Bland E:s
många skr. märkas
»Aliénation mentale»
(1832) och »Des
mala-dies mentales» (2 bd,
1838). E. har blivit kallad »den egentliga
psykiatriens skapare och grundläggare». R. T-dt.*
Esra, en man av förnäm prästerlig släkt
bland de i Babel fångna judarna. Han var
»en skriftlärd, väl förfaren i Moses lag» (Esra
7: 6). 458 f. Kr. begav han sig med omkr.
1,700 landsflyktiga till Jerusalem för att med
tillhjälp av en medhavd lagbok förhindra, att
judarnas religion uppblandades med religiösa
föreställningar och sedvänjor från de
kringboende folken. Framför allt ville han
förhindra äktenskap mellan judiska män och
hedniska kvinnor. Något varaktigt resultat
nådde han dock icke, förrän hans landsman
Nehemja kommit honom till hjälp från
Persien. Därefter kunde den lag, som E. fört
med sig, där införas och ett ordnat judiskt
församlingsväsen inrättas. Den av E. införda
lagen var enl. några den s. k. Prästkodex, enl.
andra åter hela Pentateuken. S. H-r.
Esra bok, i judarnas hebreiska kanon, har
urspr. hört tills, m. Krönikeböckerna och efter
sitt skiljande därifrån en tid tills, m.
Nehem-jaboken utgjort ett enda verk. På
Hiero-nymus’ tid var den doek redan känd som en
självständig bok. Den berättar i sin l:a del,
kap. 1—6 (varav stycket 4: 8—6: 18 är
skrivet på arameiska), om den första judiska
hemvandringen och om templets uppförande. I
2:a delen, kap. 7—10, skildras Esras
verksamhet för att avlägsna de hedniska
kvinnorna från Jerusalem. Redaktören av E. har
haft flera källor till sitt förfogande men själv
levat först på 200-talet f. Kr. — Andra
Esra bok = Nehemjaboken (se d. o.). —
Tredje Esra bok, också kallad »den
grekiska Esraboken», är en kompilation på
grekiska av stycken ur den kanoniska
Esraboken, Nehemjaboken och ett par kap. ur
Krönikeböckerna. — FjärdeEsra bok, också
kallad Esras apokalyps, är en
pseud-epigrafisk skrift av apokalyptiskt innehåll,
numera känd endast i talrika övers., av vilka
de förnämsta äro den latinska, den syriska och
den etiopiska. De gå tillbaka till ett grekiskt
original och detta i sin tur sannolikt till en
semitisk urskrift. Bokens syfte är att trösta
de fromma med anledning av den katastrof,
som med Jerusalems fall (70 e. Kr.) övergått
Ord, som saknas under
judarna. Fjärde E. hör till de ädlaste och
djupaste av alla dylika skrifter; dess förf,
torde ha levat något årtionde efter
Jerusalems fall. E. S-e.*
Esras apokaly’ps, se Esra bok.
Esrom kloster, beläget vid n. ändan av
Esrom sö på Själland, grundades av
ärkebiskop Eskil av Lund vid mitten av 1140-talet,
var till en början benediktinkloster men
förvandlades redan 1151 av stiftaren till
cister-cienskloster. Det intog i rikedom och makt
ett av de allra främsta rummen i Danmark
medeltiden igenom och upplöstes först 1559.
Klosterbyggnaderna äro ännu delvis i behåll.
Kyrkan nedrevs däremot och lämnade materia)
vid uppförandet av Frederiksborg. L. Wbll.
Esrom sö, skogkransad insjö i n. ö.
Själland, 15 km v. s. v. om Helsingör; 18 kvkm.
Räknas som en av Danmarks vackraste sjöar.
Avlopp norrut genom Esrom kanal.
Ess (fr. mi bémol, eng. e flat), mus., den
medelst ett b en halv ton sänkta tonen e;
förväxlas enharmoniskt med diss.
Es-sächra, i förbindelsen Kübbet es-såchra,
»klippdomen», den berömda moskén på
tempelplatsen i Jerusalem (se d. o.).
E’ssad pascha, albansk militär och politiker
(1863—1920). E. tillhörde den i trakten kring
Kruja och Tirana av gammalt inflytelserika
släkten T o p t a n i, inträdde vid unga år i
turkiska armén, stod
högt i gunst hos sultan
Abd-ul-Hamid, blev1
brigadgeneral och fick
1897 titeln pascha.
En tid före 1908 års
statsvälvning trädde
han i hemlig
förbindelse med
ungturkarna, bröt snart med dem
men deltog dock efter
Balkankrigets utbrott
1912 med en albansk
friskara i försvaret av
Skutari mot montenegrinerna. Försvarets
ledare, general Hassan Riza bej, lönnmördades i
jan. 1913 på hemväg från ett gästabud hos E.,
och denne, som nu blev ensam befälhavare i
Skutari, misstänktes allmänt för att i
förrädiskt syfte ha låtit undanröja den rikstrogne
turken. 22 april uppgav E. Skutari åt
montenegrinerna mot rätt för garnisonen att fritt
avtåga. Han ställde sig senare s. å. i spetsen
för en motregering i Durazzo mot den i
Va-lona upprättade albanska nationalregeringen
och anförde den notabeldeputation, som febr.
1914 erbjöd prins Vilhelm av Wied Albaniens
tron. Vid dennes ankomst till Durazzo (7
mars s. å.) blev E. som krigs- och
inrikesminister den nya regeringens ledande man.
Redan 19 maj störtades han, starkt misstänkt
för hemligt samförstånd med en i Tirana
utbruten upprorsrörelse, och tvangs att gå i
landsflykt. Efter Vilhelms avfärd (sept.)
återkom E. och utsågs 5 okt. till president i en
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
