Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - d’Estaing, Charles Hector - Estampe - Estancia - Estatuto real - Estaunié, Édouard - Este (stad) - Este, furstehus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1065
d’Estaing—Este
1066
d’Estaing [dästå’], Charles Hector, greve
d’E., fransk amiral (1729—94). Deltog 1757
som överste i en expedition till Indien, fick
befäl över några skepp och stred med
framgång mot
engelsmännen i Indiska oceanen.
Under
nordamerikanska frihetskriget
kämpade d’E. oavgjort med
Howe, besegrade 1779
amiral Byron och
opererade särskilt i
Västindien. Han hade vissa
sympatier för
revolutionen men sökte rädda
Marie Antoinette, blev
därför själv misstänkt
och giljotinerades 28
april 1794. — Litt.: A. Noailles, »Marins et
soldats frangais en Amérique . ..» (1903).
Estampe [ästä’p], fr., avtryck (av graverad el.
etsad plåt), gravyr; koppar- o. stålstick o. s. v.
Estancia [ästa’npia], sp., bostad, vistelseort;
i Sydamerika, särskilt Argentina, större
bo-skapsfarm; dess ägare kallas estanciero.
Estatu’to rea’l, sp., »kungligt statut», en
spansk författning i liberal anda, utfärdad
1834, upphävd 1836.
Estaunié [ästånie’], É d o u a r d, fransk
författare (f. 1862). E. utgår från Bourget och
fördjupar sig i sina tidigare romaner i den
psykologiska analysen av sinneslivets
konflikter med den religiösa
övertygelsen.
Prästromanen »L’empreinte»
(1895) följdes av de
skickligt komponerade
serieberättelserna »La
vie secrète» (1908) och
»Les choses voient»
(1913), där förf, gräver
sig ned i
undermedvetandets djup, ehuru
han använder grövre
arbetsredskap än
sedermera Marcel Proust.
Hans huvudtema är människans främlingskap
och isolering i tillvaron; hon är i grunden
obekant icke blott med nästans utan också med sitt
eget inre liv. Bland hans senare romaner må
nämnas »L’ascension de M. Baslèvre» (1919;
»Ansiktet», 1926), som skildrar hur en stor
kärlek framkallar oanade källsprång av
andligt liv hos en enkel vardagsmänniska, och
»L’appel de la route» (1922; »Alla människors
väg», 1926), hans bästa bok, en tragisk
passionshistoria. E. är led. av Franska akad.
(1924) och sedan 1925 president i franska
författarföreningen. Kj. S-g.
E’ste, stad i ital. prov. Padova, s. om
Euga-neiska kullarna; i kommunen 12,818 inv.
(1921). Stamort för familjen Este.
E’ste, italienskt furstehus, känt sedan
900-talet. Alberto Azzo II hade sönerna
Welf IV, stamfader för huset Welf (se d. o.),
Ord, som saknas under
Alfonso I Este.
samt, i ett annat gifte, F o 1 c o I (1060—•
1135), stamfader för det italienska huset E.,
som förvärvade Ferrara, Modena, Reggio m. m.
Ätten fick hertigvärdighet med Borso (se
nedan) och utgick på manssidan 1803. Om
huset Österrike-E. se nedan.
Av huset E. märkas följ.: Niccolö III
(d. 1441) återupprättade univ. i Ferrara. Hans
son Borso (d. 1471) blev hertig av Modena
och Reggio 1452 samt av Ferrara 1471.
Dennes bror Ercole (reg.
1471—1505), vid vars
lysande hov bl. a.
skalden Bojar do vistades,
hade de litterärt,
konstnärligt och
diplomatiskt begåvade
döttrarna Isabella d’E.
(1474—1539; populär
biogr. av J. Cartwright
1903), ingift 1490 i
huset Gonzaga (se d. o.)
i Mantova,
beskydda-rinna åt Mantegna,
Rafael och Giulio
Romano, och Beatrice
d’E. (1475—97; monogr. av R. de La Sizeranne
1920), g. 1491 m. Lodovico Sforza i Milano,
samt sonen Alfonso I (reg. 1505—34).
Denne, vars 2:a gemål, Lucrezia Borgia (se
d. o.), till hovet samlade konstnärer och
skalder, var en framstående militär och
diplomat; då ligan i Cambrai bildats 1508,
bekämpade han som kyrkans gonfaloniere Venezia.
Han förlorade Modena och Reggio men
återfick dem efter Roms erövring av Karl V:s
trupper. Bland Alfonso I:s barn märkas
Ercole II (reg. 1534—59), g. m. Renata av
Frankrike, som hade sympatier för
reformationen, och kardinal I p p o 1 i t o d’E. (d. 1572;
it. biogr. av V. Pacifici 1923), som byggde
Villa d’E. (se T i v o 1 i). Ercole följdes av
sonen Alfonso II (reg. 1559—97), vid vars
hov T. Tasso lyste. Alfonso sökte förgäves
vinna Polens krona. Hans kusin C e s a r e
(reg. 1597—1628) förklarades av påven med
tvivelaktig rätt för oäkta, och Ferrara
indrogs under kurian. De följ, hertigarna av
Modena och Reggio voro obetydliga. Ercole
III R i n a 1 d o (d. 1803) blev 1780 hertig men
förlorade 1797 Modena och Reggio. Han fick
i stället senare Breisgau, vilket, då huset E.
med hans död utgick på manssidan, 1803
tillföll hans dotter Maria Beatrices gemål,
ärkehertig Ferdinand (d. 1806), som förlorade
det 1805. Från dem härstammade huset Ö
s-t e r r i k e - E., och deras son Francesco
IV (d. 1846) återfick Modena 1814, fördrevs
1831 men återinsattes s. å. med österrikisk
hjälp. Hans son Francesco V blev
hertig 1846, fördrevs 1848, återkom s. å. men
bortjagades slutligt 1859. Han slöt (1875) på
manssidan sin gren. Namnet Österrike-E.
tillädes därefter ärkehertig Frans
Ferdinand (se d. o.; d. 1914) och efter hans död
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
