Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1071
Estetik
1072
Platons lärjunge Aristoteles voro idéerna
icke åtskilda från de sinnliga företeelserna,
utan de voro, om också ofullständigt och
fragmentariskt, representerade i var och en av
dessa. När konsten efterhärmade de jordiska
tingen, kunde den i sin efterhärmning
framhålla denna representerade idé, tingets form,
som Aristoteles uttryckte det, d. v. s. det
allmänna, väsentliga, som i de enskilda tingen
av störande tillfälligheter hindrades att fullt
göra sig gällande. Konstframställningen gav
därför icke någon falsk och vilseledande bild av
verkligheten, utan den kunde t. o. m. vara
sannare än förebilden. — Om sålunda Aristoteles
emot Platon rättfärdigade konstverksamheten,
innebar den nyplatonska e. rent av ett
upphöjande av denna verksamhet på filosofiens
bekostnad. Den förnämste av nyplatonikerna,
Plotinus, återupptog näml. Platons lära
om att idéerna ägde en existens för sig ovan
de sinnliga företeelserna. I motsats till Platon
ansåg han, att dessa idéer, de jordiska tingens
urtyper, ej kunde uppfattas av förnuftet utan
blott av den konstnärliga fantasien.
När man i den moderna filosofien började
arbeta med samma motsättningar — mellan
idéer och företeelser, mellan förnuftet och den
sinnliga åskådningen — som i den antika,
löstes motsättningarna i stort sett på samma
sätt som av de gamla tänkarna. Så länge den
cartesianska rationalismen rådde, befattade
sig endast några franska och engelska — f. ö.
ganska betydande — populärfilosofer med
studiet av de estetiska förnimmelserna och
yttringarna (D u b o s och Batteux i
Frankrike samt Shaftesbury i England äro
främst att nämna bland dessa de
vetenskapliga estetikernas föregångare). Senare bragtes
genom L e i b n i z och Baumgarten »det
oklara vetandet» till sin rätt, och 1790 fick
den moderna e. sin stora grundskrift i och
med det, att Kant i sin »Kritik der
Ur-theilskraft» hävdade smakomdömenas
allmängiltighet samt förklarade det estetiska som
någonting, vilket — till skillnad från de
intellektuella och de praktiska värdena —
behagade »ohne Begriff und ohne Interesse».
Då de estetiska yttringarna av Kant
karakteriserades som stående mellan tanke- och
vilje-livets yttringar, tyckte man sig i dem finna en
försoning av motsatsen mellan förnuft och
sinnlighet. I Schillers utveckling blev på
grund härav det estetiska betraktelsesättet
av en avgörande betydelse. Utgående från
Kant men frigörande sig från dennes
pliktlära, definierade han skönheten som en enhet
av förnuft och sinnlighet samt den estetiska
verksamheten — av honom betecknad med
namnet lek — som en fri livsyttring, i
vilken människorna harmoniskt utvecklade alla
sina krafter och därunder, utan att vara
bundna av yttre pliktbud, förebådade den
idealtillvaro, i vilken sanningens och dygdens
ideal blivit förverkligade. Denna idealistiska
konst- och skönhetslära har Schiller nedlagt
i några märkliga avh. samt i ett antal
tankedikter, vilka övat stort inflytande på svensk
filosofi och svensk poesi, framför allt på
Tegnérs diktning. — I Tyskland blev Schillers
betraktelsesätt allmänt omfattat av skaldens
samtida, varvid dock de romantiska diktarna
och tänkarna, liksom fordom nyplatonikerna,
ställde de estetiska livsyttringarna högre än
de moraliska och intellektuella.
I de romantiska teorierna fanns ej mycket
bevarat av den logiska följdriktighet, som
utmärkte Kants tänkande. Strängt dialektiskt
genomarbetat var däremot det estetiska
system, som uppbyggdes av H e g e 1 och som
blev förebildligt för flera släktleds estetiska
spekulation. Av Hegels lärjungar har man
att i främsta rummet nämna Fr. T h.
Vise h e r, som 1846—57 utgav sitt stora, på
sin tid så berömda verk »System der
Aesthe-tik». En viss hegelianism, om än förtäckt,
ligger även till grund för T a i n e s
»Philo-sophie de Fart» (1865—69), ehuru hos honom
de hegelianska idéerna kombinerats med den
av äldre franska författare utbildade teorien
om omgivningens inflytande på den andliga
alstringen (miljöteorien). I den mån den
hegelianska filosofien förlorat inflytande, miste
estetikerna lusten att konstruera stora
systembyggnader. Herbarts skola, som
förklarade formen eller delarnas sammansättning
som det enda rent estetiska momentet i
konst-och naturskönheten, gjorde e:s område trängre
men förde därmed även vetenskapen närmare
till verkligheten. Och i denna riktning togs
1876 ett avgörande steg, då G. Fechner
publicerade sin »Vorschule der Aesthetik»,
där e. framställdes som en ren erfarenhets
vetenskap, vars metoder framför allt böra
vara psykologiska. En psykologisk e. har
med framgång odlats i Tyskland, Frankrike
och Amerika; bland denna skolas förnämsta
representanter bör man nämna T h. L i p p s
och Johannes Volkelt.
Liksom den moderna psykologien har även
den moderna naturvetenskapen, särskilt
darwinismen och utvecklingsläran, verkat
befruktande på det estetiska tänkandet. Man
har genom studium av djurens och de vilda
folkens liv sökt upplysningar om konstens
ursprung och om dess plats i det sociala livet. —
Utanför alla de här karakteriserade skolorna
stå några originella författare, vilkas
skrifter haft stor betydelse för konst- och
skön-hetsläran, John Ruski n, Jean Marie
Guyau, Friedrich Nietzsche. Vid
en översikt av den estetiska litteraturen bör
man ej förbise de talrika skrifter, som
författats för att rättfärdiga moderna rörelser
i konst och litteratur, sådana som
impressionismen, symbolismen, kubismen o. s. v.
Bland svenska estetiker må nämnas C. A.
Ehrensvärd, Benjamin Höijer,
Samuel Grubbe, P. D. A. Atterbom,
Esaias Tegnér, Ewert Wrangel,
Hans Larsson och Albert Nilsson.
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
