Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estlandssvenskar - Estniska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1089
Estniska språket och litteraturen
1090
nas förekomst i
östersjöprovinserna är av 1294; en paragraf i
Hapsals stadslag, nämnda år
bekräftad av biskop Jakob på ösel,
tillförsäkrar de borgare i Hapsal,
som ha släktingar »bland
svenskarna, var det vara må i vårt
öselska stift», full arvsrätt efter
dessa. Svenskarna hade sålunda
fast fot i de baltiska provinserna
på 1200-talet, och den egentliga
bosättningen där ute kan antagas
ha ägt rum redan på vikingatiden
i samband med nordbornas kända
härfärder i österväg. På svensk
bosättning i heden tid tyda ock
ortnamn, sådana som Odensholm,
Torsgrundet (ett grund utanför
Ormsö), Harga (bynamn på Nuckö).
Redan mot slutet av ryska tiden
började en svensk-nationell
väckelse i de Estlandssvenska
trakterna, delvis beroende på en
religiös rörelse, som, ledd från Sverige
(Evangeliska fosterlandsstiftelsen), gick över
dessa trakter på 1870- och 1880-talet. Sedan
1903 utgives årl. en för Estlands svenskar
avsedd almanacka och sedan 1917 en
veckotidning, Kustbon.
Genom Estlands frigörelse har dessa
svenskars ställning blivit helt förändrad. Den nya
republiken, som erkänner sin
tacksamhetsskuld till Sverige sedan »den gamla goda
svensktiden», ställer sig välvillig till denna
sin minsta folkminoritet och understöder t. ex.
direkt den högre läroanstalt, Birkas’
folkhögskola med lantbruks- och hushållskurs, vilken,
även med hjälp från Sverige, 1920
upprättades inom Nuckö socken.
Levnadssättet bland den Estlandssvenska
bonde- och fiskarbefolkningen, särskilt på de
små öarna, är mycket gammaldags, och vanor
och bruk föra besökaren direkt in i längesedan
försvunna tider (se t. ex. A. Engström,
»Odensholm» i »Mitt liv och leverne», 1907). På
Nordiska museets initiativ ha metodiska
undersökningar igångsatts om särskilt den
materiella odlingen för ett par av områdena.
För Runö har resultatet av dessa
undersökningar framlagts i E. Kleins viktiga och
mångsidiga arbete (se litteraturförteckningen).
Undersökningar av de språkhistoriskt
mycket intressanta och starkt splittrade
Estlandssvenska dialekterna ha påbörjats från både
finländskt och rikssvenskt håll. Folkmålen
i fråga äro utpräglat svenska både till sin
grammatiska byggnad och väsentligen även
till ordförrådet. Runömålet (»runskan»)
avviker så betydligt från de övriga, att en
Runöbo och en Nucköbo för att förstå
varandra uppges vara nödsakade att begagna sig
av högsvenskan, vilken numera de flesta
behärska rätt väl, även som talat språk.
Likväl utgöra samtliga Estlandssvenska dialekter
tills, m. det från Dagösvenskan härstammande
Ord, som saknas under
Runöbor i vardagsdräkt.
E, torde sökas under
Gammelsvenskbymålet en starkt avgränsad
grupp inom de svenska dialekterna, även om
Nargömålet torde kunna anses bilda övergång
till den finländska gruppen. Samtliga
utmärkas av stor formrikedom, särskilt i
adjektiv-och verbböjningen, och även inom ljudläran
märkas konservativa drag, sådana som att de
gamla diftongerna (isl. ei, ey, au) bevarats,
ävensom kvantitetsförhållandet kort
starkto-nig vokal + kort konsonant framför en följ,
svagtonig vokal. Bland nyheter må nämnas,
att samtliga neutrala substantiv i plur.
antagit ändeisen -ir (-är), bestämd form -ina
(-äna), samt att ackusativen i allm. intagit
även nominativens plats (som subjektkasus
m. m.); inom ljudläran labialiserade vokalers
delabialisation, varigenom y och ö övergått
till i-, e- eller ä-ljud och diftongen öy (isl. ey)
till äi el. ai. Estniskan men även tyskan, såväl
den baltiska tyskan som förr också lågtyskan,
ha övat påverkan. Högsvenskans inflytande
har länge varit avsevärt och är i denna
generation större än någonsin. — Litt.: Aug.
Sohl-man, »Svenskarna i Estland, Liffland och det
inre af Ryssland» (i Nord. Tidskr. 1852—53);
C. Russwurm, »Eibofolke oder die Schweden an
den Küsten Ehstlands und auf Runö» (1855);
G. Danell, »Svenskarna i Estland» (i Rig
1922); E. Klein, »Runö» (1924); K. Hildén,
»Die Runö-Schweden in antropologischer
Hin-sicht» (1926). G. D-IL
Estniska språket och litteraturen.
Estniska språket hör till den »västfinska»
el. baltisk-finska grenen av finsk-ugriska
språkfamiljen och talas av omkr. 1 mill.
människor i republiken Estland och omkr. 400,000
i en mängd kolonier i Ryssland ända bort till
Kaukasus och Sibirien samt i Lettland. Den
egentliga estniska språkgränsen sammanfaller
i det hela med Estlands gräns. — Estniskan
står i grammatiskt avseende i ung. samma
VI. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
