Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ethelstan, Aethelstan el. Athelstan (angelsaxisk konung) - Ethelwulf el. Aethelwulf (konung av Wessex och Kent) - Etherege el. Etheredge, sir George - Étienne, familj - Étienne, Charles Guillaume - Étienne, Eugène - Etienne, Michael - Etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Ethel wulf—Etik
1106
blev härskare över hela England. Genom sin
seger vid Brunanburh 937 över en farlig
koalition av missnöjda underkonungar, skottar
och nordiska vikingahövdingar tryggade han
för lång tid det engelska rikets enhet under
den wessexska kungasläkten. Vid E:s hov
uppfostrades norske prinsen Håkan
(sedermera konung Håkan den gode), vilken därav
fick tillnamnet »Adalstensfostre». (E. G-hn.)
Ethelwulf el. A e t h e 1 w u 1 f [e’pola>olf],
konung av Wessex och Kent (d. 858).
Efterträdde 839 sin fader, Egbert, och måste hela
sin regering kämpa mot danska vikingar.
Han besegrade dem 851 vid Ockley i Surrey,
men de återkommo snart och övervintrade
855 f. ggn i England (på ön, nu halvön,
Tha-net). S. å. företog E. en pilgrimsfärd till Rom.
Vid sin hemkomst (856) fann han Wessex i
uppror och nödgades avstå detta rike åt
sonen Ethelbald; Kent fick han behålla. E.
ut-fäste sig i Rom att till påven betala en årlig
avgift, vilket löfte satts i förbindelse med
uppkomsten av Peterspenningen (se d. o.). V. S-g.
Etherege el. Etheredge [e’porid$], sir
George, engelsk författare (1634 el. 1635—
91). Var en tid diplomat, känd som elegant
och lätt levande världsman; hans lustspel
spegla troget tidens lösa seder. Med »The
man of mode» (1676) skapade E. en ny form
av engelskt lustspel i anslutning till den
franska karaktärskomedien (Corneille i »Le
menteur», Molière). E:s arbeten äro utg.
av bl. a. A. W. Verity (1888). Litt.: E. Gosse,
»Seventeenth century studies» (1883); B.
Dobree, »Essays in biography, 1680—1726»
(1925). * J. M.*
Étiennø [etiä’n], fransk boktryckarfamilj,
se E s t i e n n e.
Étienne [etiä’n], Charles G u i 11 a u m e,
fransk dramatiker och publicist (1778—1845),
mest bekant som författare till den adress,
som närmast gav anledning till
julirevolutionen 1830. Dessförinnan hade han varit en
flitigt spelad lustspelsförfattare, som stod högt i
gunst hos Napoleon I. Bland hans
klassicise-rande lustspel, i popularitet tävlande med A.
Duvals, må nämnas »Brueys et Palaprat»
(1807; »Bruis och Palaprat», 1814) och »Les
deux gendres» (1810; »Mågarna», 1814; hans
mästerstycke, för vilket han upptogs i Fr.
akad.). Monogr. av L. Thiessé (1853). (Kj. S-g.)
Étienne [etiä’n], Eugène, fransk
politiker (1844—1921). Blev 1878 inspektör vid
statsbanorna och invaldes 1881 i
deputeradekammaren, där han slöt sig till Gambetta och
senare särskilt intresserade sig för
utrikes-och kolonifrågor. É. blev jan. 1905
inrikesminister i Rouviers ministär och var nov. 1905
—okt. 1906 krigsminister under Rouvier och
Sarrien. Som krigsminister jan.—dec. 1913 (i
Briands och Barthous kabinett) genomdrev É.
en ny armékår och treårig värnplikt. 1920
blev han senator.
Étienne [etiä’n], M i c h a e 1, österrikisk
tidningsman (1827—79). Var 1850—55
Paris
Ord, som saknas under
korrespondent till österrikiska och tyska
tidningar, utgav därefter i Wien 1856—64 Presse
och uppsatte 1864 (tills, m. Max Friedländer,
d. 1872) Neue Freie Presse, vilken stora
tyskliberala tidning han ledde till sin död.
Etik (av grek. ethiko’s, som har avseende
på sederna, sedlig; lat. e’thica), sedelära.
1. (Filos.) E. bestämmes vanl. som
vetenskapen om sedligheten eller moralen. I likhet
med rättsfilosofien utgöres dess objekt av
värden, men e. skiljer sig från denna senare
genom att den söker fastställa det högsta
goda för människan, under det att
rättsfilosofien vill fastställa normerna för
individernas inbördes förhållande i staten. Det är
självklart, att intimt samband förefinnes
mellan dessa vetenskaper och att den ena i
vissa fall kan bli underordnad den andra. Så
kan t. ex. livet i staten fattas som ett medel
för människans högsta goda (så t. ex. hos
Platon och Aristoteles), under det att andra
system fatta rätten som bestämmande för
sedligheten (t. ex. Hobbes). Schleiermacher, som
vinnlagt sig mycket om systematiseringen av
e., anser, att grundsatsen i alla etiska system
låter betrakta sig från tre sidor. Dels åsyftas
alltid ett förverkligande av det sedligt högsta
goda, dels måste detta förverkligande
hänföras till själen såsom bestämd av det goda
(den vise), dels framträder denna grundsats
som en lag i förhållande till själen
(sedelagen). Dessa tre realbegrepp motsvaras av
tre formalbegrepp — det goda verket,
dygden och plikten. E. indelas då i dygdelära,
pliktlära och läran om det högsta goda. I den
grekiska filosofien är i allm. dygdeläran
mest framträdande, stoikerna och Kant anse
pliktläran var e:s viktigaste del, och övervikt
för läran om det högsta goda finner man t. ex.
hos Mill och Spencer.
Dygdeläran kan indelas på olika sätt. Man
indelar den efter systemens ställning till
dygdelärans självständighet i absolut och
relativ dygdelära. Enl. den förstnämnda är
dygden ändamål i sig, enl. den senare endast
medel för något annat. Dygden kan
uppfattas på olika sätt. Enl. Sokrates och
Platon t. ex. är dygden fattbar genom intellektet
(intellektualis m), enl. Shaftesbury åter
är dygden given för en moralisk känsla (s e
n-s u a 1 i s m). Dygden kan också fattas
antingen som något övernaturligt
(supernaturalism, t. ex. hos Platon) eller också
som något naturligt (så av Mill och Spencer).
Plikten har också i de historiskt givna
systemen bestämts på olika sätt. Den har
fattats som ovillkorligen fordrad för sin egen
skull (t. ex. av stoikerna och Kant), men den
har också ansetts vara medel för något
annat (så t. ex. av Locke). Ett annat problem
inom pliktläran är frågan om sedelagens
förhållande till naturlagen. I allm. fattas dessa
lagar som skilda, i det att sedelagen utsäger
det, som bör vai a, naturlagen åter med
nödvändighet bestämmer det varande. Kant
fat
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
