Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Etik - Etikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1107
Etikens historia
1108
tar därför sedelagen som stående i
motsatsförhållande till naturlagen, så att de falla
inom skilda världar, naturlagen inom den
relativa världen, under det att sedelagen måste
vara något osinnligt. Stoikerna däremot
identifiera sedelagen med naturlagen, som är
identisk med gudomen själv. Sedelagen blir något
naturligt, sinnligt. Ett annat problem är
frågan hur sedelagen uppfattas. Stoikerna anse,
att man kan veta den genom förståndet, under
det att voluntaristerna (t. ex. Kant)
anse den vara given endast i viljan.
Vid bestämmandet av det högsta goda fattar
rationalismen detta som något absolut,
något osinnligt (t. ex. Platon, Fichte och
Boström). Rationalismen kan vara antingen
negativ eller positiv. Den negativa fattar det
högsta goda som en genomförd rening av
viljan från allt innehåll, tills endast den rena
viljan återstår. Enl. den positiva blir
uppgiften att i denna värld realisera en osinnlig
bestämdhet. Empirismen åter anser, att
det högsta goda är något i erfarenheten givet,
något relativt, sinnligt. Detta kan då vara
antingen lycksalighet eller lust. E u
demoni s m e n fattar lyckan eller lycksaligheten
som det högsta goda. Den kan då som högsta
mål uppsätta den enskildes lycksalighet eller
ock lycksalighet för alla (t. ex. Mills princip
om största möjliga lycka åt största möjliga
antal). Hedonismen åter, företrädd bl. a.
av kyrenaikerna och Epikuros, sätter lusten
eller njutningen som det högsta målet.
Sedligheten fattas som realiserad genom
viljeverksamhet. Viljebegreppet spelar därför
en stor roll i e., och läran om viljan antages
ofta vara propedeutik till e. Ett av de
viktigaste problemen därvid är frågan efter
motivet. Kant indelar alla system i heteronoma
och autonoma. I det autonoma systemet
bestämmes viljan av ren aktning för sedelagen,
under det att den heteronoma viljans motiv
är något annat än sedelagen själv. En
hete-ronomt bestämd vilja är icke sedlig. Man är
icke god, om man är ärlig blott därför, att
ärlighet varar längst i affärer.
Det ges även etisk skepticism, som
förnekar möjligheten att avgöra vad som är
ont eller gott. Men den mest radikala och
genomförda skepticismen är framställd av
Hägerström (se d. o. och Etikens h i s t
o-r i a). Han antar, att det moraliskt rätta
varken kan sägas gälla eller icke gälla, d. v. s.
det är orimligt att tala om moraliska
föreställningars sanning eller falskhet. E :s
uppgift kan då icke vara normativ, d. v. s. ett
fastställande av vad som är rätt, utan den
får en deskriptiv uppgift, näml, att
framställa de faktiska moraliska värderingarnas
historiska utveckling. C. H-m.
2. (Teol.) Se Teologisk etik.
Etikens historia. De äldsta grekiska
systemen upptogo primitiva moralföreställningar,
bl. a. den tanken, att människan beror av
mystiska makter, som med en naturkrafts
nöd
vändighet reagera mot visst handlande och
som därför återföra människan till hennes
mått, ifall hon överskridit gränserna för
detsamma. Men dylika uppfattningar voro ej
verkligt grundade, varför de blevo ett lätt
byte för sofistiken, som vänder sig mot de
vedertagna föreställningarna. Sofisterna
sökte — hur olika deras teorier än
sinsemellan voro — att grunda det goda på
människan, varför de sågo sig nödsakade att
förneka ett allmängiltigt och nödvändigt gott.
Sokrates, som delvis byggde på samma bas
som sofisterna, sökte gentemot dem uppvisa,
att det dock ges något allmängiltigt gott,
nämligen det godas begrepp. — De olika
sokratiska skolorna drogo olika konsekvenser
ur Sokrates’ grunduppfattning.
Kyrenaikerna antogo, att njutningen är det högsta
goda, men människan måste vara herre över
njutningen. Cynikerna fattade det högsta
goda som människans självständighet från allt
yttre och sinnligt, den fullkomliga återgången
till människans innersta väsen. Platon,
Sokrates’ förnämste lärjunge, fattade för sin
del begreppen som metafysiska realiteter och
antog, att det goda är det högsta av alla
begreppen eller idéerna. Människans mål är att
låta det goda vara bestämmande i själen, och
detta objektivt goda är också lycksalighet för
henne själv. Aristoteles’ teleologi är mer
immanent än Platons. Människans goda består
i den verksamhet, i vilken hennes
egendomliga form (begrepp) bestämmer det åt henne
givna materialet. — Under den hellenistiska
perioden är etiken individualistisk. Genom
Alexander den stores erövringar upplöstes de
statliga banden, och den känsla av osäkerhet,
som därav följde, ledde till försök att frigöra
det goda för människan från allt yttre och
förlägga det i hennes inre. Epikuros
anslöt sig till den kyrenaiska åskådningen och
antog, att endast lusten är ett gott och endast
smärtan ett ont. Stoicismen åter satte
självständigheten som det högsta goda. I den
grekiska etiken före denna skola dominerar
dygdeläran. Stoicismen åter utvecklade sin
filosofi som pliktlära. Naturlagen eller Gud,
som är den yttersta, immanenta grunden till
allt, framträder som ett bud till människan.
I detta förpliktas människan att vara
självständig i förhållande till affekterna.
Efter stoicismen fick den orientaliska
tankegången om det onda som en positiv kraft
allt större betydelse. Den utfördes framför
allt i neoplatonismen och i viss
kristen filosofi. Enl. den vanliga medeltida
uppfattningen är Gud det allmännaste av allt;
materien är då det individuella. Människan
bör lösgöra sig från materien, och detta sker
bl. a. genom Kristi hjälp. Den medeltida
uppfattningen bröts av Duns Scotus, enl.
vilken det individuella är det högre. Intet är
då i sig högre eller lägre, skillnaden mellan
ont och gott beror av Guds vilja. Under
renässansen fattades ofta de sedliga la-
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
