Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europas förhistoriska tid - Europas raser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1189
Europas raser
1190
söderut till Norditalien samt österut i
första hand till Donauländerna men även till
Polen och Sydryssland. Också de nordliga
germanområdena ha starkt påverkats av La
Tènekulturen (mest typiska äro
»fiskblåse-motivet» och emalj tekniken) samt visa nya
former, som utveckla sig med en
enhetlighet på vitt skilda orter, vartill tidigare
epoker icke sett maken. Identiskt samma
enskildheter kunna återfinnas på vapen från
Bibracte och Alesia i Frankrike och
sådana från Böhmens och Ungerns keltiska
fyndorter. För att få järn, som nu
undanträngt bronsen vid verktygs- och
vapentillverkning, kunde man nästan överallt lita
till den inhemska råvaran. Därigenom
åstadkoms lättare en folkbeväpning, vilket ej var
betydelselöst för de väldiga folkmassor, som
särskilt från germanskt område snart
vältrade fram över Europa. För långt tidigare
epoker ha befästningar påvisats i
Mellaneuropa, och med slutet av La Tènetiden får
det sina första stadsanläggningar med en
däri bofast befolkning. Viktigaste städer voro
i Frankrike: Bibracte, Avaricum, Gergovie
och Alesia; i Böhmen: Stradonitz; i Bayern:
Karlstein och Manching. Kelterna upptogo
från sydligt område myntprägling. Under
Hallstattiden och La Tènetiden omväxlade
bränning med jordande av de döda.
I Väst- och Mellaneuropa är den romerska
kulturens genombrott (tiden omkr. Kr. f.)
liktydigt med den historiska tidens början. Ett
välbehövligt kulturellt komplement till de
sparsamma upplysningar, som den skrivna
historien ger, kan man ytterligare århundraden
framåt hämta ur talrika gravfynd. Tiden intill
år 300 kallar man romerska
kejsartiden. Det romerska materiella inflytandet
gör sig givetvis mest gällande på
provinsial-romerskt område, särskilt i Gallien. I de
romerska provinserna vid Donau och Rhen
uppträda ymnigt rent romerska varor, men
germanernas egen tillverkning frångår ej den
inhemska traditionen; i ännu högre grad
gäller det sagda om de fria germanska områdena.
Den största rollen spela östgoterna, som, sedan
de vid slutet av 2:a årh. bosatt sig på
syd-ryskt område vid Svarta havet, därifrån
mot norden sände särskilt befruktande
kulturströmmar (framhållas böra vissa fibeltyper,
en urspr. från klassisk kultur lärd
guldsmeds-teknik med slipade stenar samt runorna).
V. om Rhen kom det gotiska inflytandet först
på 400-talet, då västgöternas infall i
Gallien förmedlade förbindelsen mellan den där
ännu rådande gallo-romerska kulturen och
den gotiska. Särskilt frankerna höllo segt
fast vid den gotiska traditionen (franko-gotisk
stil). Att också i Centralryssland fynd av
gotisk härstamning gjorts är icke förvånande.
Likaledes ha i Ryssland givetvis gjorts fynd
av romerskt importgods, och enstaka, över
Sverige inkomna romerska föremål ha
anträffats i Finland.
Tiden 300—700, lämpligen kallad f o 1
k-vandringstiden, sönderfaller i olika
kultur- och tidsgrupper; en viss förvirring råder
i facklitteraturens nomenklatur.
Fransmännen kalla oftast hela epoken merovingisk
tid, vissa tyska författare tala alltefter
utbredningsområdet om alemannisk
(Sydtyskland—Nordschweiz), burgundisk (Västschweiz),
frankisk (Rhenländerna), varmed stundom
menas hela epoken, stundom dess senare del,
och angelsaxisk tid (England). En annan
indelning i två på varandra följande
folkvand-ringstidsskeden särskiljer en
alemannisk-hun-nisk el. verklig folkvandringstid till omkr. 500
samt därefter en merovingisk tid. Då det
gotiska inflytandet mattades, framträdde på
mel-langermanskt och skandinaviskt område en
starkare inhemsk kulturutveckling, som även
kraftigt påverkade Finland. Frankerna, som
segt fasthöllo vid gotiska traditioner,
förmedlade ömsesidigt impulser mellan detta
område och Västeuropa. Mot periodens slut
avbröts denna förbindelse, och i fynden märkes
tydligt Galliens isolering från Mellaneuropa.
Av särskilt arkeologiskt intresse är den först
samgermanska, senare i norden utvecklade
djurornamentiken (jfr Järnåldern och
Ornamenti k). Guldsmedskonsten med
inläggningar av halvädelstenar (verroterie
cloi-sonnée) nådde hög utveckling. — Den sista
epoken, tiden omkr. 800, kallas karolin
g-i s k tid och betecknas, i och med
kristendomens växande inflytande, av de arkeologiska
gravfyndens försvinnande. Ett arkeologiskt
material, värt att beaktas, uppvisa ännu under
ett par århundraden norden och dess östliga
grannländer. Finland, ehuru naturligtvis ej
utan beröring med Skandinavien, låter skönja
en självständigare utveckling än under
folk-vandringstiden.
Litt.: R. Forrer, »Reallexikon der
prähisto-rischen klassischen und frühchristlichen
Al-tertümer» (1907); J. Déchelette, »Manuel
d’ar-chéologie», I—II, 3 (1908—14; behandlar tiden
fram till Kr. f.); H. Hahne, »Das
vorgeschicht-liche Europa» (1910); C. Schuchhardt,
»Alteu-ropa» (1919); J. Bumüller, »Leitfaden der
Vor-geschichte Europas» (1925); M. Ebert (utgivare),
»Reallexikon der Vorgeschichte» (1924; ej
avslutat) ; »De förhistoriska tiderna i Europa»
(1927; samlingsverk av Arne, Blinkenberg
m. fl., utg. av K. Friis Johansen). Jfr även
litteraturhänvisningar under art.
Bronsåldern, Järnåldern, Paleolitiska
perioden, Stenåldern samt under
artiklar om de europeiska länder, vilkas
förhistoria särskilt behandlas. H. R-h.
Europas raser. Redan under äldre
stenåldern hyste Europa skilda människoraser.
Dess äldsta kända människokvarleva,
underkäken från Mauer vid Heidelberg, är ytterst
grov och kraftig men räcker ej till att ge
upplysning om sin bärares övriga
raskännetecken; måhända var han en föregångare till
neandertalaren. Kvarlevorna av P i 11 d o w n-
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
