Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europas raser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1191
Europas raser
1192
människan (Eoanthropos Dawsoni) visa
ett människoslag, olikt Neandertalrasen. Då
man emellertid tvivlat på att
huvudskåls-styckena oeh underkäken höra samman, äger
man knappast klara föreställningar om
denna ras.
Pålitlig och omfattande kännedom har man
däremot om Neandertalrasen (se d. o.)
med dess korta växt och egenartade
huvudskåls- och anletsform; den levde i stöta delar
av Mellaneuropa. Den har trol. dels förintats,
dels uppsugits av andra raser, och dess
kännetecken uppträda ofta, fastän mildrade, hos
nutida européer från dess hemtrakter.
En neger- och negerdvärgliknande
människa, Grimaldirasen (se d. o.), har också
tidigt levat i Sydeuropa. Detta visas dels av
fettgumpade (se S t e a t o p y g i)
kvinnobilder, dels av två skelett, funna nära Monte
Carlo. Senare än neandertalaren uppträder
Au-rignacmänniskan (se Aur ignacrasen),
saknande de kännetecken, som skilja den förre
från nutidsmänniskan. Vissa forskare ställa
upp den som särskild ras, andra förena den med
människan från Brünn, Pfedmost, Galley hill,
andra åter räkna den till
Cro-Magnon-rasen (se d. o.). Denna senare ras, som
uppträder i sista skedet av äldre stenåldern, är
väl känd och har haft vidsträckt utbredning.
Från samma skede härstammar L a u g e r i
e-basse-(Chancelade -)m änniskan, av
somliga hållen för särskild ras, av andra för
en gren av Cro-Magnonrasen. Samtliga dessa
raser äro långhövdade (dolikocefala), men
kort-hövdade (brakycefala) raser uppträda också
under äldre stenåldern. Om de fossila
människoraserna se vidare Människan. Under
yngre stenåldern (neolitiska tiden) komma
nya raser till, skiftningen och rasblandningen
bli stora och invecklade.
Svårt är att lämna klara uppgifter om
Europas nuv. rasförhållanden. Dels saknas
fullt tryggande vetenskaplig grundval för
rasindelningen, dels är Europa i detta avseende
ej nog grundligt undersökt. Forskares åsikter
gå därför rätt mycket isär. Den djupaste och
grundligaste kännedomen om Europas
rasförhållanden ägdes av J. Deniker (se d. o.), som
givit den tillförlitligaste indelningen. Särskilt
olycklig är vissa nutida författares strävan
att införa nya rasnamn och därmed förvirra
dessa invecklade spörsmål, överallt i Europa
gör sig rasblandning, starkare eller svagare,
gällande. Dock är ännu skillnaden mellan
olika områdens befolkning stor; skilda
rastyper ingå på olika håll i rasblandningen,
liksom samma typs procentuella styrka i hög
grad skiftar. Rasfördelningen har
förhållandevis litet att göra med politiska och
språkliga gränser. Deniker uppdelar Europas folk
i sex huvudraser med fyra underraser. Starkt
företrädd i norra Europa, särskilt i Sverige,
Norge och på Island, är nordiska
rasen (också kallad kymriska, Homo europaeus,
Reihengräbertypus och — olämpligt ■—
ger
manska rasen). Den kännetecknas av hög
växt, ljust hår och blå ögon, avlångt huvud
och anlete jämte kraftig, rak näsa.
östra rasen (blonda brakycefaler,
östbaltiska rasen) är främst företrädd i
Östeuropa men sträcker sitt inflytande ganska
långt åt väster, t. ex. till Norge, Danmark
och Holland. Den är ännu förhållandevis föga
känd, dess kännetecken ej fullt fastslagna.
Den torde utmärkas genom kort, bred kropp,
ljust — stundom nästan vitt eller rödblont —
hår, vattnigt blå eller grå ögon, kort huvud och
brett anlete samt mindre, ofta urgröpt, näsa.
Alpina rasen (Denikers »västra»,
keltiska, keltoslaviska, liguriska m. m.) samlar
sig kring Västeuropas bergstrakter och
utstrålar därifrån åt skilda håll. Den
kännetecknas av kort, bred kropp, mörkt hår och
mörka ögon, kort huvud och brett anlete.
Medelhavsrasen (Denikers
ibero-insu-lära, Homo meridionalis) är främst företrädd
i Spanien, södra Frankrike och södra Italien
men gör sig också gällande längre åt norr.
Den kännetecknas av kort, smärt kropp,
mörkt, stundom lockigt, hår och mörka ögon,
avlångt huvud och smalt anlete, vanl. också
av rak näsa.
Litorala rasen (atlanto-mediterrana),
ännu föga känd, är spridd utmed
Medelhavets kuster, från Gibraltar till Tiber, och
något på Pyreneiska halvöns västkust. Den
kännetecknas av hög växt, mycket mörkt hår och
mörka ögon jämte medellångt huvud. Vissa
författare betrakta den som en gren av den
förra rasen. Storbritanniens och Irlands mörka
befolkning torde väsentligen höra till
Medelhavs- och litorala rasen samt till den
dina-riska. Man säger sig också där ha spårat den
alpina rasen. Fullt utredd är frågan ej
liksom frågan om härkomsten och arten av
Skandinaviens mörka människotyper.
Dinariska rasen (adriatiska)
uppträder främst i vissa delar av s. ö. Europa men
gör sig gällande tvärs genom Mellaneuropa
(särskilt Sydtyskland) ända in i Frankrike
och trol. i viss mån upp till Skandinavien och
England. — Denikers biraser ansluta sig till
de nordiska, östra, litorala och dinariska
raserna. Även en lapsk ras bör uppställas,
kännetecknad av mycket låg växt, mörkt hår
och mörka ögon, brett huvud och egenartat
trekantigt anlete. Visst är ej, att härmed alla
Europas rastyper kännetecknats. Också andra
sådana ha uppställts. Antropologien har här
långt ifrån sagt sitt sista ord.
I vad mån man i nuv. raser törs se
företrädare för fornraser är ovisst.
Medelhavsrasen har kanske sitt ursprung från
Laugerie-bassemänniskan, Cro-Magnonrasen torde ingå
som ett element i den litorala rasen,
nutidens brakycefaler ha väl också någon
härstamning från forntidens.
Litt.: W. I. Ripley, »The races of Europé»
(1900); J. Deniker, »Les races et les peuples
de la terre» (2:a uppl. 1926); R. Nordenstreng,
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
