Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyck, van, Hubert - Eyde, Samuel - Eydtkuhnen - Eyjafjallajökull - Eyjafjörður - Eylau - Eyrbyggiasaga - Eyre, Edward John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1259
Eyde—Eyre
1260
första donatorer och stiftare. Altaruppsatsens
mittparti fördes under franska revolutionen
till Paris (1794) men återställdes efter
Napo-leons fall till Gent (1816), där flyglarna
kvar-stannat. Dessa, som hållits dolda, kommo på
1810-talet ut i konstmarknaden och inköptes
— med undantag av Adam och Eva-bilderna
— 1821 för preussiska målningsgalleriet i
Berlin, sedermera Kaiser-Friedrich-Museum,
varifrån de 1920 återlämnades till S:t Bavo
enl. bestämmelse i Versaillestraktaten. Adam
och Eva-bilderna kommo 1861 till museet i
Bryssel. Altaruppsatsen i S:t Bavo är både
konstnärligt och konsthistoriskt ett
märkligt arbete, som, även om det icke är det
tidigaste exemplet på en ny, realistisk
uppfattning, dock kan sägas beteckna övergången
från medeltiden till nyare tiden. Bland Jans
övriga arbeten märkas de signerade
bilderna av Maria med barnet (1433; Ince hall
vid Liverpool), porträttet av en äldre man
med turban (1433; London, National gallery),
dubbelporträttet av Giovanni Arnolfini och
hans fru (1434; London, National gallery)
samt Madonnan vid springbrunnen (1439;
Ant-werpen, museet). Förutom ett tiotal signerade
arbeten tillskriver man honom ett tjugutal
osignerade. Bilden av Madonnan med kansler
Rollin som stiftare (Paris, Louvre) tillskrives
omväxlande Hubert och (vanl.) Jan. E:s
målningar äro utförda i färger, som uppblandats
med olja, således icke i temperateknik. Det är
dock oriktigt att beteckna de båda E. som
uppfinnare av oljefärgstekniken; denna är
äldre. Av största konsthistoriska betydelse
för kännedomen om Huberts och Jans
delaktighet i altaruppsatsen är den undersökning
av bokillustrationer, som bl. a. Hulin gjort.
På synnerligen starka skäl har han
uppvisat ett stilsammanhang mellan några blad
i bönboken »Tres belles heures» och nämnda
uppsats. Ett till 1417 daterbart blad i
bönboken vill Hulin tillskriva Hubert, medan
andra, främst Friedländer, anse Jan vara
mästare till det omdiskuterade bladet.
Litteraturen om bröderna E. är
synnerligen rik. Grundläggande och med
källhänvisningar äro: W. H. J. Weale, »Hubert and Jan
van E.» (1908); A. Schmarsows uppfattning
framlägges av H. Fürbringer, »Die
künstler-ischen Voraussetzungen des Genter Altars der
Brüder van E.» (1914); Max J. Friedländer,
»Von Eyck bis Bruegel» (1916) och
»Altnieder-ländische Malerei», I (1924); Max Dvorak,
»Das Rätsel der Kunst der Brüder van E.»
(1925; Dvofäks resultat publicerades f. ggn
1904). E.L-k.
Eyde [äj-], Samuel, norsk ingenjör,
affärsman (f. 1866). Utexaminerades från tekniska
högskolan i Charlottenburg-Berlin 1891 och
var en tid delägare i den tyska
ingenjörsfirman Gleim & Eyde, som utövade
konsulterande verksamhet inom väg- och
vattenbyggnadsfacket och bl. a. 1899 erövrade första
pris i en av sv. Järnvägsstyrelsen anordnad
Ord, som saknas under
internationell tävling föi erhållande av
förslag till ordnande av centralstationen i
Stockholm. E., som 1898 upprättat egen
ingenjörsfirma i Oslo, tog sedermera verksam del i
utarbetandet av prof. Chr. Birkelands uppfinning
att oxidera luftens
kväve i elektrisk ugn
och var 1905—17 en
av ledarna för Norsk
hydro-elektrisk
kvæl-stof aktieselskab
(»Norsk hydro»), det
storindustriella
företag, som kom till
stånd för
framställning i Norge av
kväveprodukter (Norge-salpeter m. fl.) på
grundval av Birkeland-
Eydes metoder (jfr Kväve). För ändamålet
utbyggdes så småningom 350,000 hkr vid
norska vattenfall, särskilt Rjukanfoss. E. var 1919
stortingsledamot (vald för perioden 1919—21)
och 1920—23 norskt sändebud i Warschau
samt bosatte sig därefter utomlands. G. H-r.
Eydtkuhnen [åPtkönon el. åitkö’non], stad
i n. ö. Tyskland, prov, östpreussen, vid
litauiska gränsen; 6,126 inv. (1925). Gränsstation
på järnvägslinjen Königsberg—Kaunas.
Eyjaf jallajökull [Sa’jafjadlajö’kadl],
snötäckt, 1,705 m hög vulkan på Islands s. v.
kust, eg. v. delen av den stora Myrdalsjökull
(se d. o.). Har haft våldsamma utbrott bl. a.
1612 samt 1821.
Eyjaf jöröur [81’jafjöröor], en 60 km lång
fjord på Islands nordkust, begränsad av
branta fjäll. Fjordbottnen fortsättes av en
fruktbar dal långt in i landet. Vid E.
staden Akureyri.
Eylau [alTåu], tyska städer, se
Deutsch-E y 1 a u och Preussisch-Eylau.
Eyrbyggiasaga, »Sagan om inbyggarna på
Eyrr» (gård på Snæfellsnæs, v. Island), en av
de stora släktsagorna från den isländska
litteraturens guldålder. Handlingen börjar vid
tiden för Islands bebyggande men rör sig
hu-vudsakl. inom andra hälften av 900- och
början av 1000-talet. I fråga om historisk
trovärdighet intar E. i stort sett en framstående
plats. I sin nuv. form torde den ej vara yngre
än från omkr. 1250. Utgiven av G.
Vig-füsson (1864) samt övers, till da. av N. M.
Petersen i »Historiske fortællinger om
islæn-dernes færd», III (4:e uppl. 1925). R. N-g.*
Eyre [ä’e], Edward John, australisk
forskningsresande (1815—1901). Emigrerade
1833 från England till Nya Syd-Wales och
flyttade 1836 till Adelaide (Sydaustralien).
Härifrån började han 1839 sina
upptäcktsfärder, upptäckte 1840 den efter honom
uppkallade Eyresjön (se d. o.) och gjorde s. å. under
stora umbäranden sin märkligaste färd från
Spencerviken längs Australiens sydkust till
King George sound i Västaustralien. Sina
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
