Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyre, Edward John - Eyresjön - Eysoldt, Gertrud - Eystein - Eystein Ásgrimsson - Eystein Erlendsson - Eystein Meyla - Eystrasalt - Eythin, lord - Eyvind Skáldaspillir (Eyvindr Finsson) - Ezdorf, Johann Christian Michael - Ezekiel - Ezekiel, Moses Jakob - Ezzelino da Romano - Eötvös, József
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1261
Eyresjön—Eötvös, J.
1262
färder skildrade han
1845 i »Journals of
expeditions of
disco-very into Central
Au-stralia». E. blev 1846
guvernör på Nya
Zeeland och 1852 på
S :t Vincent
(Västindien) samt var 1862
—66 guvernör på
Jamaica. (0. Sjn.)
Eyresjön [ä’ø-], eng.
Lake Eyre, saltsjö i det
inre av Sydaustralien,
se Australien, sp. 523 och 524, samt Eyre.
Eysoldt [al’zålt], Gertrud, tysk
skådespelerska (f. 1870). Efter anställningar 1889
—97 i Meiningen, München, Stuttgart och
Riga uppträdde hon från 1899 i Berlin och
anställdes 1901 vid Deutsches Theater. E. har
sedan mest tillhört Max Reinhardts ensemble
och där framträtt som en av den moderna
tyska teaterns starkaste och originellaste
personligheter. Hon deltog i Deutsches Theaters
gästspel i Stockholm 1917. Bland E:s roller
märkas Elektra, Salome, Lulu i »Erdgeist»
(Wedekind), Nora i »Ett dockhem» och Fröken
Julie. E:s konst är på en gång intellektuell
och ursprunglig, frånstötande och frestande,
bisarr, kantig, djärv och sensuell. Hennes
framställningar av kvinnlig degeneration och
perversitet äro fascinerande. G. K-g.
Eystein [SI-J, norska konungar, se
öy-s t e i n.
Eystein Asgrimsson, berömd isländsk skald
(d. 1361). E. var munk i augustinkloster dels
på Island, dels i Norge, tills han 1357 av
ärkebiskop Olof sändes till Island för att visitera.
Han återvände 1360 till Norge och dog kort
därefter. E:s enda kända dikt är »Lilja», en
»drapa», som i 100 8-radiga strofer skildrar
änglarnas och människornas syndafall, Kristi
liv och död, uppståndelse och himmelsfärd
samt slutar med en rad lyriska strofer,
särskilt riktade till jungfru Maria, på vilken
namnet »Lilja» syftar. I »Lilja» är
»skaldediktens» tunga kenningstil f. ggn ersatt av en
allmäneuropeisk, rent modern poetisk diktion.
Denna dikt åtnjöt i gammal tid ofantlig
popularitet. Den finnes övers, till en mängd olika
språk (till sv. av A. Åkerblom, 1916). Jfr
Eirlkr Magnüssons edition av »Lilja» (1870)
och E. Noreen, »Den norsk-isländska poesien»
(1926). Ad. N-n.*
Eystein Erlendsson, norsk ärkebiskop (d.
1188), se öystein Erlandsson.
Eystein Meyla [8T- moi-], norsk
tronkrä-vare (d. 1177), se öystein Möyl a.
Eystrasalt, »Österhavet», den fornnordiska
benämningen på Östersjön.
Eythin [éi’pin], lord, se K i n g, J.
Eyvind Skåldaspillir (hette eg. E y v i n d r
Finsson; omkr. 915—omkr. 990).
Personlig vän till konung Håkan den gode, med
vilken han även var befryndad, diktade E.
någon tid efter dennes fall i slaget på Stord,
vari han själv med utmärkelse deltog, sin
förnämsta dikt, »Häkonarmäl» (»sången om
Håkan»), vari han skildrar Håkans sista strid
och mottagande i Valhall (sv. övers, av A.
Åkerblom i »Nordiska fornkväden», I, 1899,
och av E. Noreen i Nord. Tidskr. 1922).
Stycket är till sin planläggning och i fråga om
många detaljer en efterbildning av den dikt,
»Eirlksmäl», som av okänd förf, diktats över
Håkans broder Erik Blodyx, men äger trots
detta stort självständigt poetiskt värde.
Med Eriks söner levde E. ständigt på spänd
fot. Däremot tyckes han, sedan Håkan
jarl kommit till makten, ha med sympati
omfattat denne. Åtm. har han vid hög ålder
(efter 986) till dennes ära författat dikten
»Häleygjatal» (Hålöygernas uppräkning),
varav endast en ringa del till våra dagar
bevarats. Däri redogjordes i korthet för Håkan
jarls förfäder från den mytiske stamfadern
ned till Håkan själv Dikten är en närgången
imitation av Tjodolfs »Ynglingatai» isé d o.).
Detta E:s sätt att efterbilda andra skalder
är trol. anledningen till binamnet
Skäldaspil-lir, som torde betyda »skaldefördärvaren» (i
senare tider ofta orätt övers med
»skaMe-fördunklaren» och sålunda förvandlat till
hedersnamn). E. var den siste mera betydande
hovskalden av norsk börd. Jfr E. Noreen, »Den
norsk-isländska poesien» (1926). Ad. N-n.*
E’zdorf, Johann Christian Michael,
tysk målare, se E t z d o r f.
Ezekiel, judisk profet, se Hesekiel.
Ezekiel [izl’kjal], Moses Jakob,
amerikansk skulptör (1844—1917). Deltog i
inbördeskriget samt studerade därefter från
1869 skulptur i Berlin och i Rom, där han
sedan förblev bosatt. Hans monumentala verk
berömmas för uttrycksfull formgivning och
stark karakteristik. Av dem finnas de flesta
i Amerika: monument i Filadelfia över
religionsfriheten, Jeffersonmonumentet i
Louis-ville, Columbus i Chicago, general Lees
ryttarstaty m. fl. G-gN.
Ezzelino da Boma’no [etseli’nå-], italiensk
tyrann (1194—1259). Slöt sig 1232 till sin
tidigare motståndare kejsar Fredrik II, fick
herraväldet över Vicenza (1236), Padova och
Treviso (1237) samt äktade 1238 Fredriks
naturliga dotter Selvaggia. Som regent var
han ytterligt grym men styr’1 sitt rike med
klokhet och kraft. E. va> en förelöpare till de
ital. renässanstyrannerna. Vid Torricella slog
han 1258 en här, som sökte hjälpa Mantova
mot honom. Då han även ville kuva Milano,
blev han slagen vid Soncino, tillfångatogs och
dog. Biogr. av S. Mitis (it., 1896) och F.
Stieve (1909).
Eötvös [0’tvöj"], J ö z s e f, baron, ungersk
statsman och författare (1813—71). Som
politiker tillhörde han reformpartiet. Hans
strävanden för en genomgripande ombildning av
Ungerns samhällsförhållanden kommo först
till uttryck i hans verksamhet som romanför-
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
