Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fablia - Fabre, Émile - Fabre, Ferdinand - Fabre, Jean Henri - Fabre d’Églantine, Philippe François Nazaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1269
Fabre—Fabre d’Églantine
1270
brösa scener ur böndernas och borgarnas
äktenskapliga liv och skildra med uppsluppet humör
kvinnornas otrohet, männens enfald samt
munkars och prästers snedsprång. Medvetet
satiriska äro däremot dessa berättelser sällan; de
taga icke parti för de små mot de stora, som
man stundom sagt, utan inskränka sig till att
giva livliga och kvicka sedeskildringar. Deras
naturlighet och goda lynne i förening med
den ofta minutiösa skildringen av folkets
vardagsliv förläna dem deras värde. F. försvinna
ur litteraturen i början av 1300-talet, men
deras anda fortlever i den korta
prosaberättelsen, novellen, och i farsen, vilka båda arter
uppstått ung. samtidigt. Som kända
f.-förfat-tare kunna nämnas R u t e beu f och J e h a n
de Condé m. fl. — F:s tradition kvarlever
länge i den franska litteraturen. Så upptager
t. ex. den versifierade komiska berättelsen
(»conte pour rire»), som med La Fontaine dyker
upp i fransk litteratur för att sedan hålla
sig under hela 1700-talet, ofta direkt eller
indirekt motiv och uppslag från gamla f., och
deras anda, »1’esprit gaulois», livar alltjämt
arten. — Litt.: J. Bédier, »Les fabliaux»
(1893; 5:e uppl. 1925); W. Söderhjelm,
»Studier i fransk berättarkonst» (1910). A. de
Montaiglon och G. Raynaud ha samlat de
bevarade fabliåerna i »Recueil général des
fabliaux des XIII:e et XIV:e siècles», I—VI (1872
—90). J. M.*
Fabre [fäbr], Émile, fransk dramatiker
(f. 1869). F. är son till en regissör, var först
anställd i handel, sedan tidningsman, ägnade
sig åt dramatiskt författarskap och blev
1914 chef för
Comé-die frangaise. Redan
som barn sysslade han
med att skriva för
teatern. Från hans
hand stammar en lång
rad pjäser: »L’argent»
(1895), »Le bien
d’au-trui» (1897), »La vie
publique» (1901), »Les
ventres dorés» (1905),
»La maison d’argile»
(1907; uppf. i
Stockholm 1919 av Férau-
dys sällskap), hans bästa stycke, som
behandlar äktenskapsskillnadens problem ur barnens
synpunkt, »Les sauterelles» (1911), »Un grand
bourgeois» (1914) och »La maison sous 1’orage»
(1920). F. är en talangfull lärjunge av Henri
Becque och behandlar med kärv uppriktighet
individerna i deras förhållande till samhället,
särskilt tilldragelserna i de moderna
politikernas, finansmännens och lycksökarnas värld.
Han har tagit starka intryck av Ibsen, vars
dramer han infört på franska nationalscenen.
Som chef för denna har F. utan att bryta med
klassiska traditioner visat sig i stånd att i
måttfullt urval presentera den samtida
produktionen. R-n B. (Kj. S-g.)
Fabre [fäbr], Ferdinand, fransk skrift-
ställare (1830—98). Studerade medicin och
teologi samt beträdde sedermera den litterära
banan. Hans första roman, »Les Courbezon»
(1862), med
undertiteln »Scènes de la vie
cléricale», föranledde
Sainte-Beuve att kalla
honom »den starkaste
av Balzacs lärjungar».
F. har också jämförts
med Thomas Hardy
genom den trohet mot
födelsebygden,
Ceven-nernas pittoreska
berglandskap, som han
visat i sina senare
böcker, flertalet
skildran
de präst- och allmogeliv. Särskilt berömd blev
hans antiklerikala roman »L’abbé Tigrane»
(1873; »Abbé Tigranes», 1902); i övrigt må
nämnas »Mon oncle Célestin» (1881) och
»Lu-cifer» (1884). F. var en typisk övergångsfigur
mellan realism och naturalism. Kj. S-g.
Fabre [fäbr], Jean Henri, fransk
entomolog (1823—1915). Ägnade sig först åt
lä-rarverksamhet men tog 1867 avsked för att
uteslutande ägna sig åt biologiska studier. F.
var en framstående
kännare av
insekternas levnadsförhållanden och instinkter.
Flertalet av sina om
en sällsynt
skarpsinnig iakttagelseförmåga vittnande
upptäckter inom
insektbiologiens område
skildrade han på ett ytterst
detaljerat sätt i sina
även genom ett livligt
och fängslande
framställningssätt utmärkta »Souvenirs
entomo-logiques» (10 dir, 1879—1907). F. var bosatt
i Sérignan i Provence. Han blev 1913 led. av
sv. Vet.-akad. I sv. övers, utkommo »Ur
insekternas värld» (1911) och »Instinktens
mysterier» (1919). Jfr Charles-Roux, »J. H.
F. en Avignon» (1913); biogr. av G. V. Legros
(1913). G. A-z.*
Fabre d’Ég!antine [fä’bro deglätfn], P h
i-lippe Frangois Nazaire, fransk
revo-lutionsman (1750—94). F. tilläde sitt andra
namn, enär han påstod sig ha i Toulouse som
skaldepris vunnit en »églantine» (vildros) i
guld. Han blev skådespelare, kom 1787 till
Paris, skrev flitigt komedier, av vilka den
bästa, »Le Philinte» (1790), är en fortsättning
av Molières »Le misanthrope», som F. dock
missförstått. Som stilist var F. klen. Han slöt
sig ivrigt till revolutionen 1789 och blev
anhängare av Danton, som (för kort tid) gjorde
honom till sekreterare i justitieministeriet,
då han själv blev minister aug. 1792. F.
invaldes i konventet och röstade för konungens
död. Genom sin svulstiga rapport till konven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
