Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackförening - Omfattning - Organisationsformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Fackförening
10
fentlig tjänst anställda tjänstemän. Liknande
organisationer ha åstadkommits i vissa andra
länder och ha etablerat internationellt
samarbete enl. allmänt vedertagna
fackförenings-principer. I Sverige har en motsvarande
utveckling förmärkts särskilt inom
journalistyrket, musikeryrket, farmaceutyrket, bland
arbetsledarna inom industrien, hantverket och
transportväsendet samt bland folkskollärarna.
Organisationsformer. Organisationstekniskt
sett äro de lokala f. rörelsens
primärorganisationer. Till dem sker medlemsrekryteringen
direkt. Deras verksamhetsområden ha
avgränsats antingen yrkesvis el. industrivis;
stundom ha gränslinjerna uppdragits med
hänsyn till arbetsfördelningen inom yrkena
eller industrierna, varvid verksamhetsområdet
ofta begränsats till ett företag el. e n
anläggning. Förbunden, som bildats av f., ha
följaktligen i flera fall mer än en
lokalavdelning på samma plats. Eftersom det mest
var yrkesutbildade arbetare, som åstadkommo
de första fackföreningarna och de första
förbunden, följde man i regel de gamla
yrkes-gränserna, då verksamhetsområdena
utstakades. Förbunden fingo karaktär av
yrkes-förbund eller, som man vanl. uttryckte
sig, fackförbund. Med den industriella
utvecklingen och arbetsgivarnas organisering
uppstod behovet av andra
organisationsformer. Man krävde, att yrkes- eller
fackförbunden skulle ersättas med
industriförbund, alltså förbund, som skulle omfatta
alla arbetare inom samma industri utan
hänsyn till deras yrkesutbildning eller särskilda
yrkestillhörighet. Det visade sig emellertid,
att de yrkesutbildade arbetarna ogärna ville
medverka därtill, och trots att beslut om
industriförbund fattades av
Landsorganisationens kongress redan 1919, har denna reform
ännu (1927) icke kunnat helt genomföras.
Dock har en förskjutning av
medlemsmateria-let skett på så sätt, att antalet i
industriförbund sammanslutna arbetare var omkr. 20 %
större 1923 än 1919, då beslutet fattades.
Samma problem är aktuellt i de flesta andra
länder, särskilt i England, där uppdelningen
av arbetarna i yrkes- och
specialorganisationer alltid varit påfallande. Som en
övergångsform till industriförbund har man där bildat
federationer, inom vilka de
närbesläktade förbunden till en viss grad bibehållit sin
självständighet. I Tyskland och i Sverige har
man i samma syfte förenat närbesläktade
förbund i karteller (i Sverige t. ex. Den
grafiska industrikartellen och Samverkande
byggnadsfackförbunden). Oavsett om f. äro
avdelningar av yrkesförbund eller
industriförbund, ha de i regel indelats i v e r
k-stadsklubbar, omfattande samtliga medl.
på samma arbetsplats, eller i sektioner
med hänsyn till medlemmarnas fack- eller
yrkestillhörighet. Inom vissa förbund ha
samtliga f. på samma ort sammanslutits i
plats- eller sa morganisationer
och inom andra förbund i distriktsorg
a-nisationer. Samtliga förbunds
lokalavdelningar på samma plats ha därjämte bildat
lokala fackliga
centralorganisationer, vilka huvudsaki. ha till uppgift att
bedriva agitations- och
upplysningsverksamhet. — Tyngdpunkten är förlagd hos
förbundsstyrelserna, vilka utrustats med långt gående
befogenheter gentemot lokalavdelningarna med
avseende på lönerörelsers och
arbetsinställelsers iscensättande och avslutande,
kollektivavtals upprättande o. s. v. Verksamheten har
alltså centraliserats hos förbundsledningarna.
I den mån förbunden nödgas anlita
Landsorganisationens understödsresurser, äger
dennas ledning (Lan ds sekreta ristet och
Representantskapet) ungefär samma
befogenheter gentemot förbunden, som dessa
tillerkänts i förhållande till
lokalavdelningarna. Landsorganisationen är emellertid
endast en försvarsorganisation, vars uppgift är
begränsad till att understödja förbunden
under lockouter, föreningsrättsstrider och
arbetsinställelser, föranledda av arbetsgivares
försök att framtvinga lönereduceringar. I
andra länder har motsvarande organisation
även åtagit sig understödsförpliktelser med
tanke på s. k. anfallsstrider.
I motsats till denna s. k.
reformistiska fackföreningsrörelse har den s y n d
i-kalistiska förlagt tyngdpunkten till 1
o-k a 1 a samorganisationer (L. S.).
Dessa äga oinskränkt självbestämningsrätt, och
centralorganisationens (S. A. C.)
befogenhets-område är väsentligen begränsat till
administrativa och organisationstekniska
uppgifter. Alla arbetare på samma plats utan
hänsyn till yrke eller arbetsuppgifter förenas i
den lokala samorganisationen men indelas
inom denna i driftsektioner,
motsvarande verkstadsklubbarna inom den
reformistiska fackföreningsrörelsen. Samtliga
driftsektioner inom samma näringsgren, yrke o.
s. v. på platsen sammanslutas i ett
syndikat, närmast motsvarande de lokala
fackföreningarna. Syndikaten förenas i sin tur
i federationer, vilka slutligen
sammanslutas i departement. De båda
sistnämnda äga inga befogenheter gentemot de
lokala organisationerna men motsvara i
övrigt närmast fack- och industriförbunden inom
den reformistiska rörelsen.
Rätt till ledamotskap i f. eller
syndika-listisk lokal samorganisation är principiellt
tillerkänd alla arbetare, som äro sysselsatta
inom organisationens verksamhetsområde.
Viss minimiålder sgräns är i regel fastställd
(14—16 år). Inom vissa yrken har man
därjämte sökt begränsa tillträdet till f. och
därmed till arbetstillfällena medelst s. k. lä
r-lingsr e gul a t i v, vilka innebära, att
antalet lärlingar skall stå i viss proportion till
antalet utbildade arbetare. Även ha förmärkts
tendenser att avstänga tillträdet till f. och
arbetstillfällena, då arbetslösheten är särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
