Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fagopyrism, Bovetesjuka - Fagopyrum - Fagott - Fagrskinna - Faguet, Émile - Fagus - Fa-hien - Fahlander, Gustaf - Fahlbeck, Hans Erik - Fahlbeck, Pontus Erland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
Fagopyrum—Fahlbeck
26
dylika s. k. fytodynamiska (för
solstrålarna sensibiliserande) ämnen förekomma
täml. allmänt inom växtriket, t. ex. i klöver,
särskilt alsikeklöver (Trifolium hybridum),
som därför också stundom framkallar en
liknande hudsjukdom. Att blott vita eller
vitfläckiga djur angripas torde bero på^tt endast
i deras hud solstrålarna förmå att tränga på
djupet med tillräcklig styrka för att kunna
alstra de beskrivna förändringarna. (E. T. N.)
Fagopyrum, se B o v e t e.
Fago’tt (it. fago’tto, eg. knippa; fr.
basson). 1. Träblåsinstrument,
bestående av två parallella rör,
anblås-och mynningsröret, samt en nedre
del, »stöveln», vari de båda rören äro
nedstuckna; anblåsningen sker med
dubbelrörblad som hos oboen.
Instrumentet förekom redan på 1500-talet
men blev först under 1700-talet mer
allmänt. Vanl. använde man då
namnet d u 1 c i a n (så även Bellman).
Omfånget är numera kontra-& till
tvåstrukna ess. F. är av alla inom
träblåsgruppen förekommande
basinstrument det viktigaste. Ett ännu
lägre gående basinstrument är k o n
t-r a f a go t ten. — 2. En
tungstämma i orgeln, vanl. i 16 fot. T. N.
Fagrskinna, »den vackra skinnboken» (eg.
»Nöregs konunga tal»), en prydlig
pergaments-kodex, som innehöll en samling av norska
konungasagor; förstördes vid Köpenhamns
brand 1728. Lyckligtvis hade man avskrifter,
efter vilka F. utgivits, senast 1902—03 av
F. Jönsson. F. författades sannolikt på Island
i förra hälften av 1200-talet. Framställningen,
en sammanhängande skildring, börjar med
Halfdan Svartes historia och fortsättes till
1177, varvid legendariska berättelser
utmönstras men skaldernas kväden åberopas som
historiskt giltiga vittnesbörd. Th. W.*
Faguet [fagä’], É m i 1 e, fransk
litteraturhistoriker (1847 17/i2—1916 7/6). Var först
läro-verkslärare i landsorten och blev 1890 prof, i
fransk poesi vid Sorbonne. Han var en
utomordentligt flitig
litteratur- och
teaterkritiker, framför allt i
Journal des Débats,
där han 1896
efterträdde Lemaitre.
Lejonklon visade han
redan med
doktorsavhandlingen, »La
tra-gédie frangaise au
XVI:e siècle» (1883),
som omedelbart följdes
av de fyra
essäsamlingarna »Les grands
maitres du XVII:e siècle» (1885; ny uppl.
1889 med titeln »Dix-septième siècle»),
»Dix-neuvième siècle» (1887), »Dix-huitième siècle»
(1890) och »Seizième siècle» (1894), vilka
tillsammans utgöra hans litteraturhistoriska
hu
vudverk, ett standardarbete i sitt slag. Ur F:s
rika produktion må f.ö. nämnas »Drame ancien.
drame möderne» (1898), »Histoire de la
litté-rature frangaise» (2 bd, 1900—01), »Propos
lit-téraires» (5 bd, 1902—10), »Propos de théätre»
(3 bd, 1903—06), »Amours d’hommes de lettres»
(1906) samt smärre verk om La Fontaine
(1884), Corneille (1886), Voltaire (1895),
Flau-bei t (1899), A. Chénier (1902) och Molière(1914).
Politiska ämnen behandlade F. bl. a. i
»Ques-tions politiques» (1899), »Le libéralisme» (1903),
»L’anticléricalisme» (1906), »Le socialisme en
1907» (1907) och »Le féminisme» (1910). Stort
uppseende väckte hans stridsskrift mot
demokratien, »Le culte de 1’incompétence» (1911;
»Inkompetenskulten», 1912). Sina sista år
ägnade han åt djupgående Rousseaustudier, vilkas
resultat nedlagts i fem olika arbeten (1910—
14). F., som 1900 invaldes i Franska akad.,
intar en mellanställning mellan Brunetières
dogmatiska och Lemaitres impressionistiska
kritik; hans metod är rent analytisk och
förutsättningslöst återuppbyggande på grundvalen
av givna psykologiska och historiska fakta.
Bland den franska kritikens moderna mästare
är hans ställning given vid sidan av dessa två.
Jfr A. Séché, »É. F.» (1904); uppsats av S.
Söderman i Nord. Tidskr. 1917; A. Belis,
»La critique frangaise ä la fin du XIXe
siècle» (1926). Kj. S-g.
Fägus, se Bok.
Fa’-hien [-hjän], prästnamn på en kinesisk
andlig (familjenamn Kun g), den förste av de
kinesiska pilgrimer, som med sina skildringar
belyst den indiska buddismens höjdpunktstid
och förfallsperiod. F. besökte 399—414 e. Kr.
Centralasien, Indien, Ceylon och Sumatra.
Hans memoarer ha flitigt översatts och
studerats av västerländska forskare. Se J. Legge,
»A record of buddhist kingdoms» (1886; text,
övers, och kommentar). B. Kgn.
Fahlander, Gustaf, se Edelstam.
Fahlbeck, Hans Erik, skådespelare (1841
—86), bror till P. E. F.; av värmländsk
bruks-ägarsläkt. Var 1861—66 elev vid Kungl.
teatrarna, spelade en tid i Amerika, där han i
Chicago bildade Svenska dramatiska
sällskapet, samt i Oslo och Helsingfors, var 1874—
82 anställd vid Nya teatern i Göteborg och
från 1882 vid Kungl. teatrarna. Bland F:s
roller märkas Erik XIV, Engelbrekt, Caligula
i »Fäktaren i Ravenna» och Ludvig XI i
»Gringoire». F. ägde ett ståtligt yttre; hans
framställning präglades av förnäm pondus,
temperament och personlig humor. G. K-g.
Fahlbeck, Pontus Erland,
universitetslärare, politiker (1850—1923), bror till H. E.
F. Blev 1870 student och 1880 i Lund fil. dr
på avh. »Kritiska studier öfver det frankiska
rikets äldsta samfundsskick» (1880; omarb.
fr. övers. 1883), s. å. docent i allmän historia
och var 1889—1902 e. o. prof, i historia och
statskunskap samt 1902—09 e. o. och 1909—
15 ord. prof, i statskunskap och statistik. Han
var 1903—11 led. av Första kammaren (hö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
