Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falk, Erik - Falk, Erik Valdemar - Falk, Herman Adolf - Falk, Herman Otto - Falk, Hjalmar Sejersted - Falk, Hugo - Falk, Johannes - Falk, John Ludvig - Falk, Matths - Falk, Max - Falkberget, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Falk, E. V.—Falkberget
54
medlem av svenska beskickningen till Moskva
1561. F. skildras som en »lärd, försiktig och
allvarsam man, både älskad och betrodd av
konungen». — Hans son krigsmannen Bengt
F. (f. 1540) halshöggs vid Linköpings blodbad
1600. A. G-w.
Falk, Erik Valdemar, historiker (f.
1873 18/2), bror till H. O. F. Blev 1899 fil. lic.
och 1912 fil. dr i Uppsala, 1900 extralärare
vid Nya elementarskolan i Stockholm samt
1907 adjunkt och 1912 lektor vid Östermalms
högre realläroverk. Han har skrivit bl. a.
»Sverige och Frankrike 1632—1634» (1911),
»Geografisk läsebok», I—IV (1910—17),
»Dantes uppfattning av stat och kyrka» (1917),
»Finnarna i Värmland intill 1600-talets slut»
(i bd 3 av »En bok om Värmland», 1921),
»Familjen Medici» (1925) samt läroböcker för
gymnasiet i forntidens och medeltidens
allmänna historia (1920), i nya tidens historia
(1922) och i svensk historia (2 dir, 1923—
24). E. N-nn.
Falk, Herman Adolf, hovjägmästare
(1785—1865). Blev 1808 volontär vid Närkes
och Värmlands reg:te, avancerade till fänrik
och tog 1812 avsked ur krigstjänsten. 1816
—65 var han
överjägmästare i Värmland
och utnämndes 1823
till hov jägmästare. —
F. vann anseende som
en av Sveriges mest
framstående jägare, i
synnerhet som
björnjägare och ledare av
större björnjakter, s.
k. skallgångar. Med
egen hand fällde han
omkr. 100 björnar. —
F:s»Underrättelser om
de i Wermeland brukliga björn-skall» (1819;
ny uppl. 1828) innehåller flera för den tiden
nya upplysningar om björnens levnadssätt,
så även uppsatsen »Något om björn och
björn-jagt» (i Tidskrift för Jägare och
Naturforskare 1834). F. nitälskade varmt för bättre
jaktvård. (Lönnb.)
Falk, Herman Otto, jurist, ämbetsman
(1869—1919), bror till E. V. F. Blev sekr.
hos Försäkringsinspektionen 1903, andre led.
av Justitiedep :s lagavdelning 1911, byråchef
för lagärenden där 1914 och regeringsråd 1916.
F. var konsultativt statsråd i ministären
Swartz 30 mars—19 okt. 1917. Utnämndes
till revisionssekreterare 1911 och till
häradshövding i Kinds och Redvägs domsaga 1914,
vilka båda befattningar han dock på grund
av offentliga uppdrag ej kom att tillträda.
F. deltog verksamt i flera kommittéer och
beredningar inom lagstiftningsarbetet. Efter
ministären Swartz’ avgång utsågs F. att inom
processkommissionen utarbeta förslag till
rättegångsväsendets ombildning och blev 1919
kommissionens ordf. F. var högt uppskattad
för sin förmåga att kortfattat och klart
ut
forma lagtexten i de av honom utarbetade
lagförslagen samt motiven för dessa. Han
utgav »Om ideella föreningar» (1908). Ldht.
Falk, Hjalmar Sejersted, norsk
språkforskare (f. 1859). Var lärjunge till S. Bugge,
blev 1888 fil. dr och 1897 prof, i germansk
filologi vid univ. i Oslo. F. har varit
verksam på olika områden av den nordiska
filo-logien och angränsande vetenskaper. I
Rigs-maalforeningen har han kämpat mot
»landsmålet». Bland F:s skr. märkas »Sprogets visne
blomster» (1895), de tills, m. A. Torp utgivna
»Dansk-norskens lydhistorie» (1898),
»Dansk-norskens syntax» (1900) och »Etymologisk
ordbog over det norske og det danske sprog»
(2 dir, 1903—06; utvidgad tysk uppl. 1910—
11), »Altwestnordische Kleiderkunde» (1919)
och »Betydningslære» (1920).
Falk, Hugo, författare (1862—1925),
sonson till H. A. F.; officer 1883, kapten vid
Värmlands reg:te 1903. F. utgav flera friska
och hurtiga pojkböcker, »Gösta Svärdfält och
båtsman Våghals» (1898), »Märta Båge och
Erik Ryning» (1900), »Skolpojkar» (1903) m.m.
Falk, Johannes, tysk författare (1768
—1826). Tog viktiga initiativ till social
hjälpverksamhet med stiftelsen Gesellschaft der
Freunde in der Noth (1813) och en
uppfostringsanstalt för värnlösa barn, Falk’sches
Institut, samt skrev satirer, uppfostringsskrifter,
»Goethe, aus näherm persönlichen Umgänge
dargestellt» (1832) m. m. Biogr. av A. Stein
(1912).
Falk, John Ludvig, ämbetsman,
politiker (f. 1873 2/io). F. blev 1901 länsnotarie i
Västerbottens län och 1916 landssekreterare
där samt är sedan 1917 landshövding i
Kalmar län. Han var 1921 (konservativ) led. av
Andra kammaren och har ofta anlitats vid
off. utredningar, så 1920 som sakkunnig ang.
fiskerinäringens främjande.
Falk, M a 11 h s, matematiker (1841—1926).
Blev fil. dr i Uppsala 1869, docent i
matematik s. å. samt var där lektor vid Högre
elementarläroverket 1877—90 och prof, i
matematik vid univ. 1890—1906. F:s
vetenskapliga upptäckter äro täml. begränsade, men i
stället ägde hans utmärkta framställningssätt
en viss betydelse för den matematiska
forskningen i Sverige. Led. av Vet.-akad. 1886. T. B.
Falk, Max, ungersk tidningsman (1828—
1908). Var ivrigt verksam för 1867 års
stats-rättsliga uppgörelse mellan Österrike och
Ungern. 1868—1906 huvudredaktör för Pester
Lloyd, 1869—-1906 moderatliberal medlem av
ungerska riksdagen, spelade F. en
framstående politisk roll, framför allt vid
delegationernas behandling av utrikes ärenden. V. S-g.
Falkberget, Johan, norsk författare (f.
1879 30/8). Var i hela sin ungdom
gruvarbetare, blev sedan socialistisk tidningsredaktör.
F. målar med kraftfull, stundom krass
naturalism gruvarbetarnas och rallarnas liv bland
fjällen i fattigdom, snusk och fylleri:
debutromanen »Svarte fjelde» (1907; sv. övers. 1911),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
