Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fallos - Falloux, Frédéric - Fallrep - Fallrepsknop - Fall river - Fallrörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Falloux—Fallrörelse
76
många folk varit och är föremål för gudomlig
dyrkan. Hos grekerna var falloskulten
huvudsaki. förbunden med Dionysos’ dyrkan, vartill
hörde s. k. fallosprocessioner (grek. fallofo’ria),
i vilka en kolossal fallosbild bars omkring
under sånger av lascivt innehåll. Även Dionysos’
följeslagare, satyrerna, och den ur
Dionysos-kulten uppkomna attiska komediens gestalter
brukade ofta vara utrustade med detta
attribut. Man tillskrev fallosbilder förmågan att
avvända onda makters inflytande, varför de
som amuletter buros om halsen och anbragtes
över husporten. Detta bruk återfinnes även
hos romarna. A. M. A.*
Falloux [-lo’], Frédéric, greve de, fransk
politiker och skriftställare (1811—86).
Debuterade som klerikal och legitimistisk
historiker samt invaldes 1846 i deputeradekammaren.
Efter
februarirevolutionen 1848 anslöt sig
F. till republiken och
föreslog
nationalverkstädernas stängning.
Av Louis Napoléon
utnämndes han dec. 1848
till
undervisningsminister, avgick okt. 1849
men fäste sitt namn
vid den mars 1850
antagna »loi F.», som
bröt universitetets
un-dervisningsmonopol
och lät prästerna och de andliga ordnarna få
dominerande inflytande över undervisningen.
Under kejsardömet var F. en av de liberala
katolikernas ledare. Han verkade under tredje
republikens första år förgäves för en förening
(»fusion») av legitimister och orleanister. Av
F:s skrifter märkas »Louis XVI» (1840; 6:e
uppl. 1888) och »Histoire de saint Pie V»
(1844; 4:e uppl. 1869). Postumt utgåvos hans
»Mémoires d’un royaliste» (2 bd, 1888). (A. A-t.)
Fallrepstrappa. a = trappan, b = övre fallrepsplanet,
c = undre fallrepsplanet, d — fotsteg (fallrepslejd) att
användas, då trappan ej är utsatt, e — fallrepsdävert
för trappans hissande och intagande.
Fallrep, urspr. benämning på de tåg, av
vilka man vid ombordstigning på fartyg
begagnade sig; numera även benämning på det
ställe, där ombordstigningen äger rum, varest
för detta ändamål ofta en öppning — f
allrepsport — på fartygssidan är anbragt.
På större fartyg finnas här en
fallrepstrappa med fallrepsstöttor samt ett
övre och ett undre fallrepsplan. På
örlogsfartyg givas, då militära personer av
officers och högsta underofficers tjänstegrad
samt kända personer komma ombord eller
lämna fartyget, fallrepshonnör av
fallrepspojkar och signal »blås över»
på skepparpipa. Åt kungliga personer lämnas
dylik honnör av officerare. Förr äntrade
fall-repspojkarna ned och räckte fallrepen åt den
ombordstigande. ö-g.
Fallrepsknop, se Knop.
Fall river [fåT ri’ve], stad i Massachusetts,
U. S. A., vid Taunton rivers utlopp i
Narra-gansett bay, 70 km s. om Boston; 120,485
inv. (1920). Stor bomulls- och oljeindustri.
Fallrörelse, den rörelse, varigenom en kropp
strävar att närma sig intill jordens
medelpunkt. Antingen rör sig kroppen i rät linje
mot denna, eller ock tvingas den att följa en
annan väg. Den förra rörelsen kallas fritt
fall, den senare är ett fallande efter en
bestämd bana, t. ex. fall längs ett lutande plan
eller i cirkelbåge, ss. vid pendelns rörelse.
Lagarna för f. (f a 11 a g a r) framställdes först
av G a 1 i 1 e i, som genom sina undersökningar
lade grunden till hela rörelseläran, sådan den
sedermera utvecklats främst av Newton. För
fritt fall i lufttomt rum gälla följ, lagar:
1. Alla kroppar falla med lika hastighet,
oberoende av ämne, storlek och form.
2. Hastigheten i tyngdkraftens riktning
ökas för varje tidsenhet med en bestämd
kvantitet, kallad tyngdkraftens acceleration.
Betecknas denna med g, är, om kroppen utgår
från vila, hastigheten vid slutet av första
tidsenheten g, av den andra 2 g o. s. v., vilket
vill säga, att, om tyngdkraften vid slutet av
första tidsenheten upphörde att verka,
kroppen skulle fortsätta sin rörelse med likformig
hastighet = g; efter andra tidsenhetens slut
skulle under samma förutsättning den
likformiga hastigheten bli 2 g, o. s. v.
3. Av lagen 2 följer, att de vägstycken
kroppen tillryggalagt bli proportionella mot
kvadraterna på de använda tiderna.
Betecknas accelerationen med g, tiden från rörelsens
början med t, hastigheten med u och vägen
(fallhöjden) med s, innehållas fallagarna
i följ, formler: u = gt och s — h gt2, ur vilka
genom elimination av t erhålles u = \jtgs.
Om t mätes i sek. och s i m, är vid 60° lat.
g = 9,819 mXsek.’2.
Vid kroppars fall i luftfyllt rum kan till
följd av luftens motstånd rörelsen icke längre
beräknas enl. ovanstående lagar. För tunga
kroppar (metallkulor) och måttliga fallhöjder
är dock avvikelsen obetydlig. Om kroppen,
samtidigt med att den faller, har en konstant
hastighet i horisontal led, blir dess bana en
gren av en parabel. Behandlingen av detta
problem är av särskild vikt inom ballistiken
(jfr K u 1 b a n a).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
