Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Famn - Famos - Famulus - Famös - Fan (djävul) - Fan (folk) - Fan (zoologi) - Fana - Fanar - Fanarioter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101 Famos—Fanarioter 102
givna i k. kung. 18 juni 1925. Vedstyckenas
längd blir 1 m eller 75 cm. S-r.
Famos [-å’s], ty., ryktbar, utmärkt.
FaTnulus, lat., yngre biträde (och lärjunge).
Famos (fr. fameux), ryktbar; ökänd.
Fan, se Djävul.
Fan, ett bantufolk, se F a n g.
Fan, zool., se Fjäder.
Fana. 1. En på en stång fäst duk, som
utgör en inf.- eller dragontrupps förnämsta
fälttecken. Under kejsartiden infördes f. i de
romerska härarna, vilka likväl fortfarande
bibehöllo sina gamla fälttecken. Under
medeltiden blevo f. allmänna, i det att varje
ordnad hop förde sin f., och de brukas ännu.
Dragonfanorna äro mindre än
inf.-fa-norna men större än rytteriets standar samt
vanl. kluvna och av damast.
Infanterifanorna äro vanl. fyrkantiga och av siden
(taft). Under 1600-talet brukades
kompanifanor, i det att varje kompani hade sin f.,
men under 1700-talet inskränktes de till 2
vid varje bataljon. Under 1800-talet
utträngdes de av bataljonsfanor, en för varje
bataljon, och under 1900-talet synas dessa
hålla på att ersättas med
regements-fanor, en vid varje reg:te. Av
kompanifanorna vid ett reg:te var f. vid
livkompaniet, för vilket översten var chef, vit; åt de
andra gavs vanl. någon annan, gemensam
färg. Karl XI gav de indelta reg:tena
kompanifanor i allm. av samma färg som
bottenfältet i resp, landskapsvapen. F. i
national-färgerna ha först efter franska revolutionen
börjat allmännare användas. I sv. hären
infördes blågula f. först av Karl XIV Johan
(1819). Oskar I återinförde (1844) f. i
landskapsfärgerna. Under Oskar II återtogos
na-tionalfärgerna. — De sinnebilder, som
an-bragtes på fandukarna, voro urspr. mycket
växlande. Under Kar] XI pryddes de indelta
truppernas f. med resp, landskapsvapen
(livfanan förde riksvapnet på mitten och
land-skapsvapnet överst rid stången), de värvades
med namnchiffer. Karl XIV Johan ersatte
ländskapsvapnen med riksvapnet, men Oskar I
återinförde landskapsvapnen, som sedan
bibehållits, och lät även anbringa segernamn
på duken.
I äldre tider voro f. mycket stora, stundom
flera m i fyrkant, men dock lätta, emedan
de voro målade eller infällda, i vilket senare
fall dukens prydnader voro utklippta av olika
färgat siden och sedan infällda i duken, som
på dessa ställen bortklipptes. Under
1600-talets senare hälft minskades dukarnas
storlek betydligt. Under frihetstiden infördes i
Sverige broderade f., som efter hand urartade
med hänsyn både till det tekniska utförandet
och till tyngden. En återgång har därför här
skett till äldre, smidigare former (i utlandet
brukas ännu allmänt tunga broderade f.).
Huru sv. härens f. skola vara anordnade är
bestämt genom generalorder 1 juni 1898
(kom-mittébetänkanden 2 april 1892 om
inskriptio
nens och 30 april 1897 om f:s tekniska
anordning). De vid fanstångens spets hängande
banden äro en relativt ny anordning (i
Sverige från 1819). Stundom äro de hedersgåvor,
givna av någon kunglig person. Då man
beskriver en f., skiljer man mellan dukens inre
sida, den sida, som är inåt fanföraren, om
f. tänkes buren vid hans högra sida, med
duken blåsande bakåt, och den yttre.
Beskrivningar över äldre sv. f. äro utg. av R.
Ce-derström, »Svenska kungl. hufvudbanér och
fälttecken» (1900; Meddelanden från
Lifrust-kammaren, 2). — F. hedras med stora
äre-betygelser; förlust av f. anses för en stor nesa
och erövrandet av fientliga f. för synnerligen
ärofullt (om Sveriges segerfanor se
Trofé-e r). Vid f. avlades krigsmannaeden, varför
denna stundom kallas f a n e d. Att vara
»under fanan» är liktydigt med att vara inkallad
till tjänstgöring. — Jfr Fanpluton och
Fanvakt. J. P-i.*
2. F. betecknade i slutet av medeltiden och
början av nyare tiden en skara krigare, som
samlats under ett gemensamt fälttecken (fana).
Benämningen kom i Sverige att användas
blott för rytteriet (för fotfolket begagnades
namnet f ä n i k a, se d. o.). Varje landsända
utrustade ett visst antal landsryttare, vilka
sammanfördes i landsfanor. Under Erik
XIV funnos i regel 8 sådana fanor, av vilka
en från Uppland, två från Småland, en från
Östergötland, två från Västergötland och två
i Finland. Detta antal växlade dock; särskilt
under krigstid ökades det. Konungens egna
ryttare fördelades i en hovfana och två fanor
hingstridare, vilka efter sin utrustning
kallades svarta och blanka ryttare. Dessutom
funnos hertigarnas f., adelsfanan och de fanor,
som uppsatts genom utländsk värvning. —
En landsfanas styrka var i regel 300 ryttare
och hästar. Befälet över f. fördes av
rytt-mästaren med biträde av löjtnanten och
fänriken (kornetten), vilken det tillkom att föra
fanan (standaret). Fanornas storlek och
indelning voro mycket växlande. I början av
1600-talet hade deras numerär betydligt
sjunkit, och andra benämningar för rytteriets
indelning kommo i bruk (regementen, indelade
i kompanier). Litt.: »Axtorna, en studie i
organisation och taktik» (Meddelanden från
Kungl. krigsarkivet, IV, 1926). M. B-dt.
Fanär (turk. Fenér, lykta), stadsdel i n. v.
Konstantinopel, vid Gyllene hornet, uppkallad
efter ett där beläget fyrtorn.
Fanarioter, benämning på i Fanar (se d. o.)
efter Konstantinopel s erövring kvarboende
förnäma grekiska släkter. Bland medlemmar
av dessa togos ofta högre ämbetsmän i
turkisk tjänst, ss. hospodarer (ståthållare) i
Mol-dau och Valakiet (1711—1821), högre präster
m. fl. De missbrukade ej sällan sin svåra
mellanställning till utpressningar mot de kristna.
Efter grekiska frihetskriget utflyttade större
delen av dem till Grekland. Jfr N. lorga,
»Histoire des états balcaniques» (1925).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
