Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farnesina, Villa - farnesiska konstverk - Farnowski, Stanisław - Farnworth - Farnöte - Faro - Faro, Punta del - Faros - Farragut, David Glasgow - Farrar, Frederick William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Farnesiska konstverk—Farrar, F. W.
128
Villa Farnesina.
i senare tid stympade park till kardinal
Ales-sandro Farnese (d. 1589, bror till O. Farnese,
se Farnese, släktöversikten) och stannade
i hans släkt, efter vilken den fått namn. Den
tillföll 1731 huset Bourbon i Neapel, växlade
sedan ägare och inköptes 1927 av italienska
staten, som beslutat upplåta den åt den
ny-stiftade Accademia dTtalia. E.L-k; B. H-d.
Farnesiska konstverk kallas ofta den
samling antika skulpturer, som ätten Farnese
hopförde i sitt palats i Rom (se Farnese, P
a-lazzo). 1786 flyttades skulptursamlingen,
bortåt 150 nummer, till Museo nazionale i
Neapel av familjen Bourbon. Särskilt bekanta
äro »Farnesiska tjuren» (se bild vid art. A
m-f i o n) av Apollonios från Tralles och hans
broder Tauriskos, »Farnesiske Herakles» och
»Farnesiska Flora».
Farno’wski (lat. Farnövius), Stanislaw
(Stanislaus), polsk sektledare (d. efter 1614).
Var student i Heidelberg 1564, utvisades för
arianska kätterier, återvände till Polen och
blev ledare för en förmedlande grupp unitarier,
som trodde på Guds sons preexistens och
medverkan vid skapelsen men bestred hans
jämlikhet med Fadern. A. G-w.
Farnworth [fä’ncoöp], stad i eng. grevsk.
Lancaster, vid Irwell; 27,901 inv. (1921).
Kolgruvor, bomullsspinnerier m. fl. fabriker.
Farnöte, se Flock och farnöte.
Faro, distrikt i sydligaste Portugal, se A
1-g a r v e. — Huvudstaden, Faro (12,925 inv.
1920), ligger på s. kusten. Biskopssäte.
Export av sydfrukter m. m.
Faro, Punta del [po’nta del fa’rå], el.
C a’p o P e 1 o’r o, Siciliens nordostligaste udde,
vid Messinasundets n. inlopp; fyrtorn.
Fa’ros (lat. Pha’rus), liten ö i Egypten,
utanför Alexandria (se d. o.), vilken av
Alexander den store förenades med fasta landet
genom en lång damm, Ueptastadion. På ön
lät Ptolemaios Filadelfos (reg. 285—246 f. Kr.)
byggmästaren Sostratos från Knidos uppföra
ett fyrtorn, som räknades bland världens sju
underverk och fick namn efter ön. I några
nyeuropeiska språk (fr. phare, it. faro) har
namnet övergått att beteckna fyrtorn i allm.
Jfr H. Thiersch, »Pharos» (1909). A. M. A.*
Farragut [fä’rogøt], David Glasgow,
nordamerikansk amiral, en av
sjökrigshistoriens mest framstående personligheter (1801
5/7—70 14/s). Inträdde i marinens tjänst redan
vid 10 års ålder och
deltog i kriget mot
England 1812—14. Ehuru
till börden
sydstats-man, ställde han sig
vid inbördeskrigets
utbrott 1861 av
pliktkänsla i nordstaternas
tjänst, i vilkas ägo den
flotta befann sig, åt
vilken han sedan
gossåren ägnat ett
makt-påliggande och
framgångsrikt arbete. I
början av 1862 ställdes Western gulf squadron
under F:s befäl. Efter omsorgsfulla
förberedelser lyckades F. i april s. å. att trots starkt
motstånd forcera inloppet till Mississippi med en
sjöstyrka och med denna framtränga till New
Orleans, vilken strategiskt och politiskt
viktiga stad efter häftiga strider tvangs att giva
sig. F. fortsatte sedan uppför Mississippi,
och sedan Port Hudson 1863 av F. i förening
med general Banks’ trupper tvungits
kapitulera, var hela Mississippi i nordstaternas
besittning. 1864 inträngde F. med 4 monitorer
och 15 ångare i den av minlinjer skyddade
Mobileviken och besegrade sydstaternas där
befintliga eskader. För denna bedrift
utnämndes F. till viceamiral samt fick av staden New
York mottaga en gåva av 50,000 doll. Som
amiral och chef för den eskader, som 1867—68
besökte Europa (även Stockholm), blev F. allmänt
hyllad. — Biogr. av F:s son Loyall Farragut
(1880) och av A. T. Mahan (1893). H. W-l.*
Farrar [fä’ra], Frederick William,
engelsk teolog av den bredkyrkliga riktningen
(1831—1903). Blev 1869 predikant hos
drottning Viktoria, utnämndes 1876 till kanonikus
i Westminster och
kyrkoherde i S:t
Margarets församl. i London
samt blev 1895
domprost i Canterbury. F.
utövade en omfångsrik
litterär verksamhet.
Som andlig författare
framträdde han med
åtskilliga utmärkta
och vitt spridda
arbeten. Nämnas må
»Seekers after God» (1868;
sv. övers. 1879), »The
witness of history to Christ» (1870; sv. övers.
1878), »The life of Christ» (1874; sv. övers.,
3:e uppl., 1885) och »Life and work of St.
Paul» (1880; sv. övers. 1880, 1892—93 o. 1903).
Av F:s predikosamlingar är den ryktbaraste
»Eternal hope» (1878; »Evighetens hopp», 1881;
3:e uppl. 1889), som framkallade beskyllningen
för bristande renlärighet. F. utgav även
pre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
