Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farrar, Frederick William - Farrar, Geraldine - Farrère, Claude (Bargone, Frédéric Charles) - Farris (Farrisvand) - Farrukhabad, Farukhabad - Fars (drama) - Fars - Farsalos - Farsang - Farsanöarna - Farsetia incana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Farrar, G.—Farsetia incana
130
dikningar för ungdom samt pedagogiska
uppsatser, vilka bidragit till väsentliga ändringar
i det engelska skolväsendet. Framför allt som
predikant var F. populär i England. I Sverige
har väl hans ståndpunkt i fråga om de eviga
straffen gjort honom mest bekant. Som teolog
kännetecknades han av frisinthet och
frimodighet, parade med ödmjukhet. En viss brist
på grundlighet och koncentration vidlåder dock
hans teol. författarskap. F. skrev även
ungdomsböckerna »Eric, or little by little» (1858;
sv. övers. 1895) och »St. Winifred’s, or the
world of school» (1862; sv. övers. 1896). I sv.
övers, utgåvos F:s »Valda skrifter» (4 bd, 1878
—83), »Böckernas bok tolkad» (1897) m. m.
Biogr. av sonen Reginald Farrar (2 bd, 1904
—05). Hj. H-t.*
Farrar [fä’ra], Geraldine,
nordamerikansk operasångerska (f. 1882); utbildad bl. a.
i Berlin, där hon var anställd vid
Hofopern-haus 1901—07, sedan vid Metropolitan i New
York. Uppträdde i Stockholm 1904 och 1906.
Till hennes främsta roller höra Carmen,
Mig-non, Elisabet, Mimi och Violetta. T. N.
Farrère [fara’r], C 1 a u d e, pseud. för B a
r-g o n e [-gå’n], F r é d é r i c Charles, fransk
författare (f. 18 7 6 27/4). Sjöofficer liksom
Pierre Loti och liksom denne framför allt
hemmastadd i orientaliska farvatten, har F.
dokumenterat sig som talangfull efterföljare
till denne exotismens möderne mästare. Hans
första novellsamling, »Fumée d’opium» (1904),
följdes av romanen »Les civilisés» (1905), som
hämtat sitt ämne från livet i Franska
Indokina. F :s otvivelaktigt mest lyckade arbete, »La
bataille» (1909), är byggt på personliga minnen
från rysk-japanska kriget (bl. a. en lysande
skildring av Tsushimaslaget). Det moderna
Konstantinopel bildar en färgrik ram kring
äventyrsberättelsen »L’homme qui assassina»
(1907; sv. övers. 1916). F:s senare, mycket
vidlyftiga produktion, mest soldat- och
sjö-manshistorier från skilda väderstreck — att
nämna »La dernière déesse» (1917), en roman
från världskriget, vari F. deltog på
Saloniki-fronten —, har ieke avslöjat några nya drag
i hans robusta författarfysionomi. Flera av
F:s romaner ha lämnat stoff till både
teaterstycken och filmskådespel. Monogr. av M.
Revon (1924). Kj. S-g.
Farris (F a r r i s v a n d), en 23 kvkm stor
sjö, n. om norska staden Larvik, 131 m djup,
med avlopp genom Farriselven. Efter F. har
uppkallats ett i Norge mycket använt
naturligt alkaliskt bordsvatten, farris, som fås
ur mineralkällor i närheten.
Farrukhäbäd [eng. uttal färakabäM], F
a-rukhäbäd, stad i britt.-ind. Förenade
provinserna, nära Ganges’ högra strand; 51,567
inv. (1921; med Fatehgarh). Handel.
Fars (fr. farce, av nlat. farsa, proppad,
full-stoppad; blandning, röra, fyllning; samma ord
som färs; mellanspel, som liksom inlades
i och avbröt det allvarliga dramat),
benämning på ett komiskt situationsdrama av
över
vägande burlesk karaktär. Om f:s ursprung
och äldsta historia råder ännu ovisshet. Möjl.
kan den på ett eller annat sätt stå i
förbindelse med det senantika komiska dramat
(mimen), vars tradition upptagits av den tidiga
medeltidens gycklare och vandrarkomedianter.
Sin egentliga utveckling nådde f. emellertid
först mot slutet av medeltiden, då den
omhändertogs av städernas gillen och samfund,
framför allt i Frankrike. Särskilt bekanta
dylika voro två sällskap i Paris, La basoche
(se Basoche), som bestod av de unga
juristerna vid stadens olika institutioner, och
Les enfants sans souci (se Enfants sans
s o u c i). De spelade sottier, moraliteter och
framför allt farser. Farsrepertoaren har
varit mycket stor, men nu finnas endast kvar
omkr. 150. Till sitt skämtlynne erinrar f.
mycket om fabliåen, och samma art av
scener förekommer i båda. Tonen är nästan
alltid ytterst grov men ej sällan kvick och ger
en god föreställning om tidens råbarkade
samtalsspråk. Karaktärsskildring i högre mening
finnes icke; f. rör sig endast med några
konventionella typer. Många av dessa franska
f. äro i sin art ytterst kvicka och fulla av
komik. Som mästerverket betraktas
»L’avo-cat Pathelin» (omkr. 1470). Då renässansens
poetiska principer upptogos i Frankrike, vände
sig Plejaden (se d. o.) även mot f. Dess egna
lustspel efter klassiskt mönster voro
emellertid ännu övervägande farser. Icke ens när de
glada sällskapen omkr. 1580 upphörde att
utöva sin verksamhet, utdog f. Den höll sig
tvärtom som härskande lustspelsform ända
fram till Molières dagar. Många av dennes
lustspel, t. ex. »Le médecin malgré lui», »Le
malade imaginaire» m. fl., äro intet annat än f.
Från Frankrike har f. sedan spritt sig till
andra länders litteratur. I Tyskland, Holland
och England var f. länge en populär och
flitigt odlad genre. I Italien funnos vid slutet
av 1400-talet många sällskap och författare,
som intresserade sig för f. Den uppgick
emellertid på 1500-talet i commedia dell’ arte.
Likaledes utgör f. en bestämd del av den
spanska teaterns repertoar; den kallades där länge
entremés (se d. o.). J. M.*
Fars, se Farsistan.
Farsa’los (grek. Fa’rsalos, lat. Pharsälus,
nygrek. Fe’rsala el. Fa’rsalos’), stad i grekiska
landskapet Tessalien, bekant genom den
avgörande drabbning, som i dess närhet vid
floden Enipeus utkämpades mellan Caesar och
Pompeius (48 f. Kr.) och som slutade med den
senares fullständiga nederlag. A. M. A.*
Farsang, turk. (pers, fersah; fnpers.
para-sang), längdmått i Turkiet och Persien. I
Turkiet är en f. = 10 km (en »lätt f.» = 5 km);
i Persien växlar längden i olika landsdelar
(5—6,4 km). Fornpersernas par asang var
= omkr. 5,5 km.
Farsänöarna, arab, ögrupp i Röda havet,
utanför Jemens kust. Pärl- och korallfiske.
FarseTia incäna, bot., se Sandvita.
VII. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
