Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Fattigvård
163
stodo under fattigvårdsstyrelsens
husbonde-välde (detta begrepp återfinnes ej i 1918 års
lag) och där genom arbete fingo betala sin
skuld till f. — Efter tillkomsten av 1924 års
lag om samhällets barnavård (se
Barnavård) har f. huvudsaki. endast att lämna
understöd till sådana minderåriga, som vistas
hos sina föräldrar. Barn, som behöva
omhändertagas för vård och underhåll utom hemmet,
höra under barnavårdsnämnden.
Fattigvårdsstyrelsen kan lämna hjälp även
på andra sätt än ovan nämnts. Den kan t. ex.
erlägga avgifter för fattigas vård på lasarett,
sinnessjukhus, sanatorier för tuberkulösa,
epileptikeranstalter, alkoholisthem, vilo- och
rekreationshem, skaffa billiga eller avgiftsfria
bostäder åt behövande o. s. v.
Fattigvårdslagen uppmanar kommunerna att verka för
att samhällets invånare genom försäkring,
inträde i sjukkassor och understödsföreningar,
insättning i sparkassor o. s. v. bereda sig
trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga,
sjukdom o. s. v. Även i övrigt bör styrelsen söka
genom lämpliga åtgärder förebygga framtida
fattigvårdsbehov. Sammanfattningen av
dylika åtgärder plägar något oegentligt kallas
förebyggande fattigvård.
För prövning av fattigvårdsbehov samt
övande av tillsyn över dem, som åtnjuta
understöd, bör fattigvårdssamhället, då så
erfordras, indelas idistrikt, vart och ett
stående under närmaste uppsikt av en ledamot
av fattigvårdsstyrelsen. Till styrelsens
biträde kunna kallas därför skickade, inom
samhället boende män och kvinnor, vilka, om så
kräves, kunna sammanslutas till särskilda
styrelser. Dessa stadganden avse att bilda
underlag för det s. k. Elberfeldsystemet.
Detta har sitt namn efter den i Elberfeld av
kommerserådet Daniel van der Heydt 1852
genomförda organisationen av stadens
fattigvård. Systemet kännetecknas av 1)
individuell behandling av de olika fattigvårdsfallen,
2) anlitande i stor utsträckning inom f. av
frivilliga krafter, vårdare, och 3)
decent-ralisation. Kommunen plägar indelas i
distrikt, dessa åter i kretsar. I varje krets
finnes en vårdare. Kretsarna äro så små, att i
regel endast ett fåtal fattigvårdsfall, 4—5,
kommer på varje vårdares lott. Vårdaren skall
noga följa de fattigas förhållanden inom sin
krets, förskaffa sig kännedom om deras
inkomster och arbetsmöjligheter, vara de
fattigas »vän och rådgivare» och samtidigt beivra
oordning och lättja. Distriktets vårdare
sammanträda på regelbundna tider, oftast 2 ggr
i månaden, för att besluta om understöd. Vid
trängande nöd kan vårdaren, vanl. efter
samråd med distriktsföreståndaren, lämna
understöd. Kommunens fattig vårdsstyrelse, som har
att övervaka f. i dess helhet, beslutar om
intagning på anstalt samt fastställer
distriktsstyrelsernas beslut. Besluten om understöd
gälla blott en kortare period, så att de noga
kunna avpassas efter förefintliga behov. Den
i Elberfeld genomförda fattigvårdsreformen
visade sig inom kort medföra avsevärd
sänkning av fattigvårdskostnaderna och
minskning i antalet understödstagare.
Elberfeldsystemet genomfördes därför småningom i ett
stort antal tyska städer, t. ex. Köln,
Düsseldorf, Aachen och Hamburg. I Sverige har
systemet i större eller mindre utsträckning
genomförts i Växjö, Falun, Uppsala,
Jönköping, Lund, Sundsvall, Gävle, Västerås m. fl.
städer. Dess grundsatser ha vunnit
tillämpning vid organisationen av större
välgörenhetsföreningars hjälpverksamhet.
Tjänstemannasystemet
kännetecknas i motsats till Elberfeldsystemet därav, att
avlönade tjänstemän utföra det egentliga
arbetet och helt naturligt få stort inflytande på
det sätt, varpå f. utövas. Systemet leder sitt
ursprung från England. Typiskt
tjänstemannasystem har tillämpats t. ex. i Köpenhamn
och Malmö. Enl. det ursprungliga systemet
mottages den hjälpsökande av en tjänsteman,
som verkställer utredning om den
hjälpsökandes arbetsförtjänst, vandel o. s. v. En
rapport uppsättes, som förelägges
fattigvårdsstyrelsen, vilken beslutar om understöd. En
mellanställning intar det blandade
systemet, som förenar de båda nyss nämnda
systemens fördelar och där särskilt den
förberedande, för valet av understödets form
avgörande undersökningen lagts i avlönade, med
fattigvårdslagstiftningen förtrogna
tjänstemäns händer. Åt de frivilliga krafterna har
främst uppdragits att utöva den mera
personliga tillsynen och vården av de fattiga.
Det blandade systemet har särskilt vunnit
terräng på Elberfeldsystemets bekostnad.
Det väsentliga av kostnaderna (se sp. 166)
för f. bäres av kommunerna, ehuru gottgörelse
helt eller delvis lämnas kommun av
landstinget för på vissa anstalter vårdade sjuka
och abnorma, nämligen sinnessjuka,
sinnes-slöa, fallandesjuka, tuberkulösa, vanföra samt
kroniskt eller obotligt sjuka. Dessutom
ersätter staten kommun kostnader för vård av
understödstagare, som ej är svensk medborgare
eller vars hemortsrätt ej kunnat utrönas eller
vilken under vissa förhållanden oavbrutet
minst tre år vistats utom det
fattigvårdssam-hälle, där han har hemortsrätt.
I avvaktan på blivande revision av lagen
om lösdrivares behandling ha i lagens
övergångsbestämmelser provisoriskt upptagits vissa
stadganden om bettleri. Av
fattigvårdslag-stiftningskommittén 1923 och av
revisionssekreteraren R. von Koch 1926 utarbetade
förslag till behandling av lösdrivare,
ar-betsovilliga och samhällsvådliga ha hittills
icke resulterat i ny lagstiftning på detta
område.
Fattigvårdsstyrelsen har även genom olika
författningar tilldelats uppgifter, som stå i
samband med styrelsens allmänna
verksamhet, så genom lag om kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag 14 juni 1918,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
