Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Fattigvård
166
lag om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och
fallandesjuka 2 maj 1919, lag om behandling
av alkoholister 30 juni 1913 (enl. vilken
fattig-vårdsstyrelse är nykterhetsnämnd, där ej
särskild sådan tillsatts) samt lag om barnavård
6 juni 1924 (på visst sätt förstärkt
fattigvårds-styrelse kan med K. m :ts medgivande i mindre
kommun fungera som barnavårdsnämnd).
Genom fattigvårdskonventionen med
Danmark och Norge, ratificerad av Sverige 19
juli 1914, till vilken Finland 11 juli 1923
anslutit sig, ha de fyra länderna förbundit
sig att lämna dem av de tre andra ländernas
undersåtar, vilka under vistelse på dess
område bli nödställda, f. efter samma regler, som
gälla landets egna undersåtar. Ersättning
från hemlandet av kostnader för f. har
därvid i stor utsträckning trätt i stället för
förut praktiserad hemsändning.
Organisationen av f. i Stockholm
regleras av instruktionen för Stockholms stads
fattigvårdsnämnd 19 mars 1920.
Fattig-vårdsnämnden består av, förutom ordf,
och vice ordf., som utses av stadskollegiet,
sju andra ledamöter, vilka jämte sju
suppleanter väljas av stadsfullmäktige.
Nämnden är överstyrelse för huvudstadens hela
offentliga f. I de olika
territorialförsam-lingarna finnas särskilda
fattigvårdsstyrel-ser, utsedda av nämnden, vilka ha närmaste
tillsyn över och omvårdnad om de fattiga
inom församlingarna samt, där så är för
styrelsen medgivet, själva vidtaga eller i annat
fall hos nämndens delegerade för beviljande
av understöd föreslå de åtgärder, som av
behovet påkallas. Styrelserna ha ock att
ombesörja förvaltningen av till församlingens
enskilda f. anslagna donationer och övriga
tillgångar. Styrelserna biträdas av
diakonis-sor och besökare eller tillsyningsmän.
Fat-tigvårdsnämndens främste tjänsteman är
fattigvårdsinspektören, som är chef för
nämndens byrå samt har att övervaka f:s
hand-havande och främja dess sunda utveckling.
Enligt statistiska centralbyråns
redogörelse »Fattigvården år 1923» voro
fattigvårds-samhällena i Sverige då 2,515, varav 111
voro städer. Indelning i distrikt förefanns i
51 % av landsbygdens och 78 % av städernas
fattigvårdssamhällen. S. å. funnos 803
ålderdomshem utan och 503 med jordbruk; den
förra gruppen omfattade 25,622 platser, den
senare 22,893. Då utvecklingen på
anstalts-vårdens område befinner sig i en
övergångsperiod, angiva dessa siffror icke på något
sätt en under längre tid förefintlig situation.
Under tiden intill 1 jan. 1927 ha
länsstyrelserna godkänt omkr. 400 anstalter enl. § 31
i fattigvårdslagen (ålderdomshem o. dyl.).
1 jan. 1927 funnos sex arbetshem (§ 33 i
fattigvårdslagen) för män med 229 platser och
ett arbetshem för kvinnor med 12 platser.
Antalet understödstagare 1923 utgjorde
299,591, av vilka dock 9,801 icke åtnjutit
egentligt fattigvårdsunderstöd utan
kommunalt pensionstillskott eller sjukvårdsbidrag.
I proportion till folkmängden uppgick
antalet understödstagare till 5,o % (för
landsbygden 4,4, för städerna 6,4 %). Av
understöds-tagarna hade 12,353 eller 4,1 % hemortsrätt
i annat fattigvårdssamhälle än det, där
understödet utdelats, övervägande antalet
understödstagare var av kvinnkön; mot 100
manliga understödstagare svarade 133 kvinnliga.
Denna proportion är mycket olika för olika
åldrar. I fråga om barnen äro gossarna flera
än flickorna, medan för de äldre årsklasserna
kvinnorna starkt överväga. Barnen
(understödstagare under 16 år) utgjorde ej mindre
än 39 % av hela antalet understödstagare.
Dessa siffror komma att väsentligt ändras
efter genomförandet av lagen om samhällets
barnavård. Av understödda barn voro ej
mindre än 24 % födda utom äktenskapet,
medan motsvarande proportion för samtliga
barn torde vara endast omkr. 14 %.
Därest orsaken till behovet av understöd
varit av övergående natur, rubriceras
understödet såsom tillfälligt, i motsatt fall
såsom varaktigt. Understöd av
sistnämnda art utgjorde 72,1 % av samtliga
understöd. Av de varaktigt understödda
åtnjöto 56 % understöd i hemmet, 17 % voro
intagna på fattigvårdsanstalt och 14 %
utackorderade ; övriga voro intagna på
vårdanstalter av olika slag m. m. Av de
utackorderade voro de flesta minderåriga. Icke
mindre än 70 % av varaktigt understödda
barn (direkt understödda) voro sålunda
utackorderade. Bland tillfälligt understödda är
understöd i hemmet ännu kraftigare
övervägande (69 % av samtliga tillfälligt
understödda). — Orsaken till understödsbehovet i
fråga om de under 1923 nytillkomna var
sjukdom i 45 % av fallen, otillräcklig
arbetsförmåga i 18 % och arbetslöshet i 14 %.
Samtliga fattigvårdssamhällens
kostnader för f. uppgingo 1922 till 76,519,475 kr.,
varav 3,963,971 kr. utgjorde kostnader för
anskaffning av fastigheter och inventarier och
29,921,554 kr. kostnader för drift och
underhåll av kommunernas egna
fattigvårdsanstal-ter. Samtidigt hade dock
fattigvårdssamhäl-lena inkomster av f. med 21,114,234 kr.
(ersättning av andra fattigvårdssamhällen, av
enskilda, stat och landsting).
Fattigvårds-samhällenas nettokostnader för f. 1922
stannade därför vid 55,405,241 kr., varav 23,947,711
kr. kommo på städerna och 31,457,530 kr. på
landsbygden. S. å. uppgingo landstingens
utgifter för f. till 6,735,952 kr. (gottgörelse
enl. §§ 40—42 i fattigvårdslagen) och statens
till omkr. 1 mili. kr.
All verklig hjälp bör, så långt möjligt, vara
»hjälp till självhjälp». Ett för alla tider
varnande exempel på varthän felaktigt
hand-havande av f. utan hänsyn till de
nationalekonomiska lagarna och utan ingående
prövning av de särskilda fallen kan leda erbjuder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
