Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fearnley, Carl Fredrik - Fearnley, Thomas - Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
Fearnley, Th.—Feber
188
utgav 1888 tills, m. H. Geelmuyden sitt
huvudarbete, »Zonenbeobachtungen der Sterne
zwischen 64° 50’ und 70° 10’ nördlicher
Deklination». 1864 tog F. initiativet till
upprättandet av det norska meteorologiska institutet.
»Labrofossen.» Målning av Th. Fearnley. I norska
nationalgalleriet.
Fearnley [fä’rnli], Thomas, norsk målare
(1802—42), bror till C. F. F. Studerade i Oslo,
Köpenhamn och fyra år i Stockholm, där
han var elev av Fahlcrantz och bl. a.
målade en färgstark aftonstämning av staden.
Han slöt sig sedan till J. C. Dahl och tog i
Dresden starka intryck av dennes energiska
naturåtergivande. F. räknas som Dahls
närmaste man som det norska landskapsmåleriets
skapare, var likväl mera romantiskt anlagd
än realisten Dahl, strävade till stor stil, fast
komposition och imponerande lugn. Som hans
mästerverk anses vildmarksbilden
»Labrofossen» (1837; i norska nationalgalleriet, där
F. är väl representerad). Han vistades mycket
utomlands och dog i München. Företrädd även
i Nationalmuseum i Stockholm och i tyska
gallerier. G-g N.
Feber (lat. fèbris, av fervère, sjuda, vara
het, vara upprörd), ett sjukligt tillstånd, som
kännetecknas av höjd kroppstemperatur. Den
friska, vilande människans temp. svänger i en
sicksacklinje kring 37° C (maximum på e. m.
ung. mellan kl. 4 och 7, minimum vid samma
tid på morgonen). Största differensen mellan
morgon- och aftontemperatur kan hos friska
uppgå till l1/2° men är i allm. ej mer än 1° C.
Temp., som överskrida 37,7° el. understiga
36,2°, kunna icke längre betecknas som
normala hos människor i vila. Någon bestämd
gräns, där f. börjar, kan emellertid ej angivas,
emedan olika människor härvidlag icke
förhålla sig fullt lika. Vad som för en person
är normal temp. är för en annan redan lätt f.
De ovan nämnda siffrorna gälla icke för
människor i stark rörelse el. kroppsarbete. Under
dylika förhållanden kan temp. hos fullt friska
stiga till över 38°, d. v. s. till en sådan höjd,
att den måste betecknas som f.
Kroppstemperaturen mätes med en s. k. febertermometer,
som lämpligast appliceras i ändtarmen.
F. betyder en rubbning i kroppens
värme
reglering. Som bekant ha de varmblodiga
djuren i motsats till de kallblodiga förmågan
att hålla en så gott som konstant
kroppstemperatur, oberoende av den omgivande temp.
Denna värmereglering sker under kontroll av
ett centrum i hjärnan, det s. k.
värmecentrum, vars belägenhet man anser sig
ha ganska väl reda på. Ett instick, som göres
på en viss punkt av hjärnan hos ett djur,
ger en temperaturstegring på grund av den
retning på centrum, som ingreppet medför
(det s. k. värmesticket). Snitt genom hjärnan
ovanför (framför) denna punkt inverkar ej på
värmeregleringen, medan ett snitt nedanför
(bakom) medför en förändring, så att det
varmblodiga djuret förhåller sig som ett
kall-blodigt, d. v. s. rättar kroppstemperaturen
efter den omgivande luftens temp.
Värme-centrum influeras fysiologiskt på olika sätt.
Inläggas på centrums plats i hjärnan
kanyler, som kunna spolas igenom med kallt och
varmt vatten, finner man, att centrum retas
el. slappas, allteftersom temp. på vattnet
sänkes el. höjes. Samma effekt erhålles
genom avkylning el. uppvärmning av
artärblodet till hjärnan. Vid avkylning inträffa
kontraktion av hudkärlen och ökad
värmeproduktion. Kroppsvätskornas egen temp.
verkar således automatiskt reglerande.
Värmecentrum reglerar temp. genom två
olika mekanismer, näml, dels genom att
påverka det s. k. vasomotoriska centrum, som
reglerar blodfördelningen i kroppen, dels
genom att påverka ämnesomsättningen. Genom
kärlkontraktion i huden tvingas blodet från
ytan in i kroppen, varigenom den
värmeförlust minskas, som eljest sker genom strålning
och ledning. Mot för riklig värme skyddar
sig kroppen genom utvidgning av hudkärlen
och genom svettning, som medför
avdunstning, samt till mindre grad även genom
minskning av ämnesomsättningen. Kroppens
värme bildas genom förbränning av kolhydrat,
fett och äggvita. Ju större förbränningen är,
desto mera värme alstras naturligtvis.
Förbränningen el. m. a. o. ämnesomsättningens
storlek kan bestämmas genom analys av
mängden av de genom lungorna intagna och
avgivna gaserna, syre, kolsyra, och vatten. Det
har visat sig, att vid f. en ökning av
ämnesomsättningen inträder och därmed en ökning
av värmemängden i kroppen. Den ökade
ämnesomsättningen är dock ganska ringa, mindre
än den, som äger rum vid kroppsarbete. Det
är därför tydligt, att den ökade
ämnesomsättningen spelar en jämförelsevis ringa roll
vid f:s uppkomst och att huvudsaken ligger i
en ändrad hushållning med den
förhanden-varande värmen.
F. kan därför i de flesta fall sägas bestå
i en felaktig inställning av värmecentrum för
en högre temp. Hur denna förändrade
inställning kommer till stånd är ej så noga känt.
Den vanligaste orsaken till f. är infektion
genom sjukdomsalstrande bakterier. Det finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
