Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femårsberättelser - Femöreföreningen - Fenacetin - Fenantren - Fenazin - Fender - Fénelon, François de Salagnac de la Mothe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Femöreföreningen—Fénelon
220
upphävde 29 sept. 1911 denna skyldighet fr.
o. m. perioden 1906—10, för vilken
landshövdingarna endast skulle avgiva vissa av dem
tidigare insamlade uppgifter. Samtidigt
anbefalldes Statistiska centralbyrån att för åren
1911—15 och vidare varje femårsperiod
utgiva en översikt över rikets utveckling. Detta
kom dock aldrig att ske, och uppdraget blev
på ämbetsverkets hemställan av K. m:t
återkallat 1 nov. 1918. (Jfr 1856, 1910 och 1922
års statistiska betänkanden.) Ldht.
Femöreföreningen, en 1864 på förslag av
pastorn vid Franska reformerta församlingen
i Stockholm H. Roehrich bildad förening, som
genom fem öres veckobidrag insamlar medel,
vilka överlämnas till Svenska
missionssäll-skapet, för att genom dess försorg kristlig
fostran och undervisning må beredas åt barn
till fattiga bofasta lappar inom Lappland. Vid
föreningens barnhem i Bäsksele by av
Vilhelmina församl. i Lappland underhållas
sålunda omkr. 20 lappbarn. V. M-ll.
Fenacetin, en förening av ättiksyra med
fenetidin (etyleter av paramidofenol), är
ett vitt, lukt- och smaklöst, av fina
kristallnålar bestående pulver, svårlösligt i vatten.
I dos av */2—3/* g verkar det
temperaturned-sättande vid feber, vanl. utan mera betydande
obehagliga biverkningar. Det är även ett
ganska verksamt rogivande och smärtstillande
medel, t. ex. vid migrän. C. G. S.
Fenantrén, ett med antracen (se d. o.)
iso-mert kolväte av formeln CiJLo eller
F. förekommer i stenkolstjära och nyttjas som
utgångsmaterial för framställning av vissa
färgämnen. I. B.
Fenazln, modersubstans till flera viktiga
färgämnen, ss. eurodiner, induliner och
safra-ZN\
niner. Sammansättningen är CeEUJ (/CeHa-
Fender, se F r i h u 11.
Fénelon [fenlå’], Frangois de S a 1 a
g-nac de la M o t h e-, fransk kyrkomän och
författare (1651 6/s—
1715 8/i). Tillhörde en
förnäm familj och
inträdde som ung i det
andliga ståndet, där
han snart fick viktiga
förtroendeposter. Hans
särskilda mission blev
att verka för
hugenot-ternas omvändelse till
katolicismen, och
därvid skydde han icke
att använda yttre
maktmedel. Som
före
ståndare för en klosterskola, där unga
kvinnliga konvertiter undervisades, hade F. genom
en avh., »De 1’éducation des filles» (1687; sv.
övers. 1762 o. 1881), dokumenterat sig som
idérik och framsynt pedagog. Av en ungdomens
handledare fordrade han framför allt förmåga
att fostra till självverksamhet och att väcka
moralisk ambition. Han blev 1689 guvernör
åt den blivande dauphin, Ludvig XIV :s
sonson hertigen av Bourgogne, och dennes bröder
och trodde sig i denna nya uppgift ha funnit
en språngbräda till en politisk maktställning.
Han vann stort inflytande på den unge
prinsen, och om denne icke plötsligt avlidit (1712),
är det troligt, att F. också fått visa prov
på praktisk statsmannabegåvning. F :s
härsklystna natur och frispråkighet hade redan 1695
föranlett hans avlägsnande från hovet, och
ärkebiskopsstolen i Cambrai blev närmast en
förvisningsort. En teologisk konflikt med
Bossuet gav en förevändning, men det var
framför allt genom sina politiska idéer, som F.
ådragit sig konungens djupa onåd. För
prinsens räkning skrev han sina »Fables», i vilka
dennes fel åskådligt moraliseras, och
»Dialo-gues des morts» (båda tr. 1712), i vilka forna
tiders hjältar genom exempel och samtal visa
huru en furste bör vara. Likaledes för prinsen
skrev han sin berömda roman »Les aventures
de Télémaque» (ofullständigt tjuvtryck 1699;
1 :a uppl. 1717; sv. övers. 1721 och 1723), där
Telemachos’ öden berättas i anslutning till
»Odysséen». I romanen tecknas idealbilden
av en furste och en rent utopisk stat. Med
rätta ansåg Ludvig, att hans egen person
och hans styrelse i detta arbete skarpt
an-grepos och satiriserades, och av samtiden
uppfattades »Télémaque» som en nyckelroman.
Däremot torde det dristiga, först 1825 i
handskrift återfunna och publicerade »Lettre ä
Louis XIV», vari F. framdrog en rad sociala
missförhållanden och folkets nöd ställdes i
skriande kontrast till hovlivets glans, aldrig
ha överlämnats till adressaten. Till F:s sista
år höra flera politiska skrifter, som
oförblom-merat kritisera det bestående
regeringssystemet och förebåda Montesquieu och Rousseau,
vidare den vältaliga »Traité de 1’existence de
Dieu» (I, 1713, II, 1717; sv. övers. 1756) samt
»Lettre ä 1’académie frangaise» (1714), vari han
framlägger ett vidlyftigt arbetsprogram för
akademien, kritiserar den nya litteraturen och
inskärper respekt för antikens författare, som
stått närmare naturen, den enkla skönheten
och det enkla livet. Detta ideal av natur och
enkelhet hade F. sökt realisera i »Télémaque»,
och om det nu förefaller en smula
konventionellt arkadiskt, hänförde det dock sin samtidi
För fyra eller fem generationer unga
fransmän har »Télémaque» varit den grundläggande
skolboken, en fängslande lektion i fint vett,
vacker moral och elegant skrivsätt. Den
översattes och efterbildades flitigt även i det
övriga Europa. F. framstår i många
avseenden som en föregångare till de egentliga
upp-lysningsmännen men också, med sin starkt
känslobetonade religiositet, för vilken dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
