Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feng Yü-hsiang - Fenicien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Fenicien
224
ningskamp han förde mot rövare samt
innehavare av bordeller, opie- och spelhålor. För sina
soldater anordnade han förutom praktisk
hant-verksundervisning även undervisning i
kristendom. Som politiker
har han visat sig rätt
opålitlig. Han avföll
okt. 1924 plötsligt från
Wu Pei-fu under
dennes strid mot Chang
Tso-lin, besatte på egen
hand Peking, lät
fängsla presidenten Tsao
Kun och insatte en
provisorisk regering.
Snart kom han
emellertid i konflikt med
Wu Pei-fus segrande
motståndare Chang Tso-lin, hans nya armé
råkade i upplösning, och själv närmade han sig
från våren 1925 alltmer ryssarna. Han
nedlade sina militära och politiska befattningar
och företog mars 1926 en studieresa till Moskva.
Efter återkomsten har han under det senaste
inbördeskriget hittills (till maj 1927) med en
nyorganiserad armé intagit en avvaktande
hållning uppe i n. v. Kina. Jfr Kina,
historia. V. S-g.
Fenicien (grek. Foinike, lat. PhoenFce)
kallades under forntiden av greker och romare
den del av Syrien, som ligger mellan Libanon
i ö. och Medelhavet i v. Landets invånare,
f e n i c i e r, tillhörde de semitiska k a n a
a-n é e r n a s folkgrupp, som från omkr. 3000
f. Kr. innehade en stor del av Syrien.
De äldsta underrättelserna om F:s historia
lämna de egyptiska fornfynden. Efter
hyk-808* fördrivande (omkr. 1580 f. Kr.; se
Egypten, sp. 383) underlade sig de egyptiska
faraonerna större delen av Syrien, däribland F.
Detta land bestod då av en mängd stadsstater,
ss. Gebal (Byblos), Sidon och Tyrus (Sor),
vilkas konungar blevo lydfurstar under Egypten,
och vid den egyptiska arabbyn Tell el-Amarna
har man återfunnit en mängd skrivelser, som
dessa och andra syriska furstar sänt till sina
egyptiska överherrar (se Amarna). Under
1300-talet f. Kr. förlorade emellertid Egypten
väldet över Syrien.
Beläget mellan de rika kulturländerna
Egypten och Babylonien, hade Syrien tidigt blivit
en förmedlare av handelsförbindelser dem
emellan. I F. hade denna handel antagit
formen av sjöhandel. Landets beskaffenhet —
en smal kuststräcka, avstängd österut av
Libanon — hänvisade dess invånare till havet,
och Libanons cedrar gåvo tillgång till
skeppsvirke. Redan omkr. 1500 f. Kr. utgjorde
Egei-ska havet och förmodligen även Svarta havet
ett feniciskt handelsområde. Därefter nåddes
Sicilien och v. Medelhavet, och vid tiden för
Tyrus’ storhet hade fenicierna genom
Gibraltar sund (»Herkules’ stöder») framträngt till
landet Tarsis i s. v. Spanien, vars rika
silvergruvor beredde dem en storartad vinst. Där
grundläde de en stad, Gades (nu Cädiz), som
blev medelpunkten ej blott för den tarsiska
silverhandeln utan ock för handelsfärder
bortom Herkules’ stöder, både norrut (v. Europa)
och söderut (n. v. Afrika, Kanarieöarna).
Genom färderna norrut blevo fenicierna i tillfälle
att förse Medelhavsfolken med det under
dessas bronsålder för dem så viktiga tennet från
n. v. Spanien och Britannien. Stödet för
handeln på de västliga Medelhavsländerna
utgjordes av en mängd kolonier, över vilka,
liksom över Gades, Tyrus under sin storhetstid
hade överhöghet.
Sedan 700-talet befann sig Tyrus’ och i allm.
F:s maktställning i nedgående. Sjö- och
handelsväldet i ö. Medelhavet och Svarta havet
övergick då alltmera till grekerna.
Handels-området v. om Italien var visserligen
fortfarande feniciskt, men ledningen därinom var
på väg att tillfalla den tyriska kolonien
Kar-tago (se d. o.). En väsentlig orsak till det
feniciska moderlandets tillbakagång var, att
det ansattes av Assyrien. Tyrus lyckades
visserligen ännu på 600-talet f. Kr. motstå två
svåra belägringar av assyrerna, men dess
konungar måste dock nu liksom de andra
feniciska stadskonungarna finna sig i att vara
assyriska lydfurstar, och Tyrus’
härskarställning över moderlandet och kolonierna gick
förlorad. Efter det assyriska rikets
undergång tillföll väldet över de feniciska staterna
det nybabyloniska riket (omkr. 606), och jämte
detta kommo de under det persiska 538 f. Kr.
I det stora kriget mellan perser och greker
fullgjorde fenicierna villigt sin vasallplikt till
de förra mot de grekiska medtävlarna. Xerxes’
flotta vid Salamis (480 f. Kr.) bestod till
väsentlig del av feniciska skepp. När Alexander
den store upprättade sitt världsvälde
(330-talet), blev F. en del därav och tillföll vid
dess delning det seleukidiska riket, och vid
dettas fall (64 f. Kr.) införlivades F. som en
del av prov. Syrien med romerska riket. F.
förlorade alltmer sin egenart och uppgick i
den hellenistisk-romerska kulturvärlden.
Fenicierna liksom i allm. de syriska folken
ägde en biandkultur, påverkad framför allt av
babyloniska och egyptiska inflytelser. Deras
gudar voro till stor del desamma som de
stambesläktade babyloniernas, ehuru med
något olika namn. Den babyloniske överguden
Bel kallades här B a a 1 och sammansmälte
i Tyrus med lokalguden M e 1 k a r t,
sjöfärdernas beskyddare, i vilken grekerna sågo sin
Herakles; därav »Herakles’ (Herkules’)
stöder», den babyloniska gudamodern Istar blev
A s t a r t e; även egyptiska gudar dyrkades.
Med tillhjälp av sitt lands rika naturliga
tillgångar skaffade sig fenicierna en
blomstrande industri. Berömda voro i synnerhet
deras krukmakeri- och metallarbeten,
glasvaror och med purpursnäckans saft färgade
purpurtyg. Då den österländska kulturens
företeelser först genom feniciernas
handelsvaror blevo kända av grekerna, tillskrevo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
