Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fenicien - Feniciska språket - Fenicisk konst - Fenier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Feniciska språket—Fenier
226
dessa fenicierna äran av deras uppfinning, och
då de grekiska historieskrivarnas (jämte G.
T:s) berättelser voro nästan de enda källorna
för eftervärldens kännedom om österlandets
fornhistoria, innan Egyptens och
Assyrien-Babyloniens ruinfynd blivit tillgängliga för
forskningen, gällde fenicierna länge som det
egentliga orientaliska uppfinnarfolket.
Genom dem fick västerlandet i alla händelser
många impulser från den österländska
kulturen. Värdefullast av allt, som de i detta
hänseende åstadkommo, var, att genom deras
förmedling de västerländska folken erhöllo en
skrivkonst av mera praktisk beskaffenhet än
den babyloniska kil- och den egyptiska
hiero-glyfskriften (se Feniciska språket).
Litt.: Om de jämförelsevis fåtaliga
feniciska minnesmärkena: »Corpus inscriptionum
semiticarum», I—II (1881 ff.), utg. av Institut
de France. Historia: G. Maspero, »Histoire
ancienne des peuples de 1’Orient classique»
(1895—99); C. Autran, »Phénieiens» (1920);
E. Meyer, »Geschichte des Altertums» (4:e
uppl. 1925 ff.); G. Contenau, »La civilisation
phénicienne» (1926). S. B. (P. L.)
Feniciska språket tillhör den semitiska
språkstammen. De äldsta kända
minnesmärkena av den feniciska litteraturen bestå av
inskrifter, av vilka några härstamma från
800-talet f. Kr., medan de flesta tillhöra tiden
efter 400 f. Kr. De äro avfattade i det
ka-naaneiska alfabetet, vilket dock icke, som man
förr trodde, uppfunnits av fenicierna utan,
enl. vad tecknen i vissa på Sinai nyligen funna
inskrifter genom sin form utvisa, är en
nå-gonstädes i Kanaan utarbetad efterbildning
av den fornegyptiska skriften (jfr Alfabet,
sp. 474). Att fenicierna haft en jämförelsevis
rik litteratur är antagligt, då Kanaan, enl.
vad man vet såväl av G. T. som av egyptiska
monument, tidigt utvecklade sig till en
lag-bundet ordnad kulturstat. Av denna
litteratur återstår dock numera så gott som intet.
Endast några korta fragment finnas bevarade
i grekiska översättningar. Kännedomen om
f. grundar sig alltså endast på följ, källor:
1) i nyare tider funna inskrifter (flera hundra)
och mynt; 2) hos klassiska författare
befintliga feniciska ord och namn samt de puniska
textstyckena i Plautus’ komedi »Pcenulus».
Inskrifterna, vilkas fyndorter ha varit Syrien
(Sidon, Tyrus), Cypern, Egypten, Aten, Tunisien
(Kartagos omnejd), Sardinien, Sicilien, Malta
och Marseille, bestå till allra största delen av
korta, 1—6-radiga grav- och votivinskrifter. De
största och viktigaste äro följ.: konung
Esch-munazars gravskrift från Sidon (22 rader), en
votivinskrift av konung Jechaumelek från
Byblos (15 rader), en offertavla från Kartago
(11 rader) och en offerritual från Marseille
(21 rader). Materialet är dock ännu för
otillräckligt för att giva någon fullständig bild
av f:s beskaffenhet. Innehållet i de olika
inskrifterna är näml, i allm. föga omväxlande,
och åtskilliga stereotypa vändningar upprepas
alltjämt, varemot flera viktiga grammatiska
former och en hel mängd av de i det dagliga
livet mest använda orden aldrig förekomma.
Härtill kommer, att vokalerna sakna
beteckning. De puniska texterna hos Plautus måste
användas med stor försiktighet, bl. a. emedan
orden i många fall vanställts av avskrivare,
som ej förstått det främmande innehållet.
F. äger i stor omfattning gemensamma
drag med hebreiskan men visar sig dock
genom sitt ljudförråd, genom vissa syntaktiska
företeelser och delvis också genom
ordförrådet tillhöra samma grupp som arameiskan och
arabiskan. De nypuniska inskrifterna
innehålla åtskilliga former, som tillhöra ett yngre
utvecklingsstadium. Särskilt märkes, att
la-ryngalerna (struphuvudsljuden) förlorat sitt
ursprungliga uttal, varför också tecknen för
dessa godtyckligt växla. Denna yngre dialekt
fortlevde ännu omkr. 400 e. Kr. i trakten av
det forna kartagiska området som ett levande
språk. I Fenicien däremot hade f. långt förut
dött ut och efterträtts av arameiskan. — Jfr
Schröder, »Die phönizische Sprache» (1869);
»Corpus inscriptionum semiticarum», I—II
(1881 ff.); Lidzbarski, »Handbuch der
nordse-mitischen Epigraphik» (1898); H. Bauer och
P. Leander, »Historische Grammatik der
he-bräischen Sprache», I, s. 34—36 (1922). P. L.
Fenlcisk konst. Liksom den feniciska
kulturen i allmänhet visar även konsten
tydlig påverkan från Egypten och Assyrien (se
Fenicien). Omkr. 1000 f. Kr. synes den
ha nått höjdpunkten. Byggnadsverken, tempel,
gravbyggnader och klippgravar (t. ex. i Amrit),
behålla den egyptiska karaktären, medan de
enkla skulpturala detaljerna tyda på en viss
omsmältning av de främmande stilinflytelserna
österifrån och — senare — från grekisk
arkitekturskulptur. Någon i egentlig mening
självständig konstutveckling kan man dock
knappast tala om, men fenicierna fingo stor
betydelse som förmedlare av konststilar. Deras nära
förbindelse med Cypern är särskilt märkbar i
konsthantverksalster, elfenbensskulptur och
metallarbeten, och den feniciska konsten bör
liksom den cypriska studeras i samband med
den grekiska (se Grekisk konst). E. L-k.
Fenier (eng. fenians; jfr iriska fiann, kämpe),
revolutionära sammanslutningar av irländare,
åsyftande att upprätta en av Brittiska riket
oberoende irländsk republik. Namnet togs efter
sägnerna om fianns, krigarflockar i de
forn-iriska konungarnas tjänst. Feni ka
»brödraskap» bildades på 1850-talet i Amerika,
företrädesvis bland irländare, som emigrerat dit
under hungersnödsåren 1845—47, och bland
stiftarna märktes främst två deltagare i 1848
års resning, John O’Mahoney (1816—77) och
James Stephens (1824—1901). Anknytning
skedde till återstoderna av sällskapet United
irishmen, vilket förberett nämnda resning.
På 1860-talet blev förbundens ledning
enhetligare, man proklamerade på kongresser i
Chicago 1863 och New York 1864 den feniska
VII. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
