Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferdinand I (konung av Bulgarien) - Ferdinand I (konung av Neapel) - 1. Ferdinand IV (konung av Neapel; I som konung av Bägge Sicilierna) - 2. Ferdinand II (konung av Bägge Sicilierna) - Ferdinand (Fernão) II (titulärkonung av Portugal) - Ferdinand I (konung av Rumänien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Ferdinand
240
rig, berövade Bulgarien de i det första kriget
vunna vinsterna. Bulgariens deltagande i
världskriget stod säkerligen i
överensstämmelse med hans personliga politik. Lysande
framgångar vunnos, och Bulgarien tycktes stå
nära realiserandet av alla sina nationella mål,
men katastrofen i sept. 1918 (se S alo n ik
i-f ron ten) kullkastade hela F:s politiska
system. Han räddade sin dynasti genom att
3 okt. abdikera till förmån för prins Boris,
varpå han följ, dag lämnade Sofia och drog
sig tillbaka till sin släkts hemort, Koburg.
F:s andra gemål (sedan 1908), prinsessan
Eleonora av Reuss, dog 1917. F. är en intresserad
ornitolog. Se vidare under Bulgarien
anförd litt.; motsatta karakteristiker hos M.
Ehrenpreis, »Om våra dagars Bulgarien» (i
Svensk Tidskr. 1916), och A. Nekljudov,
»Di-plomatic reminiscences» (1920; »En diplomats
minnen», 1921). H. B-n.
Ferdinand (it. Ferdinando el. Ferrante),
konungar av Neapel och Bägge Sicilierna.
F. I, son till Alfonso V av Aragonien och
Neapel, var konung av Neapel 1458—94. F.
II, son till Alfonso II av Neapel, var konung
där 1495—96. Om F. III av Neapel (F. den
katolske) se Ferdinand, spanska konungar.
1. F. IV, konung av Neapel, som konung av
Bägge Sicilierna F. I (1751—1825).
Efterträdde redan 1759 sin far, Karl III, då denne
s. å. fått ärva spanska kronan. F., vars
uppfostran i hög grad
försummats (han lärde sig
t. ex. skriva först mot
slutet av sitt liv), var
karaktärslös och
oduglig till allt allvarligt
arbete. Under
omyn-dighetstiden (till 1767)
styrde den
reformvänlige ministern markis
Tanucci, som behöll
makten, tills han 1777
avlägsnades av F:s
härsklystna gemål,
Ka
rolina, syster till franska drottningen
Marie Antoinette. Från 1785 styrde hennes
gunstling engelsmannen Acton (se Acton, J. F. E.).
Han anslöt Neapel till England och Österrike,
varigenom det indrogs i krigen mot franska
revolutionen och Napoleon (se härom Neapel,
historia). Två gånger (1798 och 1806) blev F.
fördriven från Neapel av fransmännen och
uppehöll sig i skydd av engelska kanoner på
Sicilien. Återinsatt genom Wienkongressen
1815, förenade han genom ett dekret av 8 dec.
1816 Neapel och Sicilien till ett rike under
namn av konungariket Bägge Sicilierna
samt kallade sig F. I. En revolution 1820
tvang honom att införa en liberal författning,
men F. återställde redan 1821 med österrikisk
hjälp enväldet och förde till sin död ett
reaktionärt skräckregemente. Litt.: C. Auriol, »La
France, 1’Angleterre, et Naples de 1801 ä
1806» (2 bd, 1904—05).
2. F. II, konung av Bägge Sicilierna (1810
—59). Efterträdde 1830 sin far, Frans I, och
sökte genom reformer i förvaltning,
lagskip-ning och finansväsen höja landet ur dess
djupa förfall men
gynnade samtidigt
prästväldet och
undertryckte med hjälp av ett
ytterst väl
organiserat spioneri- och
polissystem alla
frihetsrörelser. Flera
sammansvärjningar och
attentat vittnade om den
starka jäsningen i
landet, och slutligen
utbröt i jan. 1848 en
revolution på Sicilien,
följd av allvarliga oroligheter i Neapel. F.
utfärdade en konstitution men kunde ej hindra,
att sicilianerna i april s. å. lösgjorde sig
och förklarade den bourbonska dynastien
avsatt. Resningen kuvades emellertid under
loppet av 1849, och författningen upphävdes.
Både Sicilien och Neapel lamslogos nu av ett
skräckregemente, vars fasor väckte hela det
civiliserade Europas harm. F., som efter ett
förödande bombardemang av Messina (i sept.
1848) fått öknamnet »kung Bomba», levde
sina sista år (från 1856) i Caserta, väl
vaktad av militär och polis och utsatt för
befolkningens hat i en grad, som sällan
kommit någon furste till del. (Jfr Neapel,
historia.) Litt.: R. de Cesare, »La fine di un
regno» (2 bd, 1900). Å. S-n.
Ferdinand (F e r n ä o) II, titulärkonung av
Portugal (1816—85), prins av Sachsen-Koburg,
1836 g. m. drottningen av Portugal Maria II
da Gloria; fick 1837 konungatitel. Han var
efter hennes död 1853—55 regent under sonen
Pedro V:s minderårighet. F. avböjde 1869 den
honom erbjudna kronan i Spanien. (A. S-n.)
Ferdinand I, konung av Rumänien (f. 1865
2ils), f. i Sigmaringen, Preussen, andre son till
prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringen.
Efter en tids anställning i preussisk
militärtjänst utsågs F. 1889
till tronföljare i
Rumänien — hans
farbror konung Karl
(Ca-rol) I var barnlös. F.
visade stort intresse
för det militära och
tjänstgjorde som
rumänsk överbefälhavare i fälttåget mot
Bulgarien 1913. Då han
11 okt. 1914 besteg
tronen, befann sig
Rumänien i en högst
kri
tisk situation. Trots härstamning och släkt
beslöt F., starkt påverkad av sin
engelskfödda gemål, att ansluta sig till de
allierade i världskriget i syfte att därigenom
vinna Siebenbürgen. Om krigshändelserna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
