Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferdinand I (konung av Rumänien) - 1. Ferdinand I (spansk konung) - 2. Ferdinand II (konung av Léon) - 3. Ferdinand III (spansk konung) - 4. Ferdinand IV (konung av Kastilien) - 5. Ferdinand I (konung av Aragonien) - 6. Ferdinand V (den katolske, konung av Aragonien) - 7. Ferdinand VI (konung av Spanien) - 8. Ferdinand VII (konung av Spanien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Ferdinand
242
fredssluten se Rumänien, historia, och
Rumänska krigsskådeplatsen. De
stora landvinningarna i freden beseglades
genom F:s högtidliga kröning i Alba Julia 15
okt. 1922, då han utropades till konung »över
alla rumäner». Jfr Rumänien, historia.
F. har alltid regerat strängt
konstitutionellt och är långt mera rumäniserad, än hans
företrädare någonsin blev. Sedan 1893 är
han g. m. Maria, prinsessa av Storbritannien.
Äldste sonen, C a r o 1 (f. 1893), g. m.
prinsessan Helena av Grekland, nödgades efter
brytning med sin familj dec. 1925 avsäga sig
tron-rättigheterna till förmån för sin son Mikael.
Av F:s döttrar är Elisabet (f. 1894) g. m.
Georg II av Grekland och Maria (f. 1900)
g. m. Alexander I av Jugoslavien. Litt.: N.
Jorga, »Regele F.» (1924). Ä.S-n.
Ferdinand (sp. Fernando, Eernando),
spanska konungar.
1. F. I, den store (d. 1065), son till Sancho
III av Navarra. Blev vid faderns död 1035
konung av Kastilien, erövrade 1038 Leön och
1054 den s. om Ebro liggande delen av
Navarra samt förde mot morerna framgångsrika
fälttåg, genom vilka han inledde den
spanska återerövringen av halvön. Vid F:s död
delades riket mellan hans tre söner.
2. F. II, konung av Leön (d. 1188).
Besegrade den portugisiske konungen Affonso I och
utvidgade sina besittningar i Estremadura på
morernas bekostnad.
3. F. III, den helige (1199—1252), son till
Alfonso IX av Leön. Efterträdde 1217 sin
morbror Henrik i Kastilien och 1230 sin far
i Leön, varigenom de båda rikena förenades.
Han förde lyckliga krig mot morerna,
erövrade Cördoba (1236) och Sevilla (1248),
grundläde domkyrkan i Toledo (1227) och univ. i
Salamanca (1239) samt gjorde sig förtjänt
om rättskipningen. Han kanoniserades 1671.
Litt.: J. Laurentie, »Saint F. III» (1910).
4. F. IV, konung av Kastilien (1285—1312),
efterträdde 1295 sin far, Sancho IV.
Erövrade 1309 Gibraltar från morerna men var i
övrigt en svag och obetydlig man.
5. F. I, konung av Aragonien (1380—1416),
son till Johan I av Kastilien. Avböjde kronan
i sitt hemland men blev 1412 konung av
Aragonien och visade sig där som en god och
dugande regent. (Å. S-n.)
6. F. V, den katolske, konung av
Aragonien (1452—1516). Genom sitt av
politiska skäl ingångna men dock lyckliga
äktenskap med Isabella av Kastilien blev F.
med-regent i detta land, och 1479 ärvde han efter
sin far Aragonien, varigenom de båda
länderna definitivt förenades. F. och Isabella
lade grunden till Spaniens stormaktsställning
(jfr Spanien, historia). De ökade kronans
makt, genomförde en ordnad lagskipning och
inrättade till skydd för rättssäkerheten en
milis, »santa hermandad». Drivna av sitt
starka religiösa nit, återupplivade de
inkvisitionen, som snart även blev ett politiskt red-
skap. Vidare understödde de Columbus’ resor
och fingo betydande besittningar i Nya
världen; 1492 erövrade de Granada, det sista
moriska riket i Spanien, och genom en
skickligt ledd utrikespolitik
ökade de landets
anseende i Europa samt
vunno bl. a. Neapel
(1503). Efter Isabellas
död, 1504, ärvde
hennes och F:s dotter
Johanna Kastilien, där
hennes gemål, Filip av
Österrike, blev
med-regent. Men när Filip
dog, 1506, och Johanna
var vansinnig, kom
F. åter till styrelsen
över Kastilien. F. var främst en klok och
beräknande politiker, hänsynslös i fråga om
medlen, ofta otacksam mot sina medhjälpare
men en arbetsam och ihärdig regent.
Huvudarbetet om F. är Prescott, »History of the
reign of Ferdinand and Isabella» (1838;
många uppl.; sv. övers., 2 bd, 1859—60). Jfr
även A. Ballesteros y Beretta, »Historia de
Espana», III (1923). A. A-t.
7. F. VI, konung av Spanien (1713—59);
efterträdde 1746 sin far, Filip V. Var en
välmenande men svag furste, som lät sina
gunstlingar (Carvajal m. fl.) sköta regeringen.
Sedan F :s gemål, Barbara av Portugal, 1758
avlidit, tog hans medfödda svårmod alltmer
överhanden.
8. F. VII, konung av Spanien (1784—1833),
son till Karl IV och Marie Louise av Parma.
Uppfostrades illa och avhölls genom
föräldrarna och deras gunstling Godoy (se d. o.) från
all delaktighet i
styrelsen. Av fruktan för
att bli utestängd från
tronen trädde han
1807 i hemlig
förbindelse med Napoleon
men blev upptäckt och
häktad; efter ett
folkupplopp i Aranjuez
1808 avsade sig dock
Karl IV kronan till F.
Emellertid tvang
Napoleon på mötet i
Bay-onne (maj 1808) båda
att abdikera. F. hölls därefter nära sex år
internerad på Talleyrands slott Valengay. Då han
i dec. 1813 återvann sin krona, upphävde han
1812 års fria författning, införde på nytt
inkvisition, tortyr, jesuiter och censur samt förde
med hjälp av en fanatisk hovkamarilla ett uselt,
tyranniskt regemente. Efter ett uppror 1820
måste F. återinföra 1812 års konstitution, som
han tre gånger besvor, men med en fransk
armés hjälp återställde han dock 1823
enväldet och tog trots givna löften om amnesti
en fruktansvärd hämnd på den fria
författningens anhängare; många tusen avrättades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
