Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ferdinand II (tysk-romersk kejsare) - 3. Ferdinand III (tysk-romersk kejsare) - Ferdinand I (kejsare av Österrike) - 1. Ferdinand av Tyrolen (ärkehertig av Österrike) - 2. Ferdinand Karl Josef av Este (ärkehertig av Österrike) - 3. Ferdinand Max (ärkehertig av Österrike) - 4. Frans Ferdinand av Österrike-Este (ärkehertig av Österrike) - Ferdinandea - Fère - Ferenezi, Zoltán - Feret, Jean Baptiste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Ferdinand—Feret
246
roret 1620 (se B ö h m e n, sp. 421) stod F. i
spetsen för den katolska reaktionen. Tiden
1620—30 var enbart framgångsrik, de
kejserliga bärarna under Wallenstein slogo överallt
protestanterna, och kejsaren började t. o. m.
kasta sina blickar på norden och Östersjön.
Det övermodiga restitutionsediktet (se d. o.)
1629 betecknar höjdpunkten av F:s makt.
Genom Gustav II Adolfs ingripande 1630
omintetgjordes emellertid alla hans planer i
Nordtyskland (se Trettioåriga kriget). F.
var oförvitlig i sitt enskilda liv och energisk
som regent men medelmåttigt begåvad, klen
hushållare och den romerska kyrkan blint
undergiven. Litt.: Hurter, »Geschichte Kaiser
Ferdinands II.» (11 bd, 1850—64). C. H. H.*
3. F. III (1608—57), son till Ferdinand II
och Maria Anna av Bayern. Blev 1625 konung
av Ungern, 1627 konung av Böhmen, övertog
1634 (efter Wallensteins död) det nominella
befälet över den
kejserliga hären samt
valdes 1636 till romersk
konung och 1637 till
kejsare, överlägsen sin
far i begåvning,
fortsatte han dock dennes
stelbenta politik. De
militära motgångarna
tvingade honom
emellertid till freden 1648,
vilken betecknade ett
grundligt nederlag för
den kejserliga
politi
ken (se Westfaliska freden). Strax före
sin död inledde F. en allianspolitik med Polen
mot Karl X Gustav. Litt.: M. Koch, »Geschichte
des deutschen Reiches unter der Regierung
Ferdinands III.» (2 bd, 1865—66). (Å. S-n.)
Ferdinand I, kejsare av Österrike (1793—
1875), äldste son till kejsar Frans I och Maria
Teresia av Bägge Sicilierna. F., som 1835
besteg tronen efter sin far, var välmenande och
godlynt (»F. der
Gü-tige»), led av epilepsi
och var fullkomligt
oduglig som regent.
Landet styrdes av en
reaktionär
hovkamarilla, som leddes av
furst Metternich,
kejsarens broder
ärkehertig Frans Karl och
greve Kolowrat. Vid
revolutionen 1848 var
F. endast en viljelös
docka i det politiska
spelet, flydde två gånger från Wien och
övertalades 2 dec. 1848 att abdikera till förmån
för sin brorson Frans Josef. Sina återstående
dagar framlevde han i stor tillbakadragenhet,
mestadels i Prag. Han var g. m. Maria Anna,
dotter till Viktor Emanuel I av Sardinien.
Litt.: V. von Ségur-Cabanac, »Kaiser F. I. (der
Gütige) als Regent und Mensch» (1912). A. S-n.
Ferdinand, ärkehertigar av Österrike: 1.
F. av Tyrolen (1529—95), son till kejsar
Ferdinand I, bror till Maximilian II. Ärvde
efter faderns död 1564 Tyrolen, där han
energiskt ledde den katolska motreformationen. F.
var en stor konstvän och skapade den berömda
Ambraser Sammlung (se A m b r a s). Han var
g. m. köpmansdottern Philippine Welser (se
d. o.) från Augsburg. Biogr. av Hirn (2 bd,
1885—87). — 2. F. Karl Josef av Est e,
fältmarskalk (1781—1850), sonson till Maria
Teresia. Ledde med heder fälttågen i Bayern
och Böhmen 1805, i Polen 1809; var därpå
guvernör i Ungern och 1830—46 i Galizien.
— 3. F. M a x, som kejsare av Mexiko
Maximilian (se d. o.). — 4. Frans F. av
Österrike-Este, tronföljare i
österrike-Ungern, se Frans Ferdinand.
Ferdinande’a, ö i Medelhavet, mellan
Sicilien och Pantelleria. Den uppstod vid ett
vulkaniskt utbrott juli 1831, togs då i besittning
såväl av Bägge Sicilierna som av England
men försvann mot slutet av året. 1833 visade
den sig åter en kort tid.
Fère [far]. 1. L a F è r e, stad i fr. dep.
Aisne, vid Oise, 22 km n. v. om Laon; 2,136
inv. (1921). — Under världskriget utrymdes
La Fère, vars fästningsverk voro föråldrade,
under fransmännens reträtt aug. 1914 och
besattes av tyskarna 30 aug. Under
ställningskriget kom La Fère efter tyskarnas
tillbakadragande av fronten i början av 1917 att
bilda en stark stödjepunkt med
framförvarande översvämningsområden. Det var från
linjen S :t Quentin—La Fère, som tyskarnas
genombrott mars 1918 skedde; se
Belgiskfranska fronten, sp. 1156, 1174 (med
karta), 1176 och 1184—88 (med karta).
2. Fère Champenoise [-Jäpencoä^],
stad i fr. dep. Marne, i Champagne pouilleuse,
35 km s. v. om Chälons-sur-Marne; 2,265 inv.
(1921). Vid F., som låg i slaglinjen under
världskrigets Marneslag de första dagarna av
sept. 1914, lyckades 9:e franska armén under
general Foch slutligen göra en kraftig
framstöt ; se Marne.
3. Fère-en-Tardenois [-ä-tardencca’],
stad i fr. dep. Aisne, vid Marnes biflod Ourcq,
38 km v. s. v. om Reims; 2,332 inv. (1921).
F. var under världskriget två ggr i
tyskarnas besittning, näml, dels några dagar i
början av sept. 1914 vid den tyska
framryck-ningen mot Marne, dels från slutet av maj
till slutet av juli 1918 vid den tyska
framstöten ned mot samma flod. M. B-dt.
Ferenczi [fä’räntsi], Z o 11 ä n, ungersk
litteraturhistoriker (f. 1857), dir. för ung.
vet.-akad:s i Budapest bibliotek. Har författat
biografier över Petöfi (3 bd, 1897), J. Eötvös
(1904) och Deåk (3 bd, 1914).
Feret [ferä’] Jean Baptist e, fransk
blomstermålare (omkr. 1670—1739), oftast
kallad Baptist e. Var led. av Académie
royale de peinture etc. och vistades ett par
år på 1730-talet i Stockholm, där han fick i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
