Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Filip III (konung av Spanien) - 4. Filip IV (konung av Spanien) - 5. Filip V (konung av Spanien) - Filip den ädelmodige (lantgreve av Hessen) - Filip av Schwaben (tysk konung) - Filip (indianhövding) - Filip Birgersson - Filipendula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
Filip—Filipendula
330
av Lerma och efter dennes fall 1618 till hans
son hertigen av Uceda. Fördrivandet av
mo-riskerna under F:s regering förvärrade i hög
grad Spaniens ekonomiska läge. F. var g. m.
kejsar Ferdinand II:s syster Margareta. Av
F :s båda döttrar blev Anna g. m. Ludvig
XIII av Frankrike och Maria g. m. kejsar
Ferdinand III. C. H. H.*
4. F. IV (1605—65) efterträdde 1621 sin
fader, F. III. Han beskyddade konst och
litteratur men lämnade
styrelsen till Olivarez
och andra gunstlingar.
Pyreneiska freden 1659
tydliggjorde för
världen Spaniens förfall.
F:s dotter Maria
Teresia blev g. m.
Ludvig XIV av
Frankrike, hennes halvsyster
Marg.-reta Teresia med
kejsar Leopold I. Litt.:
A. Cänovas del
Ca-stillo, »Estudios del
reinado de Felipe IV» (3 bd, 1888—90); M.
Hume, »The court of Philip IV» (1907). B. H-d.
5. F. V (1683—1746) var sonson till
Lud-vid XIV av Frankrike och son till »le grand
dauphin», Ludvig; som fransk prins bar han
titeln hertig av Anjou. Av Karl II, den siste
av huset Habsburg i
Spanien, insattes F.
till arvinge av
spanska monarkien. Då
Karl dött 1700,
vållade F:s trontillträde
1701 spanska
tron-följdskriget (se
d. o.), som ledde till
freden i Utrecht 1713
och spanska väldets
delning. F. var
medelmåttigt begåvad,
vilje-svag, människoskygg
och nyckfull. Hans melankoli var uttryck för
en sinnessjukdom, som längre fram tidtals
kom till fullt utbrott. Han behärskades helt
dels av sina gemåler, Marie-Louise av Savojen
(d. 1714) och Elisabet Farnese (se E 1 i s a b e t,
sp. 705), dels av prinsessan Orsini samt
Elisa-bets gunstlingar Alberoni och Ripperda (se
dessa ord). F. abdikerade 1724 till förmån för
sin son Ludvig men återtog regeringen efter
dennes död s. å. Personligen var F.
intresserad av att söka bevara sin grens arvsrätt
till franska tronen. Litt.: A. Baudrillart,
»Philippe V et la cour de France» (5 bd,
1890—1901); se även litt. till Elisabet
Farnese. B. H-d.
Filip (ty. Philipp), tyska furstar.
I Hessen. Filip den ädelmodige,
lantgreve av Hessen (1504—67). övertog
regeringen 1518, spelade en verksam roll vid
bekämpandet av de upproriska bönderna 1525,
införde reformationen i Hessen 1526 och grun-
dade 1527 i Marburg det första evangeliska
universitetet. Som en av ledarna för det 1530
—31 bildade Schmalkaldiska förbundet (se
d. o.) blev F. snart reformationens främste
krigare och politiker.
Efter protestanternas
nederlag vid Mühlberg
1547 ville han
underhandla med kejsar
Karl V men blev
förrädiskt tillfångatagen
och frigavs först
genom Passaufördraget
1552. F:s med
teologerna Butzers,
Luthers och
Melanch-thons medgivande
ingångna dubbeläkten
skap 1540 — han var förut g. m. en sachsisk
prinsessa och vigdes nu med en hovdam,
Margareta av Saale — väckte allmän förargelse,
till men för både F. själv och protestantismen.
F. var en bildad och upplyst man med stort
inflytande i Tyskland; hans partitagande för
reformationen synes ha bottnat i religiösa
och oegennyttiga motiv. Litt.: Arbeten om F.
av Heidenhain (1890), Paetel (1897); om
dubbeläktenskapet monogr. av Rockwell (1904)
och H. Eells (1926). (Ä. S-n.)
I Schwaben. Filip av Schwaben, tysk
konung 1198—1208 (f. omkr. 1177), yngste son
till Fredrik I Barbarossa. Uppfostrades för
det andliga ståndet, var 1190—93 biskop av
Würzburg men lämnade sedan kyrkan samt
blev 1195 hertig av Toscana och 1196 av
Schwaben. Efter sin bror Henrik VI :s död
valdes han 1198 av ghibellinerna (se d. o.) till
kejsare, medan welferna (se W e 1 f) utsågo
Otto (IV). De två pretendenterna förde ett
tioårigt krig, som 1201—04 var framgångsrikt
för Otto men därefter syntes bringa F. seger.
Då mördades han av pfalzgreven Otto av
Wittelsbach, som han vägrat sin dotters hand.
Litt.: E. Winckelmann, »Philipp von
Schwaben und Otto IV. von Braunschweig» (2 bd,
1873—78). (Å. S-n.)
Filip (»kung F.»), den ryktbaraste av alla
Nya Englands indianhövdingar, ledaren av det
stora indiankriget mot kolonisterna 1675—
76 (»kung F:s krig»), varvid 52 av de vitas
90 samhällen anföllos och 12 helt förstördes.
I den avgörande striden på Rhode island (12
aug. 1676) blevo indianerna slagna, och F.
stupade. Förräderi bland infödingarna torde
ha räddat kolonisterna från fullständig
till-intetgörelse under detta det farligaste av alla
indiankrig. F. ägde betydande politisk och
militär begåvning. K. G. L.
Filip Birgersson, jarl, se Folkungaätten.
Filipe’ndula, växtsläkte av fam. Rosaceae,
förr förenat med Spiraea, men (i olikhet med
detta) med örtstam, parbladiga blad och
nötlika småfrukter. I Sverige finnas 2 arter,
båda fleråriga. F. ulmaria (Spiraea ulmaria),
ä 1 g g r ä s, som blir ända till meterhög och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
