Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Filosofiens historia
352
de övriga vetenskaperna skedde först
småningom. Aristoteles’ uppställande av
begreppet om den »första filosofien» är ett viktigt
moment i denna utveckling.
Man brukar skilja emellan teoretisk och
praktisk filosofi, en skillnad, som återföres
till Aristoteles. Till den förra höra enl.
svensk uppfattning logik, kunskapsteori,
metafysik, ontologi och kosmologi, till den
senare etik, rättsfilosofi och religionsfilosofi (se
dessa ord).
Filosofiens historia är vetenskapen om
filosofiens historiska utveckling. Den väsentliga
uppgiften för denna vetenskap är — sedan
den ofta med filologiska hjälpmedel fastställt
filosofens mening — att uppvisa det logiska
sammanhanget inom systemet och det logiska
förhållande, som förefinnes emellan detta och
töregående filosofiska lärobyggnader. Ty ett
system är ofta gestaltat just i avsikt att lösa
svårigheter och motsägelser i äldre filosofiska
ståndpunkter. I andra hand skall
filosofihistorikern söka fastställa i vad mån
faktorer, som falla utanför det rent logiska, ss.
filosofens personlighet, det allmänna
kulturtillståndet o. s. v., påverkat skapandet av
systemet. Den logiska förklaringen av en
filosofisk åskådning blir ofta också en kritik
av denna, i det att analysen avslöjar en inre
motsägelse i själva grundtanken. —
Filosofiens historia är en relativt sen vetenskap.
Redan tidigt finner man visserligen i
litteraturen samlingar av notiser om filosofernas
liv och läror, men den vetenskapliga
filosofihistoriska forskningen kan sägas först ha
börjat i och med Hegel, även om denne vid
sitt försök att konstruera logiska
sammanhang gjorde våld på materialet. Men i
Hegels skola finner man en enastående samling
filosofihistoriker, av vilka K. Fischer, J. E.
Erdmann och E. Zeller här må nämnas.
Som den förste filosofen i det
västerländska tänkandets historia räknas allmänt
T h a 1 e s. Denne och hans lärjungar —de
s. k. milesiska naturfilosoferna — uppställde
teorien om ett urämne, genom och ur vilket
allt uppstår. Trol. var det problem, sorn låg
under denna lära, frågan efter uppkomstens,
undergångens och förändringens möjlighet.
Är det icke motsägande, att något, som icke
ägde en bestämning, a, får detta a till
bestämning, att något, som icke är, uppstår,
■o. s. v.? Detta problem har sedan inom f.
spelat en mycket stor roll. Svårigheten var
icke löst genom milesiernas antagande, ty om
allt är urämnet, kvarstår den motsägelsen,
att urämnet på en gång är sig självt och
något annat än sig självt, och de
efterföljande systemen sökte också på olika vägar
undkomma denna konsekvens. E 1 e a t i s k a
skolan förnekade möjligheten av
förändringen över huvud, under det att H e r a
k-leitos sökte borteliminera perdurationen
och fattade det sanna varat som den rena
förändringen själv. De s. k. förmedlingsfilo-
soferna Empedokles, Anaxagoras
och atomistiska skolan (som är alla
materialistiska systems urbild) sökte
inskränka förändringen till det minsta möjliga,
näml, till lägeförändring i rummet. Intet av
dessa system hade anställt verkligt
systematiska undersökningar över kunskapen själv,
deras filosoferande var därför oreflekterat,
och de blevo ett lätt byte för so f i s t i k e n,
som uppvisade ohållbarheten i alla
hävdvunna föreställningar. Sofisterna förnekade
möjligheten av kunskap och därmed även av
filosofien. Gentemot denna skepsis ville
Sokrates hävda möjligheten av
allmängiltig kunskap, och han fann denna i
vetandet om begreppen, som äro oföränderliga.
Platon förändrade denna uppfattning till
metafysik; begreppen äro enl. honom ej
endast innehållet i vetandet, de bilda även en
otidlig självständig värld för sig.
Aristoteles fann antagandet av idéläran
ohållbart; begreppen kunna ej bilda en värld för
sig. Men de måste vara det sant varande, ty
de äro innehållet i vetandet. Å andra sidan
antog Aristoteles, att endast det individuella
kan vara självständigt. Denna motsägelse
löper genom hans hela system, och han sökte
lösa den genom teorien, att det individuella
begreppsligt bestämt är det sant varande.
Efter Aristoteles vände det antika tänkandet
sitt intresse från det teoretiska till det
praktiska. De stora systemen upptogo sina
teoretiska grundtankar från äldre världsbilder —
stoicismen från Herakleitos och E p i k
u-ros från den atomistiska skolan. Under
denna tid uppstodo flera skeptiska skolor,
och dessa riktade sin kritik mot de vanliga
gudsföreställningarna. Detta bidrog till att
filosofien — då den åter gick att lösa
positiva uppgifter — i högre grad än förut
reflekterade vissa begrepp. N eop la ton i
s-m e n ansåg, att Gud för att vara oändlig
och självständig måste vara höjd över varje
motsats. En reflekterad uppfattning finner
man också hos Augustinus, som genom sin
lära om självmedvetandet på visst sätt
förebådar det moderna tänkandet. Läran om
Guds upphöjdhet över alla motsatser finner
man även i begreppsrealismens mest
genomförda system, Scotus Erigenas (se E r
i-g e n a). Men begi eppsrealismen övervanns av
aristotelismen. Sedan under 1100-talet flera av
Aristoteles’ skrifter blivit bekanta i
västerlandet, ställde sig kyrkan först fientlig mot
Aristoteles’ system för att sedan — då detta
i Tomas’ från Aquino filosofi förenats med de
kristna grundtankarna — godtaga dess
världsbild. Vid sitt försök att analysera och
systematisera det kristna trosinnehållet sökte
skolastiken — vid sidan av tomma, sterila
diskussioner — lösa verkliga filosofiska
problem. — Trots att Cartesius var mycket
påverkad av den skolastiska filosofien,
räknas han som det moderna tänkandets
grund-läggare. Han utgick från självmedvetandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
