Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Filosofiens historia
354
som den yttersta grunden till all visshet.
Även om man betvivlar allt annat, kan man
ej betvivla självmedvetandet, ty tvivlet
förutsätter, att man själv existerar. Men
Car-tesius’ tänkande är ej reflekterat; han antog
utom självmedvetandet en högsta realgrund,
som är Gud el. den absoluta substansen. Men
den efterföljande spekulationen drog på grund
av sin subjektivism den slutsatsen, att
självmedvetandet är den högsta principen eller
Gud. S p i n o z a sökte befria Cartesius’
substansbegrepp från motsägelser och
svårigheter. Enl. honom är endast substansen
självständig, allt annat utgöres av osjälvständiga
modi. Han måste då även förneka den
mänskliga friheten, som Cartesius sökt hävda.
L e i b n i z åter sökte förena antagandet av
Guds absoluta makt med människans
självständighet genom teorien om den
prestabilie-rade harmonien. — Under det att denna
rationalistiska utvecklingsprocess försiggått på
kontinenten, hade den engelska filosofien
utvecklats i mer empiristisk anda. Som denna
riktnings grundläggare räknas Francis
Bacon, vilken satte erfarenheten som högsta
kunskapskälla. Samma tanke finner man hos
L o c k e, som dock icke konsekvent
genomförde sin grunduppfattning. Berkeley
förnekade existensen av objektet, som
påverkar subjektet, och förläde all aktivitet i
subjektet. H u m e utförde tankegången än
mer konsekvent, i det att han uppvisade, att
man måste förneka subjektet, om man
förnekar objektet. Hume hamnade därför i ren
skepsis.
Den kontinentala rationalismen hade
utmynnat i dogmatism, den engelska
empirismen i skepsis. Kant, som successivt
påverkats av båda riktningarna, skapade — genom
en ingående analys av de till grund för
världsbilden liggande föreställningarna — sin
kriticism. I denna ingå rationalism och
empirism, dock icke i en eklektisk enhet utan i
en ny syntes. Kant inskränkte den teoretiska
kunskapen till erfarenheten och förnekade
metafysikens möjlighet. F i c h t e drog den
konsekvensen av Kants ståndpunkt, att jaget
måste vara absolut självständigt. Han
uppställde således en metafysik, fastän han ansåg sig
vara Kants rättrogne lärjunge. Fichte måste
emellertid antaga ett objekt jämte subjektet,
vilket — som inskränkt av objektet — blir
relativt. Samma svårigheter sysselsatte S c h e
1-1 i n g, som i sin identitetsfilosofi drog
slutsatsen, att det absoluta måste vara identitet
eller indifferens av subjekt och objekt. Den
yttersta konsekvensen drogs av H e g e 1, som
i sin filosofi — det västerländska tänkandets
väldigaste system — djärvt drog slutsatsen,
att motsägelsen själv är det realas väsen och
drivkraften i det verkligas otidliga
utvecklingsprocess. Som »dii minores» vid
trans-cendentalfilosofernas sida stodo
Schleier-m a c h e r och Schopenhauer. Den
förstnämnde sökte eklektiskt förbinda motsatser i
de föregående systemen, den sistnämnde
upptog också tankar ur dessa system och ville
av dem sammanpassa en tankebyggnad på
pessimistisk grundval.
Transcendentalfiloso-fiens förnämste motståndare var H e r b a r t,
som i en tidsålder, vars system voro
subjek-tivistiska och monistiska, med stor
skarpsinnighet skapade en objektivistisk och
pluralistisk filosofi. — Efter Hegels död uppstod strid
bland hans lärjungar, av vilka en del
utvecklade hans filosofi till materialism och
skepticism. Det spekulativa tänkandets kraft
tycktes vara uttömd, och vetenskapen vände sig
till naturvetenskaplig forskning. Leda vid
spekulation och förakt för filosofien blevo
förhärskande. I Tyskland utbredde sig en vulgär
materialism, vars förnämsta förkämpar voro
B ü c h n e r och Moleschott. Men den
idealistiska spekulationen hade i Tyskland
aldrig dött — dess traditioner hade
uppehållits bl. a. av F e c h n e r och L o t z e. Som
reaktion mot det materialistiska tänkesättet
uppstod en nykantianism, som med
avböjande av den konstruktiva metafysiken ville
bygga filosofien på Kants försiktiga
kun-skapslära. Därvid byggde olika nykantianska
filosofer på olika sidor i Kants system och
drogo olika slutsatser, varför man inom
rörelsen kan särskilja olika skolor. C o h e n och
N a t o r p ha särskilt betonat Kants
logicisti-ska kunskapsteori, medan Windelband,
R i c k e r t och Münsterberg uppställt
system, enl. vilka verklighetens princip
utgöres av värden. Inom dessa skolor finner
man en dragning till nyfichteanism och
ny-hegelianism, således till metafysik. Men det
tyska tänkandet har även gått fram efter
andra linjer. W u n d t ville skapa en
världsåskådning, som toge hänsyn till det av de
andra vetenskaperna bearbetade
erfarenhets-materialet. Den psykologism och subjektivism,
som framträda i Wundts och f. ö. i de flesta
moderna system, bekämpas av H u s s e r 1, som
vill uppställa en den rena logikens filosofi. —
Den engelska empirismens traditioner
uppburos under senare tid bl. a. av J. S t u a r t
M i 11. En egendomlig utformning har
empirismen fått i den av W. James framställda
pragmatismen, enl. vilken ett relativt värde är
sanningens princip. Pragmatismen företrädes
även bl. a. av amerikanen D e w e y och
Oxford-filosofen F. C. S. S e h i 11 e r. Jämsides med
empirismen finner man i England och
Amerika en rationalistisk strömning, som tagit
intryck av tysk filosofi. Så var sir W i 11 i a m
Hamilton i hög grad påverkad av Kant.
Den rationalistiska riktningens mest
framstående företrädare var Bradley, som med
utomordentligt skarpsinne kritiserade de i den
vanliga världsbilden ingående begreppen. En
uppmärksammad amerikansk skola är
nyrealismen, som vänder sig emot subjektivismen. —
Den franska upplysningstidens sensualism och
materialism hade delvis sin rot i den engelska
empirismen. Denna återupplivades i den av
VII. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
