Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Rättskipning - Språk- och nationalitetslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Finland (Språk- och nationalitetslagstiftning)
402
tillämpar allmän lag; dock kan av
statsråds-medlem eller justitiekansler ansvar utkrävas
endast om tjänstefelet innebär, att han
bidragit till eller befordrat uppenbar olaglighet
eller missbrukat sin tjänsteställning till
uppenbar skada för landet eller vidtagit eljest
tydligen lagstridig ämbetsåtgärd. Efter
riksrätts dom må nåd beviljas endast på
framställning av riksrätten. — övriga ämbets- och
tjänstemän ansvara för fel i tjänsten inför
ord. domstol. Lagligheten av förvaltande
myndigheters beslut kan i förvaltningsrättslig
process underkastas prövning under
domaransvar. Förvaltningsrättsliga besvärsmål
prövas i högsta instans av högsta
förvaltningsdomstolen, som därvidlag efterträtt senatens
ekonomiedepartement. B. C. Carlson.
Språk- och nationalitetslagstiftning.
Svenska språket var före 1809 ensamt officiellt
språk i landet och förblev nästan ett sekel det
första officiella språket i F. 1863 föreskrevs
i reskript ang. »finska tungomålets lika
berättigande med svenska språket uti allt sådant,
som omedelbarligen berörer den egentligen
finska befolkningen i landet», att skrifter och
handlingar på finska därefter skulle vid alla
domstolar och ämbetsverk i F. utan hinder
emottagas och att senast vid 1883 års utgång
det finska språkets rätt borde ha trätt i full
utövning även i vad rörde de från domstolarna
och ämbetsverken utgående expeditionerna.
1883 reglerades svenska och finska språkets
begagnande främst vid domstolarna sålunda, att
expedition skulle avfattas på det språk, på
vilket protokollet vid ortens kommunala
förhandlingar fördes, dock så, att, om den, som
gjort ärendet anhängigt, begärt expeditionens
utfärdande på det andra språket, detta borde
användas och att överrätt skulle begagna
det språk, varpå underrätts expedition var
avfattad. 1887 föreskrevs, att de lägre
myndigheterna och tjänstemännen skulle avfatta
de handlingar, vilka icke voro avsedda att
till enskilda sakägare utfärdas, samt
tjänstebrev till andra myndigheter på det språk,
varpå protokollen vid de kommunala
förhandlingarna fördes. Högre ämbetsverk och
myndigheter ägde själva bestämma sitt s. k. inre
tjänstespråk. 1902 års förordning utvecklade
och kodifierade de grundsatser 1883 och 1887
års förordningar infört och föreskrev bl. a.,
att högre myndighet skulle i skriftväxling
med lägre använda den lägre myndighetens
språk. Två i språkfrågan 1921 utfärdade lagar
ersattes, redan innan de bragts till
verkställighet, av nu gällande lagar i samma ämnen.
Enligt R. F. äro finska och svenska rikets
nationalspråk. Där förutsättes stiftande av
en lag, vari finländsk medborgares rätt att
hos domstol eller förvaltande myndighet i
sin sak använda sitt finska eller svenska
modersmål samt utfå expedition på detta
språk skall tryggas, med beaktande av att
landets finskspråkiga och svenskspråkiga
befolknings rätt enl. enahanda grunder
tillgodo
ses. Därjämte föreskriver R. F., att lagar
och förordningar, propositioner till riksdagen
samt riksdagens svar, framställningar och
övriga skrivelser till regeringen avfattas på
finska och svenska språken. Utöver det skydd
för de två befolkningsgruppernas språkliga
intressen, som dessa stadganden innebära,
söker R. F. genom stadgandet, att den
finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningens
kulturella och ekonomiska behov skola av
staten enl. enahanda grunder tillgodoses,
jämväl i övrigt förebygga ojämn behandling från
statens sida av de två befolkningsgrupperna.
R. F :s stadganden om nationalspråkens
ställning ha utvecklats genom två lagar av 1 juni
1922: språklagen och lagen om den
språkkunskap, som skall av statstjänsteman fordras.
Språklagen indelar ämbetsdistrikten och,
vilket är en nyhet, även kommunerna,
beroendeav befolkningens språk inom ämbetsdistriktet
eller kommunen, i finsk- eller svenskspråkiga
eller tvåspråkiga. Tvåspråkigt är
ämbets-distrikt, som omfattar 1 tvåspråkig
kommun, samt kommun, om de inom kommunen,
som tillhöra den andra språkgruppen, utgöra
10 % eller mer av kommunens folkmängd.
Städerna Helsingfors, Åbo och Vasa äro
tvåspråkiga, oberoende av den mindre
språkgruppens storlek. Ämbetsdistrikt, som
omfattar flera kommuner, är tvåspråkigt, om däri
ingår någon tvåspråkig kommun eller någon
kommun med annat språk än flertalets av
kommunerna, dock så, att län, i vilket mindre
än Vio av kommunernas antal utgöres av
tvåspråkiga eller enspråkiga kommuner med
mindretalets språk, är tvåspråkigt endast
beträffande dessa kommuner. Domstols och
annan statsmyndighets inre ämbetsspråk är,
där ämbetsdistriktet är enspråkigt, distriktets
språk och, om detta är tvåspråkigt, det språk,
som talas av befolkningens flertal inom
distriktet (dock med vissa undantag). Det inre
ämbetsspråket för statsrådet och de
centrala ämbetsverken är med antydda undantag
finskan. Sakägare är berättigad att vid
domstol och annan statsmyndighet använda sitt
språk, finska eller svenska. I enspråkigt
distrikt utges expedition endast på distriktets
språk, men i de fall, då sakägare vore
berättigad att i tvåspråkigt distrikt utfå expedition
på det andra språket, bör på begäran till
expeditionen fogas laggill översättning. I
tvåspråkigt distrikt utfärdas expedition på sakägarens
eller, om de äro flera, de flesta sakägarnas
språk, dock med vissa undantag.
Lagberedningens lagförslag och tryckta betänkande
böra avfattas på finska och svenska språken;
av särskilt tillsatta statskommittéer
utarbetade lagförslag samt, därest betänkande utges
i tryck, huvuddragen av motiven skola avges
på båda språken. För erhållande av sådan
statstjänst, som förutsätter vid univ. eller
högskola avlagd slutexamen, erfordras, med
vissa undantag, att sökanden ådagalagt, att
han fullständigt behärskar det språk, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
